- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
250

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 250

»Och det skolen j ock få att veta. J samlen
ett hotande straff öfver eder herres, vår nådige
konungs, hufvud, herr Lars kansler. J trampen allt,
hvad heligt är, under fötterna . . . men sen till,
att j icke månden förgås, förr än j det kunnen ana!»

»Hvilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»

»Det är uppror i Stockholm!»

Kansleren tog ett steg tillbaka och såg skarpt och
genomträngande på mannen.

»Uppror, sägen j» utropade han, »hafven j fått edert
förstånd förmörkadt . . . Hvem skulle anställa uppror
i Stockholm?»

»Den, som j minst af alla kunnen tilltro det
. . . mäster Olof!»

»Mäster Olof?» upprepade kanslereu, och förvåningen
i hans anlete vek för ett ögonblickligt löje,
som han icke kunde eller icke vårdade sig om att
dölja. »Mäster Olof anställa uppror . . . huru kunnen
j, gamle man, komma med en sådan saga inför mig?»

»Så visst, som att jag sjelf såg, huru han slogs till
marken af dem, som ännu hafva någon aktning för Guds
och menniskors lag; så visst, som jag sjelf hörde
honom öfverljudt predika om friheten och att ingen
menniska vore född till träl. Hela Stockholm är i
rörelse, och kyrkor och kloster sköflas på alla sina
helgedomar. Mina ögon sågo och gräto dervid, huru den
heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här
en arm, der ett ben af något helgon låg och vräkte
i orenlighe-ten. Bönderna kring Stockholm brinna af
vrede ... j skolen se, det onda sprider sig snabbt
både nordan och sunnan, och kanske skall det snart
nog blifva knappt om rum för både eder och konung
Gustaf i hans konungadöme.»

Det blef åter tyst, och mannen spände sina ögon
i kanslern, som till utseendet helt lugn åhörde
honom. Det var svårt att i första ögonblicket kunna
göra sig reda för hvad som var sant och hvad som var
dikt i mannens framställning. Något hade tilldragit
sig. Det var alldeles tydligt, och kansle-ren
ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som
ledde honom till sanning. Han, som noga följde med
sin tids händelser och, så vidt det stod i hans makt,
icke lät något undgå sin skarpa, vidt spanande blick,
visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans
missförstådda lära framkallat farliga rörelser i
Tyskland. Han kände till Vederdöparne, och han kom
genast att tänka på dem, när han hörde sköflingen
af kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å
en annan sida icke finna någon grund för att antaga
rörelsen i Stockholm såsom stående i sammanhang med
dessa, och hvad som alldeles förbryllade honom var
talet om Olof såsom anstiftare af bullret äfvensom
det om gäsningen bland bönderna.

Ett stod klart och tydligt för honom, att hvad
det än var, så borde det icke komma till konungens
kännedom i otid. Vore verklig fara å färde, skulle
underrättelse hafva inlupit från höfvidsmannen, Peder
Hård, på Stockholms slott eller från borgmästare och
råd derstädes. Då någon sådan underrättelse icke
kommit konungen till hända, slöt kansleren deraf,
att det farliga upproret mera fanns till i den
vredgade gubbens hjerna än i verkligheten. Deremot
fanns för honom ett mål högst af alla - den strid,
som han begynt för menniskoandens frihet. Detta mål
kunde, om icke förfelas, dock i hög grad försvåras,
om under den sinnesstämning, hvari konungen nu befann
sig, en slik underrättelse träffade honom. Och han
kunde i första ögonblickets hetta till och med skrida
till en handling mot Olof, som i högsta måtto skulle
skada befrielsekriget.

Här måste till följd deraf kloka mått och steg
vidtagas.

»Hvad j der sägen, Gert Bryningh», sade han »kan jag
icke sätta tro till, och ingen skall tro eder.»

»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen j dock blifva
varse. Jag vill ännu en gång tala med konungen!»

»Viljen j? .’. . Godt, jag vill icke hindra eder,
men jag vill deremot varna eder . . . konungen skall
icke tro eder. Hafven j nu uträttat edert ärende till
mig, eller är det några flera upplysningar j hafven
att lemna?»

