Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjelp i nöden. - Ett litet skälmstycke för köket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jo, en tröst likväl han ägde, att till Gud sitt hopp han satt.
Dernäst i sitt glada lynne ägde han en verklig skatt.
Endast barnen voro mätta, hördes vidt hans glada sång,
Den han sjöng i klara toner: »Himlen ljusnar väl en gång.»
Och så gick det ock. – En morgon satt han på sin trebensstol
Och arbetade. I hyddan lyste vänlig morgonsol.
Gertrud, som var äldst, och gossen Martin, som var henne näst,
Voro inne; men derute lille Wolfgang sprang som bäst.
O, då hördes der ett plötsligt anskri från den lilles mund,
Fadern rusar ut och varsnar uti högsta språng en hund.
Barnet flyr i fadersfamnen, som är genast vänligt sträckt,
Och ser lugnadt ned på hunden, som dock skäller oförskräckt.
»Hvems är hunden?» säger Werner för sig sjelf. »Så vidt jag vet,
Ingen här i hela trakten har en sådan varietet.
Kanske har här någon främling stjelpt omkull och skadat sig.
Vägen här omkring är farlig. Något sorgligt anar mig.»
Och han lyfter in den lille genom kojans öppna glugg.
Se’n sprang han i kapp med hunden, som nu skakade sin lugg,
Hviftade med svans och öron, skällde gällt och lät förstå,
Hur han gladde sig, den kloke, att en hjelp han lyckats få.
Spår af menniskor han vädrat uppå skogens smala stig,
Som från allmän landsväg förde. Snart en hydda tedde sig,
Öfverväxt af yppig murgrön och af vilda drufvors blad.
Då blef trogne hunden lycklig, och han skällde då så glad.
Snart hann Werner, förd af hunden, fram till stora vägens kant,
Der den, krum och illa anlagd, stupar ned från fjällets brant.
Mången, som ej kört försigtigt, hade der mot någon sten
Häftigt stjelpt omkull och skadat en en arm och en ett ben.
Nu, då Werner kom, en dödsblek, välklädd medelålders man
Låg der blödande på gräset. Flera skråmor hade han.
Längre bort, på alla fyra, under eder, fler och fler,
Kraflade en stackars körsven, som i diket fallit ner.
Hästen står der, skrämd och bruten, jemte söndersplittrad vagn,
Darrande i alla leder och ur stånd att göra gagn.
Här är hastig hjelp af nöden. Werner skyndar till sitt hem,
Ropar de två äldsta barnen, och till byn han sänder dem.
Men’skor samlas; man tar vård om både resande och häst;
Postiljonen lunkar efter, fraktar sig, som han kan bäst.
Bort till byn man bär den sjuke. Redbar, liksom pröfvadt gull,
Werner, fattige skomakarn, bär hans kappsäck och schatull.
Och der skaffas ett herberge, snyggt och temligen beqvämt.
Lågt i taket . . . grofva lakan . . . tarfligt, ingenting förnämt.
Men, der var dock godt att vara. – När den sjuke öppnade
Sina Ögon, de på Werners bruna anlet stannade.
Förr han aldrig – så han tyckte – sett en sådan ful figur.
Och dock drog den honom till sig, sjelf han visste icke hur.
»Gån, go’ vänner», sad’ han sakta till den mängd, som skockat sig
Uti rummet; men till Werner: »stanna, jag behöfver dig.»
»Det är riktigt», sade värden, »denne man har räddat er.
Han har uppsökt er vid vägen, han har skaffat folk med mer.
Har ni pengar, så betala honom, ty han fattig är.» –
»Nej», sad’ Werner, »för en kristlig gerning jag ej mynt begär.»
Mannen, hungrande och trasig, gaf ett svar så stolt och kort.
Men den sjuke ropte ängsligt: »Käre vän, gå icke bort!
Såra er man icke velat; men ni är ju fattig karl:
Låt med guld mig er belöna. Guld till öfverflöd jag har.»
