Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 -
som jag ansåg för min pligt att rädda, var
eder sven och stallmästare Gert Bryningh.»
»Hvad har du dertill att säga?» vände sig biskopen
till Skrifvaren.
»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, hvad jag
redan har sagt, j vänden eder till orätt man. Hafven
j något att klaga, så vänden eder till min herre,
och är eder klagan grundad, skolen j visserligen
vinna rättvisa, hvarom icke så torde den sednare
villan blifva värre än den förra, om j hafven lagt
hand på saklösan sven.»
»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog
åter priorn till orda, »men jag styrker eder till
att så väl till straff för ynglingens fräckhet som
för sanningens skull begagna våld, der goda ord ej
hjelpa. Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig
tjenare. Skall sådant våld ske i konungens närhet och
förblifva ostraffadt, så lärer det vara föga bevändt
med de eder konung Gustaf svurit.»
»Men om det skulle visa sig, eders nåde», tog den
fängslade Skrifvaren till orda med en blick och
en ton, så frimodig och vördnadsfull på en gång,
att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det
skulle visa sig, att min anklagare tagit fel, om eder
stallmästare skulle infinna sig*här och redogöra för
sitt uteblifvande ...»
Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gaf
sina män befallning att befria fången.
»J ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för
att aflägsna sig till sina inre rum, utan att skänka
en blick åt den mörke, dystre priorn, på hvars bleka
panna harmen och hotet satt sin stämpel.
Men dörren öppnades i det samma, och konungen,
åtföljd af en talrik svit, inträdde i salen.
Bland herrarne bakom konungen såg man äfven kanslerens
höga gestalt i sin enkla drägt med flöjelskalotten på
de gråa lockarne. Hans blick fastade sig genast på
Skrifvaren, hvilken ännu stod mellan de biskopliga
svennerna som en anklagad inför sin domare, och
blixtsnabbt flög kanslerens Öga från Skrifvaren till
den bleke priorn och biskopen. Han anade genast
sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att
hans plan misslyckats, och detta hade kunnat förleda
honom att i förtid yppa sig, om icke hans skrifvare
insett vigten af att i tid låta sin herre, så vidt
för ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta
förhållandet.
Medan konungen helsade biskopen, och hans omgifning
drog sig till denna delen af salen, närmade sig derför
Skrifvaren hastigt kansleren och hviskade i hans öra:
»Allt är lyckligen utfördt!»
Kansleren nickade omärkligt, och allt skulle nu
hafva gått sin gilla gång, om icke konungen, i det
han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern
som på Skrifvaren.
»Hvad skall det betyda», sade han och såg förvånad
på biskopen, »är det icke en af skrifvarne hos vår
kansler, och han står i en ställning inför eder,
biskop Hans, som om j hade anställt förhör med
honom?»
»Det hafver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte
biskopen lugn och oförfärad.
Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt
i den gyllene kedjan* som hängde kring hans hals. Men
innan något vidare hann yttras, trädde Skrifvaren
fram och sade med en vördnadsfull bugning:
»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders
nåde, som genom hans nåde biskopens förhör blifvit
upplyst och rättadt. Jag red min herres ärenden, men
blef misstänkt och gripen af dominikanerpriorn der,
hvilken förde mig hit.»
Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter,
men Skrifvaren redogjorde för dem på ett så till
vida tillfredsställande sätt, att konungen ansåg
sig icke vidare behöfva spörja i det ärendet. Under
tiden hade kansleren närmat sig priorn, så att han
stod alldeles invid honom, och medan konungen och
de öfrigas uppmärksamhet var fästad på Skrifvaren,
hviskade han i priorns öra.
j »J ären genomskådad, prior Robert
. . . tagen eder till
l vara, ett ord af mig och j kommen icke härifrån
med friheten!»
