Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildsvinet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarpare och spetsigare. Hos den äldre galten böja
sig de undre huggtänderna nästan tillsam/nans öfver
trynet; då blifva endast de ut- och uppåt riktade
öfre huggtänderna honom öfriga till strid. De slag,
som djuret utdelar med dessa skarpa tänder, äro i
högsta grad farliga och kunna blifva dödliga, om de
träffa en ädlare del af kroppen. Det framstormande
svinet injagar med stor skicklighet sina huggtänder
nedtill i benet eller kroppen hos sin fiende och
ristar med ett hastigt upp- och tillbakaryckande af
hufvudet långa sår, hvilka äro nog djupa, för att uti
en mans lår räcka genom alla muskellagren ända till
benet, och stundom genomskäres hela bukbetäckningen
och sönderslitas inelfvorna. Detta sednare inträffar
vanligen med anfallande hundar. Starka galtar springa
äfven på större djur och tillfoga dem förfärliga
slag. Så uppslita de på hästarne bröstet och
buken. Vid fara bistå vildsvinen hvarandra ömsesidigt,
och i synnerhet de unga försvaras med mycket mod af
de äldre.
Vildsvinens brunsttid inträffar mot slutet af November
och varar vid pass fyra till fem, kanske äfven sex
veckor.
Saharas beduiner och de indiske jägarne bruka
till häst jaga vildsvinet och stöta ofvanifrån
skarpa lansar genom kroppen på det framrusande
djuret. Efter misslyckade stötar söka de, tack vare
deras skicklighet i ridning, komma undan för den
påträngande fienden, men vända ögonblickligen om,
förfölja å sin sida djuret och tillfoga det nya
stötar. Vår illustration föreställer en scen ur
en dylik jagt, och följande rader, hämtade ur ett
ögonvittnes berättelse derom, torde vara tillräckliga,
att för läsaren åskådliggöra bildens betydelse:
»Striden med det vilda svinet började. Detta
kastade sig, just som hunden ville gripa det i örat,
mot Hassan el Kiff och uppslet med ett enda hugg
underlifvet på hans häst, så att inelfvorna föllo ut
och djuret, dödligt såradt, störtade till marken. Ett
pistolskott, lossadt af scheik Nureddin, träffade
vild-
svinets bog utan all synbar följd, under det att
den tredje araben, sprängande fram till sidan,
förgäfves bemödade sig att afskjuta sin långa bössa
mot vilddjuret. Redan beredde sig svinet till ett nytt
dödligt slag, som denna gången gällde den under sin
döende häst liggande Hassan, - då, i det afgörande
ögonblicket, träffade den gamle kapten Roncevals
lans yilddju-rets bog så säkert, att det störtade
samman och en blodström framqvällde ur det skummande
gapet. Nureddins kula gaf vildsvinet resten.»
Mot hundarne försvarar sig vildsvinet med vildt
raseri. Förr använde man vid vildsvinsjagt så kallade
vildsvinshundar, modiga, starka och viga djur, som
höllos i halfvildt tillstånd och endast begagnades
för detta slags jagt. De måste uppsöka och gripa
svinet. Innan hundarne hunno fastbita sig vid sin
fiendes öron, fick mången af dem sin kropg uppristad,
eller erhöll han åtminstone våldsamma stötar. Å ömse
sidor försvarade man sig med lika tapperhet, men då
åtta till nio af de
starka och modiga hundarne kastade sig öfver
vildsvinet, måste det dock gifva sig. Det af
hundarne angripna djuret sökte med klok beräkning
hålla sig ryggen fri och placerade sig för detta
ändamål vanligen vid en trädstam eller tät buske,
med raseri huggande framför sig. De främste hundarne
hade den farligaste striden. Men hade en af dessa
förträffliga jagtkam-rater blott fastbitit sig vid
svinet, så släppte han ej sitt tag; han hade hellre
låtit släpa sig hundrade steg bort. Sålunda blef
vildsvinet fasthållet, tills jägaren ankom för att
döda det. Vildsvinets kött värderas med rätta ganska
högt. Bredvid smaken af vanligt svinkött har det
äfven smak af äkta vildt. Hufvudet och låren anses
för synnerliga läckerheter. Äfven huden användes,
och borsten äro mycket eftersökta. Men så stor nyttan
än må vara - skadan, som djuret åstadkommer, kan den
dock aldrig uppväga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