»Tack, min ädle herre», sade Werner nu och vände sig;
»Men jag kan ej längre dröja: andra pligter kalla mig.
Kan jag gagna er, jag kommer väl igen, om bud jag får.
Nu farväl. Här kommer fältskärn, som skall sköta era sår.»
Knappt två timmar Werner varit hemma, då ett bud han fick
Ifrån främlingen, som sade: »Kom i nästa ögonblick.»
Nu i dörrn han knappt sig visar förr’n man ropar högt hans namn,
Och han blifver häftigt sluten i den bleke mannens famn.
»Adam Werner!» ropar denne, »kom i famnen af din bror.
För att spörja om du lefde jag till denna trakten for.
Se då på mig. Jag är Wilhelm, som for bort vid sjutton år;
Nu en man i lifvets sommar jag för dina ögon står.»
»Wilhelm!» ropte Adam, »Wilhelm, o, du lefver, broder min!»
Och han snyftade af glädje, tog den blekes hand i sin.
Jag då har min bror i lifvet ... får en vän uti min nöd.
Ack, för många solhvarf redan man mig sade, du var död.»
»Osant har man då förtäljt dig, när man sagt, jag lifvet mist,
Mycket har jag genomlefvat, kommer från Australien sist.
Till mitt hemland, till min hemort jag nu skyndat framförallt,
Och min enda bror jag finner i en tiggares gestalt.»
Adam öppnar nu sitt hjerta för sin återfunna bror,
Säger honom, hvad han lidit, klagar, att hans nöd är stor.
»Slut med nöden!» ropar Wilhelm, »jag har penningar och guld,
Troget skall jag med dig dela, vara dig en broder huld.»
»Ack, min bror, förnöjsamheten trifves ej bland öfverflöd.
Sätt mig blott i stånd att skaffa åt de mina dagligt bröd.
Verksamheten är min lifskraft, skönsta blomman på min stig.
Gif mig endast hjelp i nöden, och jag skall välsigna dig.»
Wilhelmina.
Ett litet skälmstycke för köket.
Man tager femton ägg, låter hvitorna rinna i en skål
och fyller gulorna i en uppmjukad svinblåsa, hvilken
man med segelgarn tillsnörar så fast som möjligt,
att det hela får en rund form. Derefter lägger man
den fyllda blåsan i kokande vatten och lemnar henne
så länge deri, tills massan stadgat sig till en enda
fast ägg-gula. Sedan hällas ägghvitorna likaledes i en
blåsa, under det att den hårda, mer än en knytnäfve
stora gulan frigöres från sitt omhölje och stickes i
blåsan med hvitan, hvarvid man måste iakttaga, att
blåsan icke är för stor, utan vid tillknytningen
bibehåller sin äggform. Det hela får nu koka en
fjerdedels timma, hvarefter det är alldeles hårdt.
Då blåsan upptages ur vattnet, frigöres den försigtigt
från det ofantliga ägget och detta jemnas på
ytan med en skarp
knif. För att göra villan så mycket större,
öfverstrykes ägget några gånger med nybrändt, i vatten
utrördt gipspulver, hvarigenom det också erhåller
ett skal.
Huru utomordentligt ett dylikt jättestort ägg
förmår vilseleda, framgår deraf, att, då jag för
kort tid sedan vid en aftonbjudning lät servera två
stycken sådana ägg, det ena helt, det andra skuret i
skifvor på grön salad, de då väckte den oändligaste
förvåning. Ingen af de närvarande föll på den tanken,
att dessa jätteägg kunde vara frambragta med konst,
och en närvarande läkare började redan ett föredrag
om lefverabnormiteter hos gässen och inflammation i
äggstocken, hvarigenom endast och allenast dylika,
om jättefågeln i fabeln erinrande, ägg kunde
frambringas. Blott för att icke förderfva aptiten
hos mina aktade gäster, hvilka nu med skygga blickar
betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
