Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 283
på, hvad han yttrade till herr Severins budbärare
i skogen vid Stegeborg . . . Bäst är derför, att
icke hafva mycket obytt med mannen, och lider han,
så må han besinna, att han icke kan ligga bättre,
än han sjelf bäddat åt sig."
»Jag har dock lofvat honom, att en och annan gång
besöka honom, och han är min närmaste frände, fru
Christina . . .!»
»Frändskapen betyder intet, flicka, när det gäller
landets väl!»
»J förbjuden mig då att vidare besöka honom?»»
»Jag menar, att det vore bäst för dig sjelf, Christina
. .. dock ställer jag det till dig sjelf. Kan du
bevara hemligheten af hans närvaro, så menar jag,
att dina besök hos mannen endast kunna hafva skadliga
följder för dig sjelf. Du må härutinnan äga din
frihet, men låt ej ditt hjerta förleda dig till,
hvad du sedan kunde komma att ångra!»
Dag gick och dag kom efter detta samtal, och så
förflöt en tid bortåt, utan att Christina
besökte Gert Bryningh uti hans fängelse.
Men intet hördes heller af från Stockholm,
hvarken från Olof eller från kansleren. Det var,
som om hon lefvat utstött från verlden, och sjelf
hade hon intet medel att sätta sig i förbindelse
hvarken med den ena eller den andra, vågade det icke
heller af fruktan att derigenom bereda ej blott Olof,
utan äfven alla dem, hon älskade, ofärd och förderf.
Den ! godmodige fogden började till slut bli enformig
och tråkig med j sitt eviga: »jag minnes ännu», och
fru Christina stod för högt, för att kunna blifva
för den ensamma, hvad hon bäst af allt j behöfde:
en deltagande vän. En viss tungsinthet började
bemäktiga sig henne. Det fanns stunder,
då hon trodde sig öfvergifven af alla, och då
hon tyckte att döden skulle vara ljuf.
En dag i November, just då sådana tankar som bäst
höllo sin ringdans inom henne, sade fogden till henne,
der hon stod och såg på, huru vinden lekte med trädens
vissnade blad:
»Den gamle der nere är illa sjuk, jungfru . . . jag
fruktar j det värsta!»
Det fanns sålunda under samma tak en, som
dock var olyckligare än hon, fast hon tyckte,
att ingen kunde mäta sig med henne uti den saken.
Och det var på sätt och vis hon sjelf, som vållat
den gamles ofärd. Det var väl sant, som
fru Christina sade, att han dessutom dragit
öfver sig straffet för något annat, ännu
brottsligare, men det var nu en sak, hvaröfver
ej Christina ville döma. Hvad hon hade vållat,
det j ville hon godtgöra, så vidt som hon
kunde, och var det ej | hennes pligt att lindra
sin gamle frändes lidande, när hon det kunde?
l
Dessa tankar genomkorsade hennes själ, och det kändes
som ett behof för henne att få träffa och trösta den
gamle. Hon längtade derefter.
»Har han talat om mig?» sporde hon fogden.
»Ja, har han så ... men j hafven nog handlat rätt,
som icke besökt honom. Dock är min tro, att j nu
mera hvarken kunnen skada eder eller någon annan,
om j villen skänka honom ett tröstens ord.»
Och så följde hon fogden ned i tornet.
Gert låg på en säng vid ena sidan af väggen. Han
tycktes slumra, när Christina inträdde, och när han
såg upp var blicken förvirrad och skum. Hans ansigte
var blekt och magert, och det gråa håret hängde
tofvigt och okammadt omkring hans tinningar.
»Huru är det med eder, gamle Gert?» sporde Christina,
rörd vid hans åsyn.
»Det lider, det lider!» svarade stallmästaren med
matt stämma, »jag menar, att jag icke kommer härut
med lifvet.»
»Stackars, stackars gamle frände!» utbrast Christina,
»och ’ j hafven icke kallat mig till eder?»
|
»Hvad har lifvet att göra hos döden,
jungfru? . . . och jag lider mina gerningars lön,
jag klagar icke, jag vill blott be- j känna mina
synder och dö.»
