Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets prydnad. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 234––
Allt detta, armarnes mångfaldiga ställningar,
förkortningar och böjningar, betraktar du med högsta
uppmärksamhet genom lupen, eller genom det vågrätt
ställda mikroskopet. I det samma stöter ditt knä
mot bordet, skakningen kommer glaset att darra
- med ens sammandraga sig armarnes fina fransar,
klockan drager sig tillbaka och plötsligen ser du
endast den runda grenen med de ojemna vårtorna.
Utsträck- i ningen måste du afbida, sammandragningen
kan du i ett ögonblick j framkalla - ja, du behöfver
blott med en fin nål lätt beröra en eller annan af
polyperna, och ögonblickligen drager han |
sig tillbaka i sin cell, medan hans granne blifver
ostörd. Syn- | barligen äro dessa varelser ganska
finkänsliga, icke allenast | för beröring,
utan äfven för starkt solljus och i någon mån
j stegrad värme. Ock likväl hafva skalpeilen
och mikroskopet j ännu icke kunnat upptäcka någon
nervfiber i deras kroppsväfnad! |
Trots de mångfaldiga lifsyttringar, dessa polyper
förråda, i är dock deras byggnad högst enkel. I midten
mellan armarne j befinner sig den kretsformiga munnen,
som leder till en säck, i hvilken tjenstgör som
svalg, mage och tarm. Denna mat- j smältningssäck
öppnar sig nedtill i en vid fördjupning, men ,
har en valk, genom hvars sammandragning öppningen
kan till- j slutas. I denna fördjupning skulle han
hänga fritt, om han i icke hölles af åtta hudartade,
strålformiga skiljeväggar, som | å ena sidan sitta
fast vid klockans yttre hud, å andra sidan j vid
matsmältningssäcken, och sedan sträcka sig ned i
bottnen j af hålan. Genomskär man en polyp i sned
riktning inunder j matsmältningssäcken, såsom hos
vidstående figur (fig. 2) polypen j l, så ser man
de åtta strålformigt ställda skiljeväggarne, lik-
! som ekrarna i ett hjul omkring det i midten
befintliga nafvet, ! hvilket här motsvarar den
plats, som matsmältningssäcken intager i den
bortskurna delen. Medelst dessa skiljeväggar,
j som man hos de öfriga på längden genomskurna
polyperna å j samma figur ser fastade vid bottnen
af matsmältningssäcken, ’ äro uti den klockformiga
kroppens fördjupning åtta stycken ! kamrar skilda från
hvarandra, i hvilkas främre del armarne kunna draga
sig tillbaka. Så ser man i den på längden verk- :
ställda genomskärningen af polypen 2 vid båda sidor
de till- j bakadragna, af snittet träffade armarne
och emellan dem de j knapphål liknande öppningar,
genom hvilka de vid utvecklin- | gen framträda.
|
Skiljeväggarne innehålla fortplantningsorganerna. I
deras undre del utveckla sig äggen och de manliga
organerna, hvilka i början icke kunna åtskiljas. Deras
öfre, mer hudlika hälft tjenar till att fästa
matsmältningssäcken, den nedre synes mer körtelaktig,
och här utbilda sig fortplantningsprodukterna. Men
det gifves ingen fullkomligt sträng åtskilnad -
merändels bär ett träd blott manliga, ett annat blott
qvinliga polyper - men j också förekommer det icke
sällan hos samma träd, att en gren bär j manliga,
en annan qvinliga polyper, eller att manliga och
qvinliga polyper förefinnas om hvarandra på samma
gren, eller till och med . att samma polyp på samma
gång bär manliga och qvinliga organer, således är
en fullkomlig hermafrodit. Enligt regeln förekomma
de olika könen på olika träd, hermafroditbildningen
tillhör de sällsyntare undantagen. Men könsskilnaden
är hos dessa lägre djur på det hela taget blott ringa;
den gifver icke organismen någon särskilt prägel;
den manliga polypen liknar den qvinliga ända i de
minsta detaljer; blott mikroskopet kan urskilja,
till hvilket kön djuret hör. Der fortplantningen också
kan försiggå på annat sätt, lärer väl åtminstone inom
djurriket fortplantnings-organernas utbildning aldrig
utöfva något bestämmande inflytande på bildningen af
organismen i dess helhet.
Sådan är den enskilta polypen i all sin enkelhet. Han
sitter fast i en röd köttig massa, hvari hans
cell är ingräfd; hans rörelseorganer, dessa armar,
som kunna dragas tillbaka, tjena tillika att fatta
näringen, som införes i munnen, smältes i magen;
fortplantningsorganer förefinnas, genom hvilka arten
kan vidare bibehållas, då individen, enligt lagen för
allt organiskt lif, bortdör. På detta sätt, begåfvad
med känsel och rörelse, näring och fortplantning,
kunde den enskilta varelsen existera för sig sjelf,
och i sjelfva verket existerar han i början af sin
utveckling såsom sådan, på liknande sätt som hafs-
anemoner eller actinier, hvilka hvar och en nu
känner, sedan de med så vacker framgång uppdragas i
de zoologiska träd-gårdarnes aqvarier.
