Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard Nonnen. - Om barnets gehör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förespråkare Poppius och att intyga, det här verkligen
fanns en vetenskaplig läroanstalt för landtman, anlagd
privat, men bärande garanti för beståndet af liknande
framtida, af staten anlagda och underhållna. Men
just öfvertygelsen härom och fruktan att icke kunna
konkurera med statsanläggningar och särskilt det
rikt begåfvade Ultuna institut, föranledde Nonnen
att samma år uppgifva Degebergs vetenskapliga
riktning och i stället göra inrättningen till en
lägre landtbruksskola, i hvilken form den förefanns
vid Nonnens dödliga frånfälle den 2:dre Mars år 1862.
Under en tid af mer än ett fjerdedels århundrade
gick Nonnen för öfrigt bland dem, som genom kunskap
och erfarenhet hafva verkat för utbredande af
förbättringar i det svenska jordbruket. Med en så
glödande kärlek omfattade han sin lefnadsställning,
att han förmådde väcka ifver för den samma till
och med hos dem, som icke förr kände jordbrukets
berättigande att hylla vetenskapen. Med en sådan
förtröstan vandrade han, riddaren utan
fruktan och tadel, sin j bana, utan att gifva
akt på de okunniges skri, som ledsagade | honom,
att han uppnådde, hvad många andra framstegsmän
! hafva måst sakna: att i sin lifstid vinna
allmänt erkännande | att genom grundläggningen af
det första landtbruksinstitutet i Sverige hafva
infört ett vetenskapligt jordbruksstudium och
utsått fröt till detta facks närvarande
höga ståndpunkt, att hafva tillvägabragt stora
förbättringar i det mekaniska jordbruket genom att
införa konstmessiga och ändamålsenliga red-skaper,
att hafva gifvit rof-odlingen i Sverige en
riklig utbredning och slutligen att hafva till
och med utom sitt institut utbredt kunskap om
jordbruket genom utgifvandet af åtskilliga populära
småskrifter. Sverige förlorade med honom en af
sina ypperste män, hans vänner och elever en
af de älskvärdaste personligheter, hans stånd
en af sina varmaste och mest begåfvade förespråkare.
-
Om barnets gehör.
själ mottager alla sina intryck genom våra
sinnen. Vore vi icke begåfvade med dem, vore vi
föga annat än sjelfrörliga maskiner och stode på de
lefvande varelsernas skala långt under djuren och
närmast i bredd med växtverlden. Genom dessa sinnen
går vägen till vårt högsta mål - till begreppet om
Gud och odödlighet. »Men», torde någon säga, »djuren
hafva också sinnen, men komma aldrig så långt.» Deras
bestämmelse är föreskrifven af en annan lag och deras
mål inskränkt inom helt andra gränser än vårt. Icke
dess mindre se vi hos de mera begåfvade arterna,
att de, genom en flitig och ihärdig bearbetning af
deras sinnens makt, utveckla egenskaper och komma
till färdigheter, som äro ganska förvånande; men
då de nått sin högsta grad, huru långt stå de ej
under, hvad menniskan på den lägsta förmår! Dock,
att uppehålla oss härvid, skulle leda oss allt för
långt från vårt ämne.
