Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjörboes "Springande räf".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uthuggning, som på ett så nedrigt sätt röjer hans
flykt; han är förargad på jägarne der borta,
dem han för öfrigt skänker sitt förakt, han är
förargad på hela menniskoslägtet, ty han vet
ganska väl, att hvarthän han än vänder sig, möta
honom långsträckta jernpipor med små obehagliga,
runda tingestar - en uppfinning af så ovärdig och
rentaf omensklig beskaffenhet, att det verkligen
vill menniskor till, för att utkläcka en sådan. Han
har en gång förr gjort bekantskap med dessa nobla
’för-lustelsenedrigheter’, han kan dem ganska väl
utantill; men den gången lyckades han komma ned i en
mosse, hvarest han ostraffad kunde sätta sitt mest
räfaktiga grin emot jägarne och med obeskrif-lig sjelf
belåtenhet rynka näsan åt dem. I dag ser det värre ut,
’die Verhältnisse sind wirklich auss.eror-dentlich
fatal!’ Låtom oss emellertid ’schappa’ - försöket
gör’et - men raskt! Som en blixt med fyra ljungande
fötter och en kometsvans bak efter!
»Konstnären har med stort mästerskap och lysande
talang återgifvit denna situation, detta ögonblick,
då räfven arg, rädd, lyssnande åt alla sidor, kastande
skefva blickar omkring sig, susar förbi jägaren, för
att dock antagligen omsider möta sin baneman. Det är
en makalös rörelse i hela kroppen, illusionen är så
fullständig, att ju längre åskådaren, (vi hafva här
original- målningen för ögonen, ett kabinettsstycke,
men dock temmeligen stort) betraktar Mickel, desto
lifligare blifver hos honom det intrycket, att räfven
med sina framsträckta framben plötsligt
vill taga ett språng utom taflans förgyllda ram. Den
uppgiften i målarkonsten, att få ett föremål att
skilja sig från grunden och verka såsom en isolerad
bild, har här blifvit löst i helt ovanlig grad.»
Hästen känner Kjörboe väl, både utan- och innantill;
han måste vara mer än vanligt förtrogen med detta
ädla djur, i sin tredubbla egenskap af Öfverdirektör
Norlings systerson, veterinärstuderande och löjtnant
på Jemtlands hästjägare. Ty man skall veta, att om det
är tillräckligt för konstnären att heta herr Kjörboe,
eller ännu bättre, rätt och slätt bara Kjörboe (det
är minsann inte bara det), så har han dock rytt-
Kjörboes »Springande räf».
mästares namn, heder och värdighet; han fick det,
när han 1846 tog afsked från nyssnämda kår, vid
hvilken han J833 hade blifvit löjtnant, efter att
1829 hafva blifvit kornett. Han hade emellertid redan
tidigt slagit sig på målarekonsten, och sedan 1840,
då han för idkande af studier i denna väg begaf
sig till Paris, har han mest vistats i den franska
hufvudstaden. Der lärer holländske målaren Henning
hufvudsakligen varit hans lärare, och redan 1844
vann han på Pariser-expositionen 3:dje och 1846 2:dra
belöningsmedaljen i guld för sina djurmålningar.
Man kan visst icke säga om Kjörboe, som
smalands-pojken sade om sig sjelf, att han är född
»lite här och lite der», men något eget är det dock
med hans nationalitet. Man säger vanligen om Kjörboe,
att han är född i Danmark af svensk moder med norsk
fader. Det har icke varit mig möjligt att få reda på,
huruvida fadren verkligen var till börden norrman. Men
säkert är, att han vid framskrid-nare ålder var en
förmögen köpman i Mennonit - kolonien Christiansfeld
i norra Slesvig. Der uppfostrades äfven sedermera
öfverdirektören och föreståndaren för ve-t erin
ärinr ättningen i Stockholm, Adolf Norling, och
en dennes syster, som blef vår konstnärs moder. På
detta sätt blef den unge, år 1800 födde, Carl Fredrik
Kjörboe svensk, icke blott på mödernet, utan äfven
snart i anseende till vistelse och uppfostran,
och morbrodern blef hans lärare i ridkonst och
veterinärkunskap. Kjörboe är och förblifver dock med
allt detta
en så att säga naturlig skandinav, och den
skandinavismen kan han lika litet befria sig ifrån,
som negern från sin svarta färg. Derföre är Kjörboes
språk också ett underligt språk; det är ett slags
skandinavisk lingua franca, hvarken svenska eller
danska, men dock bådadera på en gång - nota bene
starkt uppblandad med franska. »Somlige talte
för og somlige contre», hörde jag honom t. ex. en
gång säga. Nu kan Kjörboe derjemte betraktas såsom
fransman, ty i Frankrike har han länge varit bosatt,
fransyska är hans fru, och fransk är hans utanför
Paris belägna vackra villa.
L. J. S.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