Men korall-polypen är icke blott ett sällskapligt
djur, utan äfven socialist och kommunist i ordets
vidsträcktaste betydelse; blott genom gemensamt arbete
af många, nära förenade djur kan den värdefulla
korallstock uppbyggas, hvilken menniskan uppfiskar
ur hafvets djup, och detta gemensamma arbete är
möjligt blott under det vilkor, att hvarje individ
aflemnar all vinsten af sin närande verksamhet åt det
allmänna. Hvarje polyp söker att fånga och smälta
så många små djur som möjligt; till näringssaften,
som han drager ur de samma har han den första
obestridliga rätten, men denna näringssaft tillhör
icke honom ensam. Under det att den osmältbara
återstoden utkastas genom munnen (någon särskilt
öppning existerar icke för detta ändamål), öfvergår
näringssaften från den allmänna fördjupningen
i polypkroppen till mångfaldiga kanaler, medelst
hvilka den fördelar sig i den lefvande barksubstansen
af korallstocken och förbredes till alla öfriga
delar. Men - äfven hos denna djuriska kommunism
besannas det ordspråket: den, som först kommer till
qvarn, får först målet - den, som griper någonting,
använder det först och främst till sin egen fördel
och låter blott det öfverflödiga komma de andra till
godo.
Gemensamheten ligger i den röda, tjocka, köttiga
barken, i hvilken polypernas celler äro belägna. Denna
bark är icke allenast en förenande hud, som skall
betäcka och skydda klockdjuren, - den är deras
verkliga närande och fostrande moder, bandet,
som sammanhåller det hela, och alstringsplatsen
för den inre fasta kärnan, som tjenar hela trädet
till stöd. Denna bark, hvilken blifver tjockare
i förhållande till den inre kärnan, i samma mån
som lifvet i hela trädet befinnes mera intensivt,
och hvilken derföre i de växande grenspet-sarne
bildar klubbformiga utväxter, i hvilka blott en
liten fin och fast grenbildning föreställer det inre
skelettet, - denna skorpa knastrar under knifven,
då man gör inskärningar deri, ty hon innehåller en
mängd på mångfaldiga sätt sammanställda kalknålar,
som efter hand sammanväxa, för att bilda den inre
axeln. Dess substans synes bestå af fibrer, som
kunna lätt draga sig tillsamman, och af en slemmig
väfnad, som motsvarar de högre djurens Cellväfnad och
förefinnes i stor mängd hos alla lägre sjödjur. I
denna väfnad finnas nu en mängd fördjupningar och
kanaler, som korsa hvarandra i alla riktningar och
sammanhänga med hvarandra, så att hvarje snitt genom
skorpan, i hvilken riktning det än må verkställas,
blottar en mängd håligheter, som visa sällsamma
former. Detta se vi på figuren, som framställer,
huru ett lefvande korallstycke blifvit afskildt och
derefter barken medelst ett på längden verkstäldt
snitt blifvit klyfd ända till den fasta kärnan
och båda lapparne tillbakaslagna, så att barkens
förhållande till kärnan blifver tydlig. Dessa barkens
nätkärl, som sträcka sig genom dess hela tjocklek
och genom frånskiljande af den ruttnande skorpan
lätt kunna framställas som sjelfständigt kärlnät,
sammanhänga å ena sidan öfverallt med polypernas
håligheter (se fig., polyp. 2 och 3), men å andra
sidan med ett hvarf tjocka, längsgående kärl, hvilka
ligga omedelbart på den röda kalkkärnan, äro genom
mellankärl förbundna med hvarandra och på alla sidor
omgifva kalkkärnan, liksom dräneringsrör, hvilka man
lagt kring en trädstam. Mellanrummen emellan dessa
tjocka, djupa kärl, äro ganska trånga; dessa sednare
ligga på kalkkärnan och aftryckas häri, så att all
opolerad korall synes refflad på längden. Alla dessa
kärl äro innantill beklädda med en fin cellhud,
på hvilken finnas mikroskopiska hår, som hålla den
i kärlen befintliga mjölkaktiga näringsvätskan i
beständig rörelse. Sårar man barken på något ställe,
så utflyter denna mjölkaktiga vätska, hvilken
fisk-rarne under namn af »korallmjölk» tillskrifva
de märkvärdigaste egenskaper, särskilt med hänseende
till korallens fortplantning.
Således äro då genom denna af kärl genomdragna
skorpa samhällets allmänna förhållanden till
individen och till den inre kärnan, korallstocken,
framställda. Genom matsmältnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
