Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder,
att blifva eder man, borde bemötas med all vänlighet,
och jag tänkte mig tillika, att ett möte mellan eder,
nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hafva
ledt till målet . . .»
»Nå väl ... det är ock min tanke! . . . Hvad har väl
så plötsligt förändrat eder, mäster Lars?»
»Väsendtligen är den visserligen icke förändrad,
nådige herre, men jag har kommit till den tanke, att
vi icke böra gå för brådt till väga. Herr Severin är
värd att vinnas, synnerligast i dessa bekymmersamma
tider, men j kännen honom ej tillräckligt, herre
konung, han är icke att tro på, när han qväder
första visan. Derföre menar jag, att man borde låta
händelserna något litet utveckla sig, innan man gifver
honom svart på hvitt i händerna.»
Konungen åhörde med uppmärksamhet sin gamle kansler,
och när han slutat, förflöt en stund, hvarunder
konungen tycktes med sig sjelf öfverlägga om kanslerns
förslag.
»Och hur viljen j då hafva det, mäster Lars?» sporde
konungen derefter.
»Enligt min tanke vore det bäst att icke skicka
något skriftligt svar, utan blott muntligen bedja
herr Severin personligen komma hit öfver, eller ock,
om ett svar skall gifvas skriftligen, i allmänna,
intet bindande ordalag tacka honom för hans välmenta
anbud, men bedja honom tydligare gifva sin afsigt
tillkänna.»
»Sådan är ock min tanke om saken . . . och så
vill jag hafva brefvet uppsatt. Men eri annan sak,
mäster Lars . . . det finnes någon här i slottet, som
begär edert skydd . . . Jag har sjelf föft henne till
slottsporten, men der tyckte hon mitt beskydd vara för
ringa, och hon flög som en skrämd hind öfver bron.»
»Skydd hos mig, eders nåde . . . hvad menen j? Någon,
sägen j, och denna någon är en qvinna ...»
»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten j det,
och hon finnes här i slottet, men hvar, det fån j
taga reda på sjelf . . . Emellertid är det den gamla
historien om aftvuuget klosterlöfte, efter hvad jag
kunnat finna, och det passar bra för eder, som tagit
ett nappatag med Sankt Britas kloster. Hon har en
tjock pels, den heliga kyrkan, som tål att rycka på,
mäster Lars.»
»Således en nunna?»
»Ja, en blifvande . . . hon har flytt från sin frände,
hvilken likaledes befinner sig här i slottet, och
som ser mig ut, att kunna vända upp och ned på allt,
för att finna hvad han söker.»
Kanslern såg% både bestört och harmsen ned framför
sig, och det tycktes, som om han gerna hade velat
komma ifrån detta ämne, men det var hans öde,
att något ännu ovanligare skulle inträffa. Under
den tystnad som uppstod, sedan konungen slutat sin
berättelse, hördes dörren till yttre rummet öppnas
och en stämma fråga efter konungens kansler, mäster
Lars. Denne såg frågande på konungen, som åter med
en jakande åtbörd gaf tillkänna sitt bifall, att
kansleren kunde gå ut och taga reda på, hvad den
främmande hade för ärende i kansliet.
»Jag är Gert Bryningh», hördes samma stämma, sedan
kansleren utkommit i det yttre rummet, »jag är hans
nådes, biskopens i Linköping sven och stallmästare,
och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»
»Och hvad viljen j?» frågade kansleren.
»Jag har vigtiga saker att meddela eder», återtog Gert
Bryningh, »och det vigtigaste är en klagan, som jag
vill andraga inför hans nåde konungen sjelf. Jag beder
eder skaffa mig till tals med konungen. Beviljen j
denna min begäran, så har jag något vigtigt att säga,
som rörer både eder och hans nåde konungen.»
»Det der låter stort, sven . . . men hvarför vanten
j icke, tills j kunnen träffa hans nåde konungen på
annan timma än här i kansliet, der tiden är knappt
tillskuren?»
»Min sak är af största vigt, och jag får ej dröja!»
