Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sångerskan. - Lagar och lagskipning i Kina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Mathilda slutat, reste hon sig hastigt från
instrumentet och sade, vänd till Arvid:
»Jag har nu uppfyllt er önskan, men som jag i ert
ansigte läser mycken missräkning, skall ni till
belöning få höra min unga väninna, som brukar sjunga
hos mig om aftnarne.
Mathilda räckte ut handen emot en blek flicka om
fjorton år, mera ful än vacker.
Arvid hade ofta sett den i hans tycke fula »barnungen»
hos Mathilda, men aldrig fästat någon uppmärksamhet
vid henne.
Den bleka flickan följde Mathilda till pianot och
sjöng, under det Mathilda akompanjerade henne, samma
sång, Mathilda sjungit.
Arvid tog ett steg framåt.
Det var ju denna stämma, som under loppet af ett halft
år utgjort hans största njutning att lyssna till. Det
var således den bleka, tysta, halffrusna flickan, som
med sina underbara toner tjusat och bedårat honom.
Ja, det var hon, och hon skulle i en framtid tjusa en
hel verld med dem, ty hennes namn var – Jenny Lind.
Lagar och lagskipning i Kina.
Efterföljande meddelanden äro hämtade ur en dagbok,
hvars författare, en herr Treves, under åren 1861 och
1862 uppehöll sig i Peking och Tientsin. De gifva
en ganska åskådlig bild af förfaringssättet vid en
kinesisk kriminaldomstol; vi skola tillfoga enskilta
upplysningar.
Trakten kring Tientsin hade under några månader varit
ofredad af åtskilliga röfvarband. Dessa utgjorde en
verklig landsplåga och stodo dessutom i förbindelse
med »den hvita damrosens» vidt utgrenade hemliga
förbund. Tschung heu, stadens guvernör, erhöll nu från
Peking en kejserlig befallning, att till hvad pris som
helst återställa säkerheten. Genast utskickade han i
alla riktningar trupper, hvilka i de misstänkta byarne
grepo en mängd menniskor, hvaribland sannolikt funnos
många fullkomligt oskyldiga, eller åtminstone sådana,
som bistått röfrarne endast derigenom, att de icke
angifvit dem. I sjelfva Tientsin tillfångatog man en
hop tiggare.
Guvernören ledde i egen person rättegången och
iakttog dervid ett högst summariskt förfarande. Många
anklagade mistade hufvudet, andra kommo i halsblack;
en enda slapp undan utan bastonad. Detta guvernörens
genomgripande sätt att gå till väga verkade ganska
välgörande: på en längre tid hörde man icke af några
tjufnader eller röfverier. Tschung heu kunde inberätta
i Peking, att han gjort sin skyldighet.
Några förhandlingar har jag öfvervarit och kan derföre
tala som ögon- och öronvittne. Guvernören lät anvisa
mig ett sidorum, hvarifrån jag kunde betrakta det
hela, utan att sjelf vara synlig.
I arkitektoniskt hänseende erbjöd domsalen ingenting
märkvärdigt; de omgifvande murarne voro nästan lika
höga som sjelfva byggnaden. I gården lågo åtskilliga
fängelser med låga rum, som voro försedda med galler
af grofva bambustänger. Der inspärrar man under
nätterna de förbrytare, som vänta på sin dom. I
gården såg jag en icke obetydlig massa olyckliga
menniskor, halft uthungrade, afmagrade, bleka
gestalter, som värmde sig i solskenet. Några voro
med benen fastgjorda vid jernlänkar, kunde således
icke gå ifrån stället och hade blott ett par alnars
rum att röra sig på, ungefärligen som ett vildt
djur i en menageribur. På andra voro armar och ben
sammanbundna; de kunde icke gå, utan endast på sin
höjd göra mindre hopp, och detta förorsakade dem
skenbarligen mycken smärta. För en olycklig hade
man intvingat en hand och en fot genom ett bräde;
en polisbetjent ryckte honom efter sig vid en kedja,
medan en bödel piskade honom med ris. Sålunda släpade
tjufven sig fram på ett ben och med krökt gestalt. I
ett hörn af gården voro flera förbrytare fängslade
med halsblack eller inspärrade i träburar. En stor
så eller ett kar var stjelpt öfver en man; ofvantill
tittade hufvudet fram och hans båda händer hade man
stuckit igenom så trånga hål, att det ej kunde blifva
fråga om någon rörelse. Denna träbur belastade hans
axlar, och han måste släpa den med sig, så vidt han
ville röra sig; och då det föll honom in att hvila,
så måste han lägga sig ned på båda knäna i en högst
plågsam ställning. Och ett så barbariskt straff
måste mannen uthärda under en hel månad! Mat och
dryck kunde han naturligtvis icke föra till munnen,
men hans maka hade icke öfvergifvit honom; hon upptog
ur en korg ris och svinkött och gaf
honom att äta, samt torkade den framträngande svetten
från hans panna. Sitt lilla, bekymmerslöst leende
barn bar hon på ryggen.
