Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms Djurgård och dess sommarlif. - Mitt sommarnöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredlig, sedan Djurgården kommit under Stockholms
jurisdiktion, och en fullständig polisbevakning
der blifvit ordnad. Några steg österut derifrån
och vi stå vid Bellmansro, värdshuset, som fått
sitt namn af den nära belägenheten till Bellmans
byst. Årsdagen af denna bysts aftäckande, den 26
Juli, firas som en folkfest, och ingen dag under
sommaren, ej ens 1 Maj, är Djurgården besökt af så
mycket folk, som på »Bellmansdagen». Det är först
efter döden, som en mans storhet erkännes; denna
sanning kan i fullt mått tillämpas på Bellman,
hvilken fick dö i armod, men några år derefter,
eller den 26 Juli 1829, »hedrades med denna byst, vid
hvars aftäckande hela hofvet, den förnäma verlden och
Stockholms befolkning voro närvarande, och der en ståt
utvecklades, af hvars värde fjerdedelen varit nog,
att bereda Bellman och hans familj en bekymmerfri
existens. Det var väl några tankar i denna riktning,
som vid den första Bellmansfesten väcktes hos den
som hedersgäst då närvarande sonen till skalden,
några tankar på verldens sätt att belöna förtjensten;
han tyckte förmodligen att sättet var litet vridet,
och derför blef efter den dagen den unge Bellman
äfven litet vriden sjelf, måste inom kort intagas
på ett dårhus, der han sedermera slutade ett lif,
som för honom slocknat på förhand.
Från Bellmansro går en väg söderut genom en landtlig
nejd, der man ser ingenting af den närliggande
hufvudstaden. Fortsätter man denna väg framåt — en
söndagsafton — så kommer man snart till en park med
små öppna gräsplaner och är åter midt i hvimlet af
en söndagspublik i ny upplaga.
Det är den bekanta Frisens park, dit den sista
återstoden af det folklif, som Bellman såg på den
nuvarande Djurgårdsslätten, dragit sig undan och
der gömmer sin skugglika tillvaro. Här springes
visserligen ännu »sista paret ut» och här dansas ännu
ofta »under aftonstjernans klara brand», men ingen
Movitz stöter här i sitt valdhorn, fader Bergströms
oboe är stum och ingen Fredmans stråke sätter lif i
polskorna.
Men i denna klagan, så allmän den än är, ligger
måhända ej mycken befogenhet. Vårt omdöme bestickes
helt säkert ej så litet genom att vi se Djurgårdens
folklif i slutet af förra århundradet med Bellmans
ögon och det närvarande med våra egna. Vi hafva
ju ett påstående, som blifvit så ofta uttaladt,
att det nästan blifvit allmänt trott, det nämligen,
att lusten för flärd och nöjen blifvit mera allmän
på sednare tiden, än den förr varit. Hvad det egentliga
folket beträffar, så tror jag dock, att man skall vara
bakvändt inkommen i verlden och född vindögd, för
att kunna påstå något sådant om detta. Det har blifvit
för tungfotadt för dansen, för tungsint för glädjen.
Orsakerna härtill äro många. En är att det, liksom
Amerikas indianer, känner sig undanträngdt från
»sina förra jagtmarker».
Man byter inte om lekplatser lika lätt som man
byter om rock, och fattigman byter ej ens lätt om en
sådan. Dessutom är det icke ombyte af platser ensamt,
som fördrifvit lusten för uppfriskande nöjen och
tidsfördrif hos Stockholms-»folket», det är fast
mer de börjande symptomerna af en sjukdom, som
förut endast grasserat inom våra så kallade bättre
samhällsklasser, en farlig sjukdom, som yttrat sig
hufvudsakligen i begäret hos hvar och en angripen,
att synas vara, hvad man i sjelfva verket icke
är. Denna sjukdom är redan beklagligen mycket utbredd
bland hufvudstadens tjenande klass. En tjenstflicka
har ej varit ett par år i Stockholm, förrän hon om
söndagarne uppträder på Djurgården i schäferhatt och
sidenkjol, handskar och parasoll, och låter kalla
sig mamsell. Inte kan en sådan hafva roligt i Frisens
park! Gårdsdrängen kan visst inte visa sig för sina
bekanta på Djurgården utan svart hatt, handskar och
käpp, man skulle då kunna tro honom vara från landet
— och Gud bevars ifrån att en sådan misstanke skulle
falla på en rättskaffens Stockholmsk gårdsdräng.
Och så gå tjenstflickorna till Djurgården såsom
mamseller och gårdsdrängarne såsom herrar; de
gå der i solskenet och se på Kasper, på »lyckans
stjerna», de gå der och kunna ledas till döds i sina
herrskapskläder, och de förnöta sin dag, sin sommar,
sitt lif kanske, utan att hafva samlat ett enda af
dessa soliga, varma, lyckliga minnen, hvilka våra
gamla med så mycken förtjusning omnämna, och dem de
hafva glädje af ännu på ålderdomen.
Men den, som vill synas vara mera, än han är, kan
aIdrig vara glad. Det är således en sjukdom till döds,
om den ej i tid botas.
Med denna varnande sanning afsluta vi för denna gång
vandringen på Djurgården, naturligtvis obetaget för
hvar och en af eder, mitt herrskap, att ännu en stund
dröja i Frisens park och lyssna till fiolernas surr
eller se »hvita ben» svänga om mellan högstammiga
ekar.
A.-E.
-
Mitt sommarnöje.
Det låter elegant som katten!
Jag har ej vetat af förut ...
Men lyfter aktningsfullt på hatten
Och ber att snart få titta ut;
Du har, förmodar jag, en våning,
Ett badhus, ett orangeri,
En kupa med förträfflig honing
Och fiskdam med foreller i?
Och vidare — jag gissar bara —
En segelbåt i hvitt och blått,
En holme täck, dit man kan fara
Och ta’ en sexa och må godt;
En gunga mellan tvenne ekar,
Veranda, blomstrande och grön,
En flaggstång, som mot solen pekar,
Och filmjölk, obeskrifligt skön?
Markiser, luftiga och svala,
Och liten brygga ner vid strand,
En gök, som vet att måttligt gala,
Och bigarrå- och jordgubbsland,
En väderqvarn, som vänligt vinkar,
Och gård med blomsterrundel på,
Vid brunnen tvenne gröna hinkar
Och under rännan vattenså?
Små hvita dufvor, som du matar,
Och ett par svanor i en vik,
Och —»
Kära hjertans, så du pratar,
Och tror mig som Croesus rik!
Det sommarnöje, som jag äger
Så kostnadsfritt som himlens vind,
Det tror du knappast, om jag säger,
Att blott det är — min gamla lind ...
Här utanför mitt lilla fönster
Min »villa» står i all sin prakt,
Af sommarnöjen just ett mönster
Och med en täck dryad till vakt,
Och »svanorna» der ofvan simma
— Små hvita moln på högblå grund —
Och gyllne pilar lekfullt glimma
I kronans dunkelgröna rund.
Och fåglar i min villa sjunga,
Och blommor växa der så tätt,
I hvarje gren jag har en gunga,
Der fantasi’n mig vaggar lätt,
Och luftbad får jag, när jag önskar,
Och dusch af daggens serlatår,
Och der, som vackrast linden grönskar,
Gud Eolus sin harpa slår.
</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
