Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Campbells expedition i Indien. (Forts. från sid. 41.) II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast om natten, och Gud vet, hvad en nattlig
vandring under en indisk regntid vill säga, då
backarne svämma öfver sina bräddar och vilddjurens
tjut blandar sig med stormens hvinande! Men den modiga
qvinnan, hos hvilken moderskärleken nu vaknat till
full kraft, kände ingen fruktan. Om dagarne höll hon
sig dold i skogarne och fortsatte först sin vandring,
då traktens bebyggare sofvo; till föda samlade
hon frukter och rötter, som kunde påträffas, ty den
obetydliga qvantitet ris, som hon kunnat medtaga från
asylen, räckte ej långt. Ändtligen kom hon i närheten
af det ställe, hvarest hon bott såsom meriah. Flera
dagar dröjde hon spejande i trakten der omkring, men
ännu vågade hon sig icke in åt byn. Omsider erbjöd sig
ett gynnsamt tillfälle. Under regntiden gå invånarne
stundom i massa ut på fältet, för att arbeta på ris*
åkrarne, och detta skeddde äfven nu. Modern använde
rätta ögonblicket, fann sitt barn o en skyndade åter
till skogen. Efter fem eller sex nattliga marscher
befann hon sig inom det område, som beboddes af de
mot oss vänligt sinnade stammarne, och nu var hon
räddad. Hon adresserade sig till en byhöfding och
begärde att blifva förd till mig. Läsaren kan tänka
sig, huru glad jag blef öfver denna händelse. Men den
stackars qvinnan hade blifvit mager som ett skelett,
dock repade hon sig snart. Begeringen har sörjt för
hennes och barnens framtid. För mig var det, oafsedt
allt annat, äfven af intresse att veta, på hvad sätt
den fullkomliga förändringen i denna qvinnas tänkesätt
och sinnestillstånd försiggått. Fyra månader förut
var hon i hög grad stolt deröfver, att åtminstone
ett af hennes barn skulle hafva den äran, att dö vid
gudapålen; snart derefter vågade hon sitt lif för att
rädda denna gosse. Mina embetsåligganden kallade mig
icke sällan till sådana stammar, hos hvilka förekom
det afskyvärda bruket, att mörda barn. Visserligen
spelar äfven dervid vidskepelsen en roll; dock
föranledas mångfaldiga nyfödda flickors mord af det
armod, hvari många stammar befinna sig. Mödrarne
visa dervid en förvånande likgiltighet och tala om
saken till och med såsom om någonting fullkomligt
alldagligt. »Våra män vilja så, och huru skulle de
väl kunna föda ett stort antal barn?» Ofta har jag
till män, som förblifvit ogifta, ställt den frågan:
«H vårföre har du icke tagit dig någon hustru?» Svaret
lydde: »Hustrur äro alltför dyra!» Derpå svarade jag,
man skulle kunna erhålla hustrur till billigare pris,
om de nyfödda flickorna finge lefva. Emot denna
logik var visserligen ingenting att invända, men den
slog icke an på folket, och blott genom allvarsamma
hotelser och skänker Jar jag småningom kommit derhän,
att något försvaga, ehuru icke fullkomligt utrota
den gamla seden att mörda barn.
Mitt sista tåg till khondernas land företog jag år
1853. Jag besökte nästan alla distrikter, i hvilka
jag förut varit verksam, och öfvertygade mig till
min stora glädje, att man nästan öfverallt förlikat
sig med de dem af mig påtvingade
Khonds-kri^are,
förändringarne. Ingen uppträdde nu mera såsom
öppen försvarare af meriah pudschah, vare sig af
öfvertygelse eller passiv lydnad. En och annan
byhöfding frågade mig visserligen: »Huru kunna vi
urskulda oss inför våra gudar?» Ganska fördomsfritt
talade jag med dem om saken, och en af dem fann en
praktisk utväg; han bad nämligen: »Gudinna, Utgjut
icke din vrede öfver oss, för det vi icke mera offra
dig blod af menniskor, utan endast af djur; utan
afskudda din vrede öfver de europeiska herrarne,
som lättare än vi förmå uthärda den samma. På dem
faller skulden till förbrytelsen, icke på oss.»
En gång flydde en till offer bestämd men af oss
befriad yngling; men hvarför? Han ville hellre såsom
offer slagtas af sina landsmän och bringa dem nöje och
nytta, än lefva på slättbyggden ibland främlingar,
hos hvilka han var utan värde! Byhöfdingen af
Kaiabidschi utlemnade ynglingen och anmärkte dervid:
»Haf framdeles bättre uppsigt. Han är en vacker
och förståndig yngling, redan har han ordnat alla
förberedande
ceremonier, och hans närvaro skulle föra oss i svår
frestelse. » Det är således oriktigt, om man påstår,
att en meriah förlorar sitt offervärde, då den en gång
varit i händerna på en regeringens embetsmän. Det har
tyvärr förekommit, att äfven sådana meriahs blifvit
slagtade.
Min erfarenhet omfattar en tidrymd af l 7 år,
.837 till 1854. Under denna tid hafva vi räddat
1506 meriahs samt låtit inregistrera 1154 possiah
puhs. Dessa sistnämda blefvo nämligen, såsom ofvan
är anmärkt, återlem-nade till deras förra-ägare emot
borgen, att de ej skulle skadas till lifvet.
Hvad beträffar barnmorden, så gifver en undersökning
af år 1854 vid handen, att bland 2149 bondfamiljer,
som år 1848 endast ägde fem barn af qvinkönet, nu
fanns 901 flickor.
Sedan jag lemnade Indien, har regeringen fortsatt
sina bemödanden till fullkomligt afskaffande af
menniskooffren, och nu mera förekomma de icke.
Barnmord förekomma visserligen ännu, ty det ligger i
sakens natur, att många sådana fall undgå att blifva
upptäckta; också är detta afskyvärda bruk allt för
djupt inrotadt, för att man med skyndsamhet skulle
kunna afskaffa detsamma.
Jag har ofta blifvit tillfrågad, huru många menniskor
öfver hufvud taget årligen blifvit offrade i det
stora landskapet Khon-divana. Svaret måste blifva:
fullkomligt kunna vi icke uppgifva antalet. Kapten
Macpherson antog dem för år 1846 till omkring 500 och
omnämde flera större offer, vid hvilka på en enda dag
25 meriahs funno sin död. Efter hvad jag kunnat finna,
är denna uppgift öfverdrifven. Visserligen förekommo
sådana offer i nästan alla khondernas distrikter,
men de voro dyra, och redan af denna anledning nöjde
man sig med ett mindre antal. Jag antager, att hvarje
enskild mutali, (d. v. s. en grupp af byar) årligen
hembar ett försoningsoffer, utom dem, som erfordrades
vid utomordentliga tillfällen. Sålunda hafva, enligt
min öfvertygelse, icke fler än 50 meriahs årligen
blifvit slagtade vid de heliga pålarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