Christina fattade hans hand med ömhet, och tårarne
stodo j henne i ögonen. Men då sköt ett minne
fram för henne, som | hon genast klädde i ord:
j
»Eftersom j nu talen så undergifvet och försonligt,
viljen j då säga mig, om jag frågar, en sak, som
jag mycket grundat på, och som gjort mig mera sorg,
än hvad j haden i sinnet mot mig sjelf . . . Det är
konungen, jag tänker på, och hvad j taladen om natten
i skogen vid Stegeborg med herr Severins sändebud?»
Christina kände, huru den gamles hand darrade vid
dessa ord, och i hans matta öga lyste en brand så
hemsk, att hennes hjerta började klappa dubbelt så
fort och hon hämtade efter andan. Fången blef dock
snart mästare öfver både blick och röst.
»Huru j kännen till detta», sade han med sin förra
un-dergifna ton, »det öfvergår min fattning, jungfru,
men jag vill ej förhålla eder sanningen, det är, som
j sägen, jag har varit en stor syndare, och hvad i
nu hafven sport mig om, det har legat för mina tankar
både dag och natt, nu en lång tid bortåt, allt sedan
jag förlorade hoppet att mera få i frihet se dagens
ljus . . .»
Den öppna bekännelsen gjorde på Christina ett djupt
intryck, och hon tackade i sitt hjerta Gud, att hon
uttalat detta spörsmål. Det gjorde godt att tänka,
det den gamle mannen kommit så långt, att han erkände
sitt brott. Omvändelsen ligger bekännelsen nära,
det hade Olof ofta sagt, och en obe -skriflig känsla
af frid genomströmmade henne dervid. Hennes rörelse
undgick icke den gamle.
»Så har jag ock tänkt», sade han, »fast det båtar
föga att nu tala derom, när det ej mera ser ut, som
om jag skulle kunna sätta den i verket, rnen så har
jag satt mig i sinnet, att om jag komme ut härifrån,
ville jag gå till konung Gustaf och säga honom allt!»
»Frände!» utropade Christina med strålande blick,
»jag tackar Gud i himlen för dessa edra ord. Det har
varit mig så tungt att tänka, det den ende, som jag
har i lifvet af när-skylda, skulle vara en förrädare,
förlåten mig det ordet . . . men nu är jag så glad och
jag känner mig så nöjd, att jag kunde dö med eder!»
Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den
gamle, och en blixt bröt fram ur hennes öga.
»En sak faller mig före», sade hon, men gick hastigt,
innan hon fullbordade meningen, till dörren för att
se, om de voro ensamma, och först när hon öfvertygat
sig derom, tillade hon: »Yi skola fly tillsammans,
frände!»
»Fly! Hvad sägen j, Christina?»
»Jo, jo ... det skall lyckas. J f ören mig tillbaka
till Stockholm, till mäster Olof och hans moder, och
sedan talen j vid kungen. Ack, han är så god och huld,
kung Gustaf. J kännen det icke så godt som jag, men
jag har hört fru Christina tala om honom . . . Det
skall gå bra, frände; säg, säg, att j gillen min
plan!»
»Ack, hvad blodet flyter hett i ungdomens ådror»,
sade den gamle med ett egendomligt leende, »nej,
nej, så kan det icke blifva, barn, jag har ock min
stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och
sedan, som en fri man, utan något annat tvång an
min egen vilja lägga min bekännelse för konungens
fötter. . . Jag är dessutom nu för svag att kanna
röra mig ur stället. Nej, nej, Christina . . . men
hvad j der talen om mäster Olof, det gifver mig något
att tänka på ... Dock kunna vi derom orda en annan
gång, om Herren förunnar mig lifvet, och hvarom icke,
så kan det ock göra det samma.»
»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut
... det kan ju vara något att gömma på till lärdom
för mig. Jag tänker, att hvad j hädanefter sägen till
mig, kan jag lägga på hjertat, som om det vore sagdt
af min fader.»
»Det kan du, barn, och efter du beder mig derom,
så må jag väl säga, att eder kärlek likar mig illa
... du kan tro, att jag menar ärligt med dig, ty ville
jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant
tal det sista, jag förde . . . Men vid lifvets slut
fruktar man föga, om man sårar den man håller kär,
när man blott derigenom kan rädda henne från ofärd.»
»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma,
»det talet vill jag icke höra. Mäster Olof har jag
lofvat min tro, och den vill jag icke svika, må så
olyckan komma och krossa mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