Jag skulle nästan vilja säga, att de menskliga
sinnena äro en mot verlden öppen gallerport, från
hvilken det inträngande luftdraget fertiliserar
tvenne der inom liggande oändliga fält - hjertat och
intelligensen. Utan att tala om företrädet hos något
af våra sinnesorganer, torde vi kunna antaga, att örat
är det, som underhåller den ginaste och mest direkta
förbindelsen mellan verlden inom och utom oss. Det
är trafiklinien för alla våra kunskapsbegrepp och
alla vårt hjerta och vandel förädlande sanningar
och grundsatser. Vi hafva ett andeligt, liksom ett
musikaliskt gehör. Om ett naturligt godt musikaliskt
öra förslöas och förlorar ömtåligheten om tonens
renhet, om det från barndomen vänjes vid falska
ljud och skärande missljud, så är detta lika mycket
fallet i afseende på det andliga gehöret. Icke att
man kan afsöndra barnet ifrån allas deras umgänge,
som föra annat än vishetens och uppbyggeisens tal på
lapparne. Och vore det än möjligt, skulle man dermed
göra det föga tjenst, enär det vid inträdet i verlden
och bekantskapen med menniskorna skulle finna sig
behöfva genomgå en ny språk-kurs; men man kan och
bör från tidigaste ålder bilda detta inre gehör för
en ren skala af sanna begrepp och goda grundsatser,
hvaraf lifvet förädlande motiver kunna utgå. Låtom
oss emellertid gå in i ett par hem, för att erfara,
huru härmed tillgår. Vi börja med ett vid den stora,
allmänna gatan, der folknummern är starkast och
hvardagsljuden för-herrskande. Vi möta barnflickan,
Fina, som halfgråtande vänder sig till frun och
frågar, om inte »lille Janne skall taga nya blusen
af sig, sedan han kommit hem från promenaden.»
Den fyraåriga ungherrn söker öfverrösta Fina med
ropet:
»Jag vill inte ha den gamla blusen, jag vill behålla
den jag har!»
»Du förstör din bästa blus här hemma, och hvad har
du sedan, när du får gå ut?» säger mamma fogligt.
»Jag vill ha den!»
»Min söta gosse, det går inte an.»
»Jag vill!» och han stampar med foten och rynkar
ögonbrynen.
»Så låt honom ha den, annars blir det skrik af. Men
se till, att han icke far illa med den!» säger frun
till Fina, till gossen åter:
»Hvad får mamma då af sin gosse ?» Han spetsade
sin lilla mun och öppnade stora famnen. En scen af
smekningar följer. Då han går ut med Fina, gör han
»lång näsa» åt henne. En stund efteråt återkommer
han, drypande af bläck, beskyllande »den otäcka Fina»
att hafva öfvergjutit honom dermed, under våldet att
fråntaga honom ett bläckhorn, med hvilket han ville
leka. Fina betygade sin oskuld, och söta mamma slutade
processen med den dom, att det varit mycket bättre,
om Fina låtit gossen få ha sin vilja, då ingen tvist
eller olycka skett.
Knappast var den akten utspelad, så inträdde den
åttaåriga Hulda, med glädjen målad på sitt lilla
täcka ansigte.
»Ack, mamma, så roligt! Här är bud från majorskan
Skarp, att jag skall få komma och leka med flickorna
i efter-
| middag!»
| »Du har ju sjelf bjudit främmande?»
l »Barkarna, konditorns flickor! Dem träffar
jag alla dagar
| i skolan.»
| »Du tycker ju dem vara så snälla?
De traktera dig så
l ofta med karameller.»
| »Men jag vill hellre leka med flickorna
Skarp. Det är
| roligare.»
| »Det är inte artigt, att bjuda
främmande och gå sin
l väg!»
»Det bryr jag mig inte om. Jag vill! De andra
kunna
i komma i morgon», sade lilla Hulda halfgråtande.
»Min sötaste, lilla flicka!» intonade mamma
helt be-
| kymrad.
\ I det samma inträdde fadren.
l »Se der hafva vi pappa! Nu skola vi
appellera till honom.»
| Och hon vädjade nu till denna högre
instans, hvarifrån
svaret lydde:
i »Hvad f-n bryr jag mig om dylikt lappri?
Gör du i
j den saken, hur du behagar.»
| »Hör mamma det?» jublade lilla Hulda.
Halfva segern
i var hennes, den andra var derefter lätt att eröfra.
l Härifrån vända vi oss till ett hem i en
glest bebodd trakt,
utom hvardagslifvets allmänning. En sjuttonårig
flicka sitter i
j ofullbordad toalett, med en peignoir öfver axlarne,
och läser i Runebergs Kung Fjalar. Dörren öppnas och
en annan ung flicka, ett par år äldre, som det synes,
inträder. Hon är
| klädd till sommarbalen. Hon gör en gest
af förundran och
i säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
