Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johann Sebastian Bach. - Hyacinter i glas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktände sina kunskaper, besökte han, ehuru försedd med
blott ganska anspråkslösa medel, flera gånger Hamburg,
för att höra den dervarande berömde organisten
Reinke. Sedan han ett år verkat i Weimar, hvarest
hans musikaliska kunskaper, så väl som hans klaver-
och orgelspel, åt hvilket sednare han också redan hade
vändt sitt studium, började väcka uppmärksamhet, blef
han år 1703 vald till organist vid den nya kyrkan i
Arnstadt. Här egnade han sig med synnerlig ifver åt
sin vidare utbildning i orgelspel och komposition.
Från denna tid utbredde sig hans rykte allt vidare,
och åtskilliga organistbefattningar erbjödos honom,
af hvilka han år 1707 antog den vid S:t Blasiuskyrkan
i Mtihlhausen, hvarest han ingick äktenskap med yngsta
dottern till sin kusin Johann Michael Bach, en då
värderad klaver- och sångkompositör. Af de sju barn,
som uppkommo af detta äktenskap, må särskilt nämnas
de begge sönerna: Wilhelm Friedemann och Carl Philipp
Emanuel, af hvilka den förre - ett genialiskt hufvud,
som enligt allmänt antagande icke allenast skulle
hafva uppnått, utan kanske till och med öfverträffat
sin fader - hufvudsakligen genom sitt olyckliga öde
qvarblef i minnet hos den musikaliska verlden; men
den andre uppnådde ett stort anseende, icke mindre
som kompositör, än som klaver-spelare och grundläggare
af pianots nuvarande behandlingssätt.
Redan efter ett års förlopp, år 1708, utbytte
Bach sin plats i Mtihlhausen mot en kammar- och
hof-organistbefatt-ning i Weimar, hvilken blef
honom erbjuden, sedan hertigen hade hört honom
derstädes. Här, hvarest hans spel vann allmän beundran
och han kände sig sporrad till förnyad ifver i sitt
studium, uppnådde han det ända till våra dagar honom
obestridda mästerskapet i orgelspel, och då han,
år 1714 utnämd till hertiglig konsertmästare, såsom
sådan hade att komponera och uppföra kyrkostycken,
lade han äfven grunden till sitt lika betydande
mästerskap i komposition. - Här ett bevis på hans
talang. Då den i Frankrike^ på den tiden i hög grad
berömde klaverspelaren och organisten Marchand hade,
kommit till Dresden och genom sitt fina föredrag
i franska smaken erhöll odeladt bifall vid hofvet,
uppmanade den der varande konsertmästaren Volumier
vår Bach att likaledes komma till Dresden och inlåta
sig i en täflingsstrid med Marchand. Bach infann
sig och blef genom Volumiers bemedlande af konungen
inbjuden till hof konserten, hvarest han, personligen
obekant för Marchand, sedan denne på sitt vanliga sätt
spelat flera stycken, blef uppmanad att likaledes låta
höra sig. Efter kort, men betydelsefullt preludium
börjar nu Bach ett af Marchand speladt tema, som han
varierade på ett i denna krets ännu aldrig hördt nytt
och högst intressant sätt. Följande dagen erhåller
Marchand af Bach en inbjudning till den musikaliska
taflingsstriden, hvilken af honom antages. På den
bestämda aftontimman afbidar, utom Bach, ett lysande
sällskap, med konungen i spetsen, Marchands ankomst.
Ledsen vid en allt för lång väntan, skickar man bud
till Marchands bostad och erhåller den underrättelsen,
att han på morgonen samma dag hade lemnat Dresden.
Samma år, 1717, lemnade Bach sin hittills innehafda
plats i Weimar, sedan han af furst Leopold af
Anhalt-Cöthen blifvit utnämd till kapellmästare, och
i denna befattning tillbragte han nära sex år under
ganska angenäma förhållanden. Återvänd från en af de
resor, på hvilka han rätt ofta beledsagade hertigen,
erhöll han vid inträdet i sitt hus den smärtsamma
underrättelsen om sin makas död och redan verkställda
begrafning. År 1721 gifte han sig åter.
