Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salamandern. - Edvard Nonnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insekter, men under omständigheter äfven små
ryggradsdjur, utgöra deras föda. Häraf förbrukas
understundom en stor mängd, men deremot kan också
salamandern vid andra tider fasta under veckor,
till och med månader.
Den skarpt brännande vätska, som hudkörtlarne
afsöndra, skyddar dessa ödlor för många fiender,
emedan den blifver oangenäm för dessa, ja, till och
med farlig. Om man griper en salamander om nacken och
klämmer honom, utsprutar han denna vätska på fotslånga
afstånd; men djuret kan också frivilligt uttömma
sina körtlar och gör det vanligen vid förskräckelse,
för att skydda sig mot angrepp. Man har mycket
öfverdrifvit verkningarne af nämda vätska, och man
har till och med uppgifvit, att barn dött, hvilka
hade druckit ur en källa, hvari funnos salamandrar;
men många anställda försök hafva blott bevisat, att
vätskan förorsakar ett häftigt brännande i slemhuden,
således i viss mån en inflammation, för hvilken små,
svaga fåglar, kräldjur och vattenödlor väl också
kunna duka under. Ödlor, som man tvingat att bita
salamandrar, anföllos af kramp och dogo; hundar
deremot, kalkoner och höns. som man gaf stycken
af sönderhackade salamandrar att äta, smälte dessa
utan skada, ehuru det förekom att hundarne stundom
kräktes.
Nyligen har en vetenskapsman, Abini, åter undersökt
salamanderns »gift» och meddelat »Zoologiskt-botaniska
sällskapet» i Wien de vunna resultaterne. I sin
berättelse säger han bland annat följande: »Då
jag-hade öfvertygat mig, att vätskans uttömning alltid
berodde på vilkorlig muskelrörelse, försökte jag genom
användning af elektricitet erhålla en större qvantitet
deraf, tvättade derföre sorgfälligt åtskilliga djur
och släppte det ena efter det andra i ett glas,
som jag kunde tillsluta medelst en glasskifva, ledde
genom en öppning häri magnetelektro-motorns trådar och
kunde sålunda beqvämt utsätta djuret för strömmen.
På detta sätt erhöll jag vätskan, sprutad dels på
bräddarne af glaset, dels på locket.»
Den sålunda erhållna vätskan pröfvades nu och
visade sig giftig, vare sig att den kom direkte
i blodet eller i magen, ja, Abini iakttog, att den
verkade vida häftigare, då han bragte den i munnen på
fåglar och grodor, än då han inympade den samma. Djur
deremot, som åto utaf köttet af genom salamandergift
dödade varelser, förblefvo friska. Dock iakttogs
visserligen vid de i detta hänseende anställda
försök den försig-tigheten, att den lem, hvari
giftet hade blifvit inympadt, eller matstrupen och
magen aflägsnades. Af alla dessa försök fastställer
Abini följande fakta: Giftet verkar lokalt retande,
hvilket bevisas genom den starka rodnaden hos mun-
och tung-slemhuden på de grodor, i hvilkas mun man
ingjutit några
Salamandern.
droppar af vätskan eller ett vattenhaltigt extrakt
deraf, liksom ytterligare derigenom, att fåglar,
som man ingifvit afsöndringen, skakade på hufvudet
och gapade med näbben. Vid stora doser och hastigt
följande död, som hos förgiftade fåglar vanligen
plägar inträda, inställer sig kramp, som brukar
åtföljas af yttringar af smärta och ängsliga rörelser;
andedrägten och hjertats rörelser blifva hastigare;
en fågel kan flyga, men icke stå upprätt på fötterna;
dessa sammandragas vanligen krampaktigt, liksom
tårna, och då den förgiftade fågeln vill röra sig
från stället, vrider han sig i en krest, liggande
på ena eller andra sidan af kroppen. Omedelbart
efter förgiftningen skriker fågeln högt af smärta;
hans död inträder ofta redan på första minuten;
men derefter slår hjertat ännu en stund, och då det
stannat, kan det genom retning åter sättas i rörelse,
liksom äfven de öfriga vilkorliga och ovilkorliga
musklerna. Vid ringa dosis och långsam verkan, sådan
den vanligen visar sig hos grodor, stegras i början
andedrägt och blodomlopp; derefter inträder styfhet
i lederna, och den åtföljes af krampryckningar,
som i början äro af kort varaktighet, men sedermera
fortfara oafbrutet och kunna vidhålla en hel dag,
tills andedrägt och blodomlopp aftaga, och döden
följer. Grodorna förändra dervid märkbart hudfärgen,
som blifver allt ljusare; sjelfva huden synes blifva
tunnare, och dess utdustning är ganska stark.
Vidare vågar Abini för närvarande icke yttra sig,
alldenstund han först vill pröfva och utsträcka
sina hittills gjorda rön. Återstoden af det slem,
som utdrogs först med distilleradt vatten och derpå
med ren alkohol, visade icke mer
några giftiga egenskaper. Den distil-lerade,
vinspiritus-haltiga extrakt en 5? var mycket giftigare
än den vattenhalt! ga; i den förra bildade sig
efter en dag fritt omkringsimmande nålar, som efter
alkoholens fullkomliga afdunstning sammanställde sig
i gruslika grupper. Dessa fina nålar, som visade sig
såsom högst giftiga,
äro genast lösliga i alkohol, så väl som i vatten
och ether; den vattenaktiga lösningen visar sig
som syra; kali, natron och ammoniak angripa icke
kristallerna. Verkningen af dessa är förvånande hastig
och yttrar sig genast i början genom kräkning. I
fångenskapen uthärdar salamandern, vid någorlunda
vård, flera år. Han fordrar en bur med ett litet
vattenbäcken och motsvarande gömställen, liknande dem,
han uppsöker under friheten. Till föda åtnöjer han sig
med mjöl- och daggmaskar, insekter och sniglar; mindre
stycken af sin egen art uppäter han utan betänkande.
Anmärkningsvärdt är, att detta i många hänseenden
så känslolösa djur genast dukar under för vissa
inflytanden, att i synnerhet koksalt verkar ytterst
giftigt på det samma. Vill man hastigt döda en
salamander, behöfver man blott beströ honom med salt.
-
Edvard Nonnen.
Nonnen var född i Hamburg den 30:de Juni år 1804. Hans
slägt härstammar från Bremen, hvarest hans farfader
var borgmästare, men senare flyttade till Liverpool
och gifte sig med en miss Osborn. Fadern, John Nonnen,
föddes här; men tidigt föräldralös, öfverlemnades han
till slägtingar i Tyskland, hvilka anställde honom
vid handeln i Hamburg, hvarvid han förvärfvade en
betydlig förmögenhet.
Efter att hafva ingått äktenskap med Anna
Mathilda Lorent flyttade han till London med sin
då fem år gamle son, Edvard, som sattes i skola i
Westminster. År 1819, efter det att faderns svåger,
A. R. Lorent, hade nedlagt stora kapita-ler i Klippans
porterbryggeri och sockerraffinaderi, invandrade hela
familjen till Sverige, som i sin Edvard Nonnen har
haft en äkta son af fosterjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