Stallmästaren hade intet mera att säga, utan
aflägsnade sig. Men omedelbart derefter skickade
kansleren den ene af skrifvarne med ett bud till
grefve Johan och inkallade sedan den andre till sig i
det inre rummet. Med denne hade han ett långt samtal,
men när den förre Skrifvaren återkom, satt hans kamrat
vid sin plats, liksom när han gick.

Samma dag på eftermiddagen lemnade konungen med
sitt följe Stegeborg. Innan han steg till häst,
sporde han för tredje gången grefve Johan, om icke
den försvunna Christina blifvit funnen. Men grefven
hade äfven denna gång intet annat att svara, än förut
under dagens lopp. De noggrannaste undersökningar
hade blifvit anställda, men intet spår efter flickan
kunnat finnas.

Konungens blick mulnade, men han tryckte hjertligt
sin systers och Christina Gyllenstiernas hand.

Till systern sade han:

»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill,
skall ditt bröllop stå på Stockholms slott. Törhända
se vi icke hvarandra dessförinnan, och j, min franka
fru Christina», tillade han, i det han vände sig
till henne, »j kommen väl ock till Stockholm till den
tiden och gören eder glad med fränder och vänner.»

Derefter lemnade han Stegeborgs slottssal. När han kom
ned på borggården, och just som han skulle stiga till
häst, syntes Gert Bryningh vilja tränga sig fram bland
riddarne och drabanterna. Han hade under dagens lopp
förgäfves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla
han vändt sig till, hade lofvat honom det bästa, men
löftena hade aldrig gått i fullbordan. Stegeborgs
slott var som förtrolladt denim dag. Till slut
återstod honom intet annat, än att afbida den stund,
då konungen skulle lemna slottet. Men nu ville det sig
så, att kanslerens häst började blifva bångstyrig,
och det såg ut, sorn han haft ett godt öga till den
gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning
bildade sig bland konungens omgifning och Gert ville
begagna sig deraf, för att komma fram till konungen,
så visade sig genast der hufvudet af kanslerens häst,
och då kansleren naturligtvis gjorde sitt bästa
att få bugt med honom, så svängde han plötsligt om,
och hans väldiga bak-hofvar vågade icke den gamle
utsätta sig för.

»Hvad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen
när han satte sig i sadeln.

»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke
längtar efter de fyllda krubborna i Munkeboda!»
svarade kansleren, och de andra herrarne drogo på
munnen åt det lyckade svaret.

När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten,
-och det döfva ljudet af hästtrampet hördes
ofver^vindbryggan, lemnade äfven Gert Bryningh
Stcgeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen
ned till stranden, och fram emot qvällen lemnade han
Stig Pederssons stuga,

Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen
till den föregående. Stormen hven, och regnet föll
i stora droppar. Men Gert Bryningh var fullkomligt
känslolös för den yttre naturen. Hvad han hade
upplefvat denna dag, var så otroligt, att det icke
lemnade hans tankar ett ögonblicks ro. Och ju mer han
tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes
vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut
varit böjd att gå varsamt till väga mot konungen
och de nya lärornas män, så hade han nu blifvit den
djerfvaste, den mest lidelsefulle.

Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt
i tygeln och högg sporrarne i hästens sidor. Djuret
stegrade sig, men han fick det ej ur fläcken. Han
steg då af, för att undersöka, hvad som vållade
uppehållet. Men i det samma han stod på marken,
omfattades han af ett par fasta armar, ett kläde
kastades öfver hans hufvud och bands till omkring
halsen, och tillika bakbundos hans händer.

»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert
Bryningh!» hviskade en röst i hans öra, »och våren
alldeles lugn, det skall icke ske eder något ondt.
Det är blott nödvändigt, ! att j för någon tid
försvinnen ur verlden.» j Gert fogade sig
i sitt öde, och trenne ryttare ilade i

| sporrsträck norr ut genom natten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free