Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett ströftåg i de inre trakterna af södra Afrika. (Efter Livingstone.) - Tidens skiften. Bilder af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Resan gick en sträcka genom så tät skog, att man måste
bana sig väg medelst yxan; det regnade oafbrutet,
och trakten var ytterst osund. Efter några dagar
anlände sändebud från Schinte, hvilka förkunnade,
att den höge herrn icke hade något att invända mot
den hvite mannens resa; han skulle glädja sig, om
hvita män framdeles kommo till honom; då kunde han
köpa så många grannlåter, som han behagade. Denna
underrättelse bekräftades genom skänker; de bestodo
i maniokmjöl och fisk.
Den 16 Januari 1854 uppnådde Livingstone Kabompo’s
eller, såsom den hellre vill heta, Schinte’s stad,
belägen bland bananer och löfrika träd. Gatorna äro
raka och bilda en motsats till betschuanabyarnes,
i hvilka allt löper brokigt om hvartannat. Här såg
Livingstone först fyrkantiga kojor med runda tak. Utom
bananer och sockerrör planterade de der varande
Balonda äfven tobak. De äro äkta negrer och hafva
på hufvudet och kroppen vida mer ullhår än kaffrer-
och bet-schuanastammarne.
Schinte emottog främlingen högtidligt i stor audiens;
han satt på en med leopardhud betäckt tron, bar
en brokig tröja och ett höftskört af röd ull med
grön infattning; vid halsen hängde flera band med
stora glasperlor och kring armar och ben hade han
många tjocka ringar af koppar och jern. Hjelmen var
rätt vackert tillverkad af glasperlor och prydd
med gåsfjädrar. Så presenterar sig en potentat i
Balondas land. Man helsade honom med handklappning;
underdånighet bevisar man derigenom, att man gnider
armar och bröst med aska. Hvarje föreståndare för en
stam helsade herren med aska, och krigarne uppförde
med dragna svärd en låtsad fäktning. Derefter begyntes
lekar, vid hvilka ofta gjordes luftsprång. Bakom
konungen sutto ungefär 100 qvinnor, hvilka hade
anlagt sin bästa prydnad, rödt ylletyg. Den förnämsta
gemålen, som var en Zulu-kaffrerska, satt främst och
bar en kappa af helt
egendomlig form. Äfven musikanter funnos; och
så uppträdde nio talare, som hade ganska mycket
att bjuda på. Äfven några qvinnor talade. Deras
hufvudprydnad är af helt egendomlig art. På det
hela taget göra negrerna sig utomordentligt mycket
besvär med hårprydnaden, och med beskrifningen öfver
de särskilta slagen deraf skulle man kunna fylla
en hel modjournal. Hos Balonda sätta sprättarne
en stolthet deri, att så utstyra hufvudet, att det
liknar en buffels; längre mot söder, vid Sambesi,
sätta de trattformiga mössor på hufvudet.
Salondafolken fästa mycket afseende vid etikett
och omständigheter; de njuta t. ex. ingen föda i
närvaro af främlingar och äro äfven i umgänget sins
emellan ganska nogräknade. Hvarje koja har sin egen
eld, och man skall icke hämta bränder hos någon
granne. Framför hvarje by ser man en fetisch-bild
i gestalt af ett mennisko- eller ett lejonhufvud,
eller en med trollerifigurer försedd krokig stör;
ofta förekommer der dock ingenting annat än ett
»medicinkrus», stående i en helt liten koja på
en upphöjd plats. Vidskeplig fruktan och ångest
genomtränger Balondanegrernas lif och verksamhet.
Norr om Schinte’s stad ligger en vidsträckt jemn
slätt, som i Januari och Februari månader till största
delen stod under vatten, hvarur högt gräs uppsköt;
den är alldeles vågrät, utan träd och buskar, och
under den heta årstiden, sedan vattnet bortdunstat,
saknar den icke allenast brunnar, utan äfven andra
vattenbehållningar. Mot slutet af Februari kom
den resande till en för öfversvämningen icke mera
utsatt trakt, på andra sidan nämda slätt, hvilken
alls icke har något aflopp genom floder. Men den
utgör gränsen mellan de mot norr och söder flytande
vattnen. Livingstone befann sig nu i en verklig
dalsänkning.
Yi vilja nu icke följa honom längre på hans vandring
mot vester; endast må anmärkas, att han den sista
dagen i Maj månad uppnådde San Paulo de Loanda.
-
Tidens skiften.
Bilder af Richard Gustafsson.
1. Barndomen.
är morgonsolens stråle blänker Och lif och lust
omkring mig rår, Jag stannar ofta då och tänker På
mina barndomsår.
Jag minns de yra, glada lekar På ängens gräs, bland
blommor små, Och ej en enda stund jag tvekar Att byta
nu mot då.
Jag önskar - ack så gerna! - vara En liten munter
parfvel blott, Som vore säll och lycklig, bara En
tennsoldat han fått.
Jag skulle om mitt korthus säga: Se här jag byggt
ett gyllne slott! Och ingen konung skulle äga En
herrligare lott.
Jag skulle mig en barkbåt skära, Och när den seglade
från strand, Den skulle mig i tanken bära Långt bort
till fjerran land.
Min barndomstid! O, ljufva minne Från länge sedan
flydda dar, Som ett förnöjsamt barnasinne Uti min
själ dröj qvar!
2. Ungdomen.
Det var en herrlig aftonstund
Med himmel purpurröd,
Jag gick uti den gröna lund
Och såg på solens glöd.
Jag drömde mig till sälla land,
När ljuset sjönk vid himlens rand.
Då mötte jag en skön gestalt,
Yid hennes första blick
Hon blef mitt lif, hon blef rnitt allt,
Jag hennes hjerta fick.
Min arm kring hennes lif jag slog,
När näktergalen sjöng i skog.
Vi satte oss på tufvan ned,
Hon räckte mig sin hand;
Jag var så säll och dock jag led,
Mitt hjerta stod i brand!
Min kind, den var så het och röd
Och blodet uti ådran sjöd.
Min hjerna började en dans,
Så flämtande och svag,
Jag glömde, att en verld det fanns,
Förutom hon och jag.
Då släckte solen ut sitt bloss,
Men ljuset lefde inom oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