Priorn blef dödsblek vid kanslerens ord. Han kände
för väl kraften och ihärdigheten hos denne man,
för att han i en så vigtig tidpunkt som nu skulle
vilja blottställa sig för en sådan fara, som den
kansleren påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det
spörjsmålet, om och huru något af hans och hans
vänners planer kunnat komma till den farlige mannens
kännedom, men blotta tanken på att dock Gert var
fången kom honom att bäfva och tvang honom att för
priset af sin tystlåtenhet i detta ärende försäkra
sig om bibehållandet af sin frihet. Säkerheten och
vissheten i kanslerens uppträdande var tillika så
slående, att redan deraf all möjlighet att genom en
djerf anklagelse mot kansleren sjelf söka fria sig
försvann.
Knappt hade kansleren lemnat priorn och dragit sig
något åt sidan, förr än konungen vände sig från
Skrifvaren.
»J hören det, prior Robert», sade han till denne,
»huru kunden j göra eder saker till slikt ett
misstag? Hvad, hafven j intet ord till edert försvar»,
tillade konungen häftigt, då priorn förblef tyst,
»veten j icke, att skrifvarne i mitt kansli äro mina
män?»
Priorn stod der med nedslagen blick och det ryckte
häftigt i musklerna kring hans sammanbitna läppar. Han
kastade gång efter annan upp sin blick, och hans
läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid
möttes han af kanslerens allvarsamma uppsyn, och hans
blick föll och hans läppar slöto sig åter. Säkerligen
kände den värde mannen i detta ögonblick något litet
af de bittra qval han beredt så mången och senast
mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets
mellan tvenne krafter, hvilka i detta nu voro honom
öfvermäktiga, och hade han icke sett i bakgrunden
ett svagt hopp att den tid dock skulle komma,
då han kunde betala igen detta ögonblicks marter
hundradefallt både till konungen och hans kansler,
så hade han utan tvifvel dukat under.
»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung»,
stammade han, när konungens otålighet hade stigit
till det yttersta, »förlåten mig, jag hade de bästa
afsigter, och jag kände icke i nattens mörker, hvem
mannen var.»
Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma
gång som den väckte biskopens både förvåning och
ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med den mest
spända uppmärksamhet följt hvarje rörelse i priorns
anlete, men nu vände han sig bort, och en synbar
ovilja lågade ur han ädla drag.
»Då j erkännen edert misstag och det är rättadt»,
sade konungen, »så vill jag låta det blifva dervid,
men tagen eder till vara, prior, jag vet mer än väl,
att j hafven en tråd med i den härfva, som Peder
Sunnanväder och Knut domprost hafva spunnit åt mig
. . . Gören icke många misstag till, den tråden kan
göra eder ett hufvud kortare.»
Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid
konungens ord kring priorns mun, men det märktes
icke af konungen, ty priorn hade böjt sitt hufvud
ned mot bröstet. Men kansleren märkte det, och hans
öga blixtrade, som om ett beslut i detta Ögonblick
kommit till mognad i hans själ. Men det var ej blott
priorn, äfven biskop Hans berördes på det kän-baraste
af konungens slutord, och för öfrigt fattades alla
de närvarande mer eller mindre af det hot, hvarmed
konungen djerfdes tilltala en af kyrkans högt uppsatte
i närvaro af en biskop och under hans tak. Knappast
tänkte konungen sjelf, när han uttalade ordet, på den
djupa betydelse det ägde med afseende på hela hans
ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man sett
konungar och riksföreståndare förfölja prelater,
anklaga och afsätta dem, derpå var senast Gustaf
Trolles afsättning under herr Sten Sture ett bevis,
men att den verldsliga makten hotade den andliga med
kroppsligt straff, med döden, - det var något hittills
oerhördt.
En allmän förstämning fattade alla, och det blef
alldeles tyst i salen. Likväl kunde konungens yttrande
få en annan tolkning, ehuru äfven den innebar ett
tillräckligt hot, konungen kunde med sitt yttrande
hafva afsett blott och bart priorns afsättning
från sitt embete i likhet med hvad som händt biskop
Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep också
denna utväg, för att icke nödgas uppträda fiendtligt
emot sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
