Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sångerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han lyssnat på. Han nöjde sig med att tvärt vända
henne ryggen, men Johanna ansåg nu för sin pligt att
bifoga följande:
»Jag skall säga, huru det hänger ihop med
sången. Fröken Ahlström höll på att stryka, och
då står hon i sin kammare. Hon sjunger merändels,
då hon har stöksysslor för sig, och brukar då vara
uppe långt in på natten.»
Belåten med den förklaring, hon gifvit, aflägsnade
sig Johanna.
Arvid kände ett starkt begär att kasta brickan efter
henne, så harmade det honom, att hafva med förtjusning
lyssnat på en fyratioårig qvinnas sång, en qvinnas,
som saknade både skönhet och ungdom.
När han druckit sitt kaffe, gick han in till
Jägerström, för att tala om balen aftonen förut.
*
Några veckor förflöto, och under dem hade Arvid vid
olika tider på dygnet hört samma sköna röst inne
hos grannen. I början gick han sin väg, för att icke
tvingas beundra den »gamlas» sång, och slog sig ned
i det gemensamma förmaket, men slutligen tog hans
musikaliska passion ut sin rätt och den tvang honom
att stanna och lyssna. Ju längre han hörde på dessa
underbara toner, desto mera intagen blef han, och
glömde, under det han smektes af dem, att sångerskan,
enligt Johannas utsago, var fyratio år.
*
En dag, då Arvid begaf sig hem, efter att hafva ätit
middag, väcktes hans uppmärksamhet af ett svagt utrop
af förskräckelse och en dam nedfaller framför hans
fötter.
Hon hade halkat omkull.
Arvid skyndade att lyfta upp henne. Det var redan
skumt, så att han icke genom det nedfällda floret
kunde se, antingen hon var ung eller gammal. Att
hon icke var det sednare, slöt han deraf, att hon på
gatan qvarlemnat en notbok.
Sedan damen åter stod upprätt, upptog Arvid denna,
frågade, om hon skadat sig, och kastade en pröfvande
blick på det med flor betäckta ansigtet.
Lyktan tändes just nu af en välvillig
lykttändare, och Arvids nyfikenhet kunde derigenom
tillfredsställas. Den unge mannen hade ett tjusande
flickansigte framför sig.
Helt förbindligt tackade damen för den hjelp, han
gifvit henne, och gaf på frågan, om hon hade skadat
sig, det svar, att hon vrickat ena foten, men det
oaktadt hoppades kunna uppnå sitt hem.
»Tillåter ni, att jag tager en släda och för er till
detta hem?» sporde Arvid.
»Nej, för all del gör icke det», inföll flickan, men
tillade, då hon försökte gå och det gjorde ondt i
foten, »vill ni gifva mig er arm och blifva mitt stöd,
så gör ni mig en stor tjenst.»
Arvid afstod genast från förslaget att taga en
släda. Han hade utsigt att få föra den vackra okända
vid sin arm, och detta liknade början till ett
romantiskt äfventyr.
De anträdde vandringen. Den gick mycket
långsamt. Arvid tyckte sig aldrig hafva sett så
intagande anletsdrag förr.
Utanför ett hus i början af Storgatan stannade den
unga flickan. De voro vid målet för vandringen.
»Bor ni här!» utropade Arvid. Det var samma hus,
der han bodde, ehuru icke i samma uppgång.
»Ja, det gör jag», sade hon, »och vill ni visa mig
den artigheten och stiga upp, så får min far tacka
er för den tjenst, ni gjort mig.»
Det gick omkring i Arvids hufvud, ty den unga flickan
lyftade upp floret.
Om hon hade varit vacker, sedd genom det samma, så var
hon nu strålande skön. Vår notarie framstammade en
något tillskrufvad tacksägelse och erbjöd den sköna
armen, då de stego uppför trappan. Det var med möda,
hon kom upp till första våningen.
Här stannade hon, i den af en lampa upplysta
förstugan, och fattade en klocksträng.
