Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första
regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Forts, från sid. 224.)
l ert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat
än Christina, och i öfverraskningen att finna henne
här framför Stegeborgs slott, i stället för i Stig
Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara
förlust, som kyrkan skulle göra, i fall hans franka
verkligen, såsom hon tycktes hafva för afsigt, skulle
lyckas undkomma honom. Och blixtsnabbt flög det äfven
för honom, huru han låtit bedraga sig af Christinas
skenbara medgörlighet, och denna fruktan och denna
vrede bemäktigade sig honom så, att han snart sagdt
besinningslöst störtade fram mot flickan, der hon
stod invid den höge riddarens sida.
Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens
bestörtning och på samma gång den sammanpressade
vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod att läsa
på hans sammanbitna läppar. Trollet, om hvilket Signe
talat, stod med ens lifligt för honom. En hastig blick
på jungfrun vid hans sida öfver-tygade honom derom,
att han icke misstagit sig.
»Christina!’» hördes då en qvinlig stämma ropa inifrån
tornhvalfvet, och detta rop återgaf Christina sin
själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba steg öfver
bron och fram emot slottsporten.
»Christina!»» ropade den gamle mannen efter henne,
men det tjenade blott att till det yttersta påskynda
hennes flykt.
Riddaren såg med en viss förundran, hvad som tilldrog
sig för hans ögon. Äfven han stod färdig att ropa den
flyende tillbaka, som om han känt förtrytelse öfver,
att hon öfvergaf hans skydd och sökte en o vissare
räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren
skyndade förbi honom och, utan att gifva akt på honom,
ville ila öfver bron, då sammandrogo sig hans ögonbryn
och det blixtrade i ögat under dem. Hela hans hållning
utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle
tillbaka och till och med begagna mera handgripliga
medel, för att göra sin vilja gällande. Men plötsligt
tycktes han komma till ett annat beslut och gick med
snabba steg Öfver bron in genom borgporten.
Här stod Signe och såg med stadig och oförfärad blick
inåt borggården.
»Hvart begaf sig din vän?» sporde riddaren häftigt.
Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren,
blef hon likblek, och hennes lifliga, djerfva öga såg
rätt ned på stenarne vid fötterna, men hennes händer
fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll
hennes tröja.
»Fort, fort, barn», sporde åter riddaren, »hvart tog
hon vägen?»
»Jag . . . jag vet icke, eders nåde!» stammade Signe
helt f or sagd.
»Och hvarför hejdade du icke förföljaren? ... Du
tycks eljest hafva hufvudet på rätta stället!»
»J veten då, nådige herre . . .!»
»Ja, jag vet . . . och du kan väl aldrig inbilla dig,
att din vän har något af mig att frukta.»
»Nådige herre, konung», utbrast Signe, och kunde
knappt tillbakahålla sina tårar,’ »väl är jag icke
orädd, men far beror af hans nåde biskopen, och den
gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare,
och hade han fått se mig här tillsammans med den
stackars jungfrun, så hade far fått lemna sin stuga
och draga ut i bygden . . . Jag stack mig derföre
undan, så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»
»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde
biskopen?» sporde konungen med ett eget leende.
»Ack jo, nådige herre, hade jag genast känt eder
. . . men solen stack mig i ögonen, när jag lutade
mig fram, och förskräckelsen slog rnig så, att jag
såg blott jungfrun och den gamle.»
»Nå väl, var tröst, mitt barn», sade konungen och
log vänligt mot den darrande flickan, »många gömslen
finnas väl
i det gamla slottet, och vi skola se till, om vi ej
finna både den ena och den andra.»
Med dessa ord gick konungen öfver gården och fram emot
trappan, som ledde upp till den del af slottet, der
hans rum voro belägna. Här mötte honom grefve Johan
och herr Johan Thuresson, hvilka vördnadsfullt bugade
sig, i det de lemnade rum i deifc smala dörren. Men
de följde honom, ty grefven hade åtskilligt att tala
med konungen, och Johan Thuresson fick en vink af
konungen ätt göra sällskap.
Det drog om en god stund, innan grefven lemnade
konungen, och denne blef så indragen i samtalet med
grefven om de vigtiga spörsmål, denne framlade, att
han tycktes alldeles hafva förgätit den tilldragelse,
hvartill han, under sin morgonvandring, blifvit
vittne. Men så snart grefven hade lemnat rummet,
tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla
kansleren.
»Eller vi begifva oss sjelfva till kansliet», tillade
han, just som herr Johan stod färdig att gå.
Några ögonblick derefter inträdde också konungen
i de rum, der herr Lars och de kungliga skrifvarne
tagit in. I det yttre rummet suto de sednare ifrigt
sysselsatta. Konungen gick hastigt genom rummet och
inträdde i det inre. Men han vände sig om vid dörren,
ty den han sökte, befann sig icke der. På konungens
fråga upplyste en af skrifvarne, att herr Lars gått
ut för en god stund sedan och väl vore att med det
snaraste återvänta, ty han hade med missnöje af brutit
sitt arbete.
Konungen gick då in i rummet. På det med papper
och skrifvelser öfverlastade bordet låg en
halfskrifven sida. Det var utkastet till svar å
det bref, som konungen föregående afton erhållit
från Severin Norrby. Till venster derom låg bibeln
uppslagen, och äfven i den lågo några ark papper
full-skrifna. Konungen kastade en flyktig blick
på dem. De innehöllo början till en öfversättning
på svenska af Nya Testamentet. Med förvåning lade
konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några
slag fram och åter genom rummet.
Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen
stannade och lyssnade, och när han vände sig om,
stod mäster Lars kansler på dörrtröskeln.
Det var en lång skepnad, helt och hållet
mörkklädd. Hans ansigte var långlagdt med kraftfulla
drag. Den breda, höga pannan med sina djupa fåror, de
djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en
rikt utrustad och upphöjd ande bodde der inom, medan
det gråa håret, som stack fram under flöjelskalotten,
gaf det hela ett uttryck af lugn och förmildrade det
drag af skärpa och oböjlighet, som var utprägladt
omkring hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars
vara upprörd, och han bemödade sig tydligen att synas
lugn, när han fick öga på konungen.
»J hafven brefvet till herr Severin färdigt?» sporde
denne.
Herr Lars gick fram till bordet och fattade den der
liggande uppsatsen samt genomögnade den och tycktes
eftersinna innehållet af hvarje ord, innan han
svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens
förundran, som han icke heller på minsta vis bemödade
sig om att dölja, och när slutligen kansleren ref
sönder brefvet, började det flamma i konungens öga.
»Nej, nådige herre», svarade kansleren,» jag har det
icke färdigt. Det jag här hade nedskrifvit, var efter
min första uppfattning af ärendet, och innan jag hade
hört eder tanka. När jag närmare eftersinnar saken,
vill jag icke föreslå, hvad jag i den förstörda
skrifvelsen hade ämnat.»
»Det är något olikt eder, mäster Lars», sade konungen
tydligen blidkad, men med en forskande blick. »Och
hvad hafven j ämnat föreslå mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