År 1723 blef han kallad till den befattning,
som han beklädde ända till sin död, nämligen som
musikdirektör i Leipzig och på samma gång som kantor
vid Thomasskolan. Bredvid detta embete hade han
äfven förpligtelse till hofvet i Dresden, hvarföre
han stundom måste resa dit, hvarest han då vanligen
lät höra sig offentligt och vid hofvet. Derföre
tilldelades honom år 1736 titel af »kongl, polsk och
kurfurstl. sachsisk hof kompositör». Äfven hertigen
af Weissenfels förlänade honom, i aktningsfull
erkänsla af hans förtjenster, predikatet » hertiglig
kapellmästare ».
År 1737 erhöll Bach af sin son Philipp Emanuel,
som vid den tiden på klaver ackompanjerade Fredrik
den Store i hans privatkonserter och öfningar,
en enträgen inbjudning att komma till Potsdam,
emedan konungen redan ofta hade yttrat den önskan,
att se och höra honom. Efter sin ankomst till Potsdam
anmäld för konungen, ropade denne, just i begrepp att
börja en flöjtkonsert, till sina musici: »Messieurs,
den gamle Bach är kommen», hvarpå han genast, utan att
under tiden någonting annat blef företaget, lät honom
komma upp på slottet. Der blef han ytterst vänligt
emottagen af konungen och måste probera de särskilta
å slottet befintliga Silber-mannska flyglarne,
hvarvid han till konungens stora förvåning genast
extemporerade ett af denne åt honom gifvet fugtema.
Bachs sista lefnadsår fördystrades genom en
ögonsjukdom, och kanske var det till följd af de
häremot använda medlen,, som äfven hans helsotillstånd
öfver hufvud blef brutet; han blef fullkomligt blind,
och den 28 Juli 1750 dukade han under för sina
lidanden.
Bach var en ganska vördnadsvärd och, ehuru medveten
af sitt höga värde som konstnär, ganska anspråkslös
karakter, dervid högst öm och kärleksfull som
familjefader, aktad af sina medborgare och riktigt
dyrkad af sina lärjungar, hvars studier han ledde med
största samvetsgrannhet. I hans utomordentligt talrika
verk för klaver et, för orgeln, för de flesta på hans
tid brukliga instrumenter, men synnerligast i hans
sångverk finna vi en originalitet och en rikedom af
melodi och harmoni, hvaröfver blott få mästare före
och efter honom kunna berömma sig.
Hyacinter i glas.
M under vintern bringa hyacinter till blomning i glas
har många fördelar. Glasen, i synnerhet de nyare,
hafva ett elegantare utseende, än krukorna med jord,
samt äro mera lämpliga till bordprydnad; dessutom är
det ganska intressant och roande, att vid rötternas
utveckling kunna betrakta naturens verksamhet i hennes
eljest förborgade hemligheter.
Insättningen kan börjas i Oktober och fortsättas till
December, allt efter som man önskar, att blommorna
skola utveckla sig tidigare eller senare. Med temmelig
säkerhet kan man antaga, att lökar, som insättas i
glasen före jultiden, behöfva sex veckor för att
blomma, och att de, som sättas senare, härtill
endast erfordra fem veckor, och slutligen att de
ännu senare insatta blomma redan efter fyra veckors
förlopp. Till drifning i vatten tager man helst blott
enkla hyacinter. Bland dessa gifves det vissa slag,
hvilka lätt, således tidigt,
frambringa blommor, andra, hvilka blomma senare,
och deribland åter andra, som mera egna sig för
vattenkulturen, hvilket man snart erfar genom försök
med åtskilliga slag. Ganska tidigt blomma: Belle
Africaine, Baron v. Tuyl, ~Emi-lius, L’ami du coeur,
alla blå eller violetta; Gellert, U amt du coeur
(eller blåröd Gellert), Homerus, Robert Steiger,
Unique (Pax purpurea), alla röda; La jolie Uanche
(med små blommor), Rester Clifford, hvita. Bland dem,
som blomma senare, blifver Prins Albert i synnerhet
skön. Senare kan man uppdraga några dubbla slag,
såsom den högrosenröda vackra Boquet tendre, den
blå Mad. Marmont, de hvita Anna Marie och Latour
d’Auvergne etc. - Lökarne måste vara fullkomligt
friska och hafva ett läkt snitt. Beskrifningen
öfver de vanliga glasen förbigår jag, men anmärker,
att färgade glas, i synerhet mörka, äro vackrare och
ändamålsenligare. De äro så inrättade, att en upptill
befintlig bägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