Arvid läste på en uthängd visitlåda: »Kapten
Norgren».
Tamburdörren öppnades.
En gammal herre, med gråa mustacher och grått hår,
stod framför dem.
»Hvad attan millioner, Mathilda, har du varit? Du
kommer femton minuter för sent», utropade han och
bifogade, med en sidoblick på Arvid: »Hvem är det,
du för med dig?»
»Släpp oss in först, pappa lilla, så skall du sedan
få veta, hvad som händt.»
Kaptenen efterkom utan invändningar dotterns önskan
och Arvid steg in jemte Mathilda.
Det behöfdes för henne endast några ord för att
förklara, hvad som tilldragit sig.
»Det var f-n så bra gjordt af er, min herre, att
hjelpa tösen hem», sade kaptenen, skakande Arvids
hand, och begärde få veta hans namn.
Notarien Arvid Gran nämde sitt.
Kaptenen bjöd honom att med sig dricka en toddy,
medan bud gick efter deras husläkare, som skulle se
om Mathildas fot.
Den unga flickan aflägsnade sig.
Ett ögonblick derefter inbars i kaptenens enskilda
rum en bricka med toddy-tillbehör.
Husets dotter visade sig icke vidare.
Då doktorn anlände, ämnade Arvid gå, men kaptenen
qvarhöll honom. Läkaren måste först uttala sin
dom öfver den skadade foten. Härmed befanns vid
närmare granskning icke vara någon fara. Kalla
vattenomslag och ett par veckors stillhet, utgjorde
hela ordinationen.
Nu tog Arvid afsked.
Kaptenen bjöd honom till sig den följande afton.
Arvid tackade och lofvade att infinna sig.
Utkommen i förstugan, erinrade han sig, att kaptenens
våning låg vägg om vägg med hans rum, och att det var
derifrån som den nattliga sången måste komma. Från
gatan tog han ytterligare fönstren i skärskådande
och fann, att det icke var kaptenens enskilta rum,
som gränsade intill hans, utan att det måste vara dem
Mathilda begagnade. Den vackra flickan och sångerskan
voro således en och samma person.
Jungfru Johanna hade varit illa underrättad, då hon
uppgaf, att kommissarien Ahlström bodde vägg om vägg
med Arvid.
Belåten med denna upptäckt, inträdde Arvid i sina
rum.
Den qvällen blef likväl icke någon sång utaf, men
morgonen derpå, då han klädde sig, fick han höra
några ackorder på piano.
Han lyssnade.
Den, som trakterade instrumentet, besatt stor
färdighet. I inbillningen såg han den blomstrande
Mathilda sitta vid pianot och hennes sköna fingrar
ila öfver tangenterna. Det var ju alldeles omöjligt,
att en så intagande varelse skulle kunna spela annat
än väl.
*
Vår notarie besökte kaptenen och förnyade – på den
gamle mannens begäran – sina besök ett par gånger i
veckan.
Helt tålmodigt spelade han bräde och drack toddy
med kaptenen. Han gjorde allt hvad denne uppmanade
honom till, derför att Mathilda satt inne hos fadern,
med den vrickade foten hvilande på en pall.
Kaptenen var särdeles road af den unge juristen och
fann honom vara en »riktigt dugtig pojke».
Vi tro icke, att Arvid tyckte särdeles om den
visserligen ganska hederlige, men något råe kaptenen,
men han uthärdade med honom för dotterns skull, och
i synnerhet derför, att då han timmar igenom tröskat
med brädspelet, erhöll han till belöning före supén
en stunds samtal med Mathilda.
Det förstås, att Arvid, redan vid sitt andra besök,
talade om, att han var deras granne, att han i sitt
rum hörde, huru Mathilda musicerade etc.
På allt detta svarade Mathilda helt okonstladt, att
hon älskade musik, men tillade skämtande, att hennes
björn till far ej hade samma smak, och att hon derför
måste hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0242.html