Ingången till den egentliga domstolsbyggnaden leder
genom en portal, som i bjerta färger framställer
hvarjehanda målningar ur kinesiska mytologien. I
förgården väntar en tätt sammanträngd menniskomassa,
nu öppnas den stora ingångens båda flygeldörrar och
allmänheten får inträda. Guvernören Tschung hue sitter
på en upphöjd plats, är klädd i sin statsdrägt
och har flera justitieråder och underordnade
rättstjenare vid sidan. På det stora, med en röd
duk öfvertäckta bordet ligga undersökningsakterna,
skrifmaterial samt lagböckerna, hvilka förvaras i
ett med sidentyg öfverdraget skrin. Dessutom står
der äfven en låda med märkta små trätaflor. Bakom
mandarinen stå hans solfjäderbärare samt tvenne i
siden klädda gossar, hvilka bakom hans hufvud uppbära
hans rangs insignier. På trappstegen, som leda upp
till tribunen, står bödeln, hvilken man igenkänner
på hans af ståltråd flätade hatt och hans röda rock;
han är försedd med en väldig bambupåk, äfvensom med en
sabel. Hans biträden och rättstjenarne hafva mycket
att syssla med åtskilliga torturredskap, bullra och
uppgifva vilda skri, för att injaga förskräckelse hos
förbrytarne. Också polisbetjenter saknas icke: de äro
mandschu, beväpnade med en kort pik och tvenne sablar,
men hvilka stickas i samma slida. På väggarne voro
anbragta hvarjehanda tänkespråk, och här och der i
rummet hängde stora lyktor.
Mitt kabinett låg bakom tribunen, och jag kunde helt
beqvämt betrakta alltsammans. Man hade infört vid
pass ett dussin anklagade, som skulle dömas. Den,
som nekade, måste underkasta sig torturen; men
denna vill jag icke beskrifva i detalj. Förloppet
var ungefär följande: Så snart den anklagade icke
ville bekänna, kastade domaren åt bödeln en af de
förut nämda, med siffror betecknade, små taflorna;
talet angaf, huru många bambuslag skulle utdelas. Den
pinliga behandlingen följde omedelbart derpå inför
domarens ögon, och sekreteraren antecknade noga
den fullständiga eller halfva bekännelse, som den
skriande och tjutande möjligen gaf ifrån sig. De
olyckliga plågades på ett i hög grad obarmhertigt
sätt, men fördrogo äfven de grymmaste qval, för
att icke förråda sina medskyldige. En anklagad, som
erkände något, blef som en feg stackare gifven till
pris åt ett högljudt skratt; deremot berömdes han
högligen, i fall han icke tillstod någonting. Många
åhörare lemna icke på hela dagen domsalen; de föra mat
och dryck med sig, förtära här sin måltid och anse
stället som en passande samtalsplats, ungefärligen
som vi betrakta en konditori- eller schweizerilokal.
Kinesen är likgiltig för kroppslig smärta, äfvenså
för döden. I Peking har jag mer än en gång råkat möta
koppel af dömda på deras väg till afrättsplatsen; de
pekade finger åt mig och gjorde sig lustiga öfver min
person. Och likväl skulle de några minuter derefter
mista hufvudet!
Jag vill här inflicka några anmärkningar angående
polisen i Peking. Den är ganska väl organiserad och
håller i allmänhet god ordning. Polisministern är
alltid en mandschu och bär titeln: de nio portarnes
general. Till sitt särskilta förfogande har han flera
brigader polisbetjenter och dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