Kanslern tycktes gripas af en märkelig oro. Han såg
än på den gamle stallmästaren, än for han med blicken
ut genom fönstret, liksom om han haft svårt att komma
till klarhet med
sig sjelf, om hvad beslut han borde fatta. Slutligen
vände han sig om och gick åter in i det inre rummet
till konungen, och när han kom ut, vinkade han med
handen åt Gert att följa sig. Denne stod ögonblicket
derefter inför konungen, som mottog honom med en
sträng och kall uppsyn.
Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans franka, som
var fader- och moderlös, samt nu efter sin broders
död stod utan huld och skydd här i verlden, skulle
följa med honom ned till Linköpings stift, för att
der få en tillflykt i AYadstena kloster; men att
hon hade rymt bort från honom, och att han visste,
det hon nu befunne sig på Stegeborg.
»Kunnen j bevisa, hvad j sägen?» sporde konungen. »Jag
såg med mina egna ögon, huru hon försvann
genom slottsporten.»
»Det är godt och väl, men sedan återstår att
förklara, huru hon behöfde välja en så förtviflad
utväg, »som att rymma från eder och, som
j sägen, taga sin tillflykt på mitt slott.»
»Egensinnighet, verldsligt sinne, nådige herre!»
»Äfven det månden j bevisa . . . För mina ögon
ser det ut, som om endast tvång och hårdhet skulle
kunna tvinga en mö att rymma sitt hem . . . huru
förhåller det sig med klostret, - hvarför skall
just klostret blifva hennes tillflykt? Hvar
vistades hon, innan hon kom under edra vingars
skugga?» »Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm,
smeden Peder Olofssons i Örebro efterlefverska.»
! »Christina Larsdotter, jag menar, mäster
Lars», återtog
| konungen och vände sig till denne,
»jag menar, att det är j mäster Olofs moder?» !
»Så förhåller det sig, eders nåde!»
l »Nå väl, gamle, hvarför fick hon då ej
förblifva der hon
| var? Skall Wadstena kloster vara en bättre
tillflykt, än ma-| ster Olofs moder?»
| »Derför . . . derför, eders nåde, att
sedan hennes broder
dog, så är jag hennes förmyndare.»
»Således är det din vilja, som här bestämt klostret
till din myndlings tillflykt . . . och jag bedrager
mig helt säkert icke, om jag säger, att j dervid icke
hafven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja,
att ingen skall emot sin öfvertygelse tvingas att
draga sig ur den verld, dit vår herre satt menniskan
att lefva och verka. Och hvad vidare beträffar, att
jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är
det hennes rättighet, och jag gifver henne det skydd,
hon dermed af mig begärt. Der rätten eder efter!»
j Konungen reste sig häftigt och lemnade
rummet med ha-
| stiga steg, sedan han kastat en genomborrande blick
på den j biskoplige stallmästaren. Denne stod länge
tyst och med blic-I ken fästad på gofvet, men när den
yttre dörren stängdes efter i konungen, tycktes han
åter få makt med sig. Han fastade j sina gråa ögon
på kansleren.
»Detta är dock emot både Guds och menniskors lag»,
sade han, »herr Lars kansler, j, som hafven varit den
heliga kyrkan tillgifven och ären en höglärd man,
gifven mig ett råd, huru jag i detta ärende skall
handla, så att mitt samvete skall fä ro.»
j »Bättre, än hvad vår nådige herre
sade eder, vet icke
| jag att säga», svarade mäster Lars allvarsamt. »Det
är, synes mig, jungfruns vilja, som här bestämmer
allt. Vill hon i klostret in, - nå väl, då är saken
klar, Yill hon det icke, så kommer hon der aldrig.»
En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle
mannens ögon vid dessa ord. Det var, som om något
hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och lemnat
qvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta öfver
ett blindskär, när stormen lemnat vågorna i ro. Han
stod stilla och orörlig, och kansleren stod också
försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var
alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas
raspande mot papperen från rummet utanför, der
skrifvarne sutto.
»Eder begäran är nu uppfylld», sade slutligen
kansleren och vände sig om. »J haden dessutom
något af vigt att säga i mig?»
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
