Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första
regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Fortsättning.)
11.
Abrahamsoffret,
f rampå morgonen denna dag, just som nattens sista
skuggor veko för dagsljuset, körde mäster Olof in
i Upsala och stannade framför det hus, som beboddes
af konungens kansler, mäster Lars Andersson, medan
konungen vistades i Upsala.
Mäster Olof steg ur slädan och gick in i huset, der
han snart möttes af en s ven, som följde honom in i
ett rum, hvarest han fick aflägga sina reskläder och
rusta sig i ordning att uppvakta kansleren.
»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande
sven-nen, under det han satte sin rock till rätta.
»Nej», svarade svennen, »hans nåde konungen hade
bud efter honom för mer än en timma sedan, men han
tillsade, innan han gick, att han väntade eder,
och jag skall följa eder till hans rum.»
Och svennen gick förut och mäster Olof
följde. Kanslerens rum lågo i öfra våningen. När de
inträdde i det första rummet, sutto der de kunglige
skrifvarne, redan i fullt arbete. Svennen förde
mäster Olof genom detta rum till ett, som var beläget
innanför, hvarpå han bugade sig och försvann.
Det rum, der Olof befann sig, var kanslerens enskilta
arbetsrum. Det stora ekbordet framför fönstret var
här liksom på Stegeborg öfverlastadt af papper och
skrifvelser. Men äfven här låg Bibeln uppslagen,
och de skrifna arken inuti den samma. Det syntes,
att detta arbete var ett älsklingsarbete, som
kansleren grep till, så ofta som hans trägna göromål
i konungens tjenst lemnade honom en ledig stund,
hvilken han kunde använda efter godtfinnande. Olof
kastade en blick på dessa fullskrifna ark, och en
ljusning af innerlig tillfredsställelse öfverför
hans manliga drag. Han genomögnade sista sidan,
som innehöll början på fjortonde kapitlet af Mathei
evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »dä
sade hon på föregående tillskyndelse af sin moder:
gif mig här på ett fat Johannis döparens hufvud» -
var det sista, som kansleren hade nedskrifvit. Bläcket
hade nyss torkat, så det var tydligt, att kansleren
hade nedskrifvit denna vers strax innan han hade
kallats till konungen.
På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej
genast kunde förklara för sig. Det är stundom, liksom
om alldeles emot eller utom menniskans vilja märken
skulle inflätas i tankarnes väf. Hon märker det ofta
icke, men sä framstå med ens dessa märken och bilda,
samlade till ett, en ny utgångspunkt och breda ett
nytt ljus öfver hela hennes andliga tillvaro. Ett
sådant märke hade modrens ord föregående aftonen,
då hon ställde honom att välja mellan sin kärlek
och sitt kall, lemnat i hans själ; bibelspråket om
sanningsvittnet, som föll ett offer för sin lära,
bildade ett nytt, och båda ledde hans tankar i en
alldeles ny riktning. Han tänkte sig förlusten af
Christina, och uppställde för sig gång efter annan det
spörsmålet, om han skulle äga kraft att för Herrans
skull afsvära sin kärlek till henne, - en kärlek,
som i och för sig var ett offer till Herran, ett
tecken, att han för Herrans skull vågade bryta med
verlden. Denna sista omständighet var det, som gjorde
honom valet svårt. Det förekom honom, som om han
egentligen hade att välja mellan tvenne ting, hvilka
båda voro tacknämliga för Herran, och han frågade sig,
huru han rätt skulle kunna bestämma sitt val.
Han afbröts i sin tankegång af steg, som nalkades
rummet, der han befann sig, och när han såg upp från
bibelspråket, föll hans öga på broderns allvarliga
men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte
hans hand.
»Du skall hjelpa mig, Lars», sade han, »du skall
hjelpa mig!»
Brodern sporde, hvad Olof dermed kunde mena, och
denne omtalade, hvad som tryckte hans sinne och huru
han kommit att uppställa för sig valet mellan pligt
och pligt, offer och offer.
»Jag månde taga mig någon tid att öfvertänka ditt
spörsmål», sade Lars, »men för ögonblicket åtminstone
har du intet annat att välja, än att följa mig till
herr Lars, kansleren, och konungen. Jag kommer just
derifrån med bud till dig, att oförtöfvadt infinna
dig.»
Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Yid
ankomsten till konungens gård, der en mängd knektar,
klädda i dessa utskurna och uthackade blå och gula
kläder, som väckte så mycken ovilja hos Dalkarlarne,
samt knekthöfvidsmän befunno sig så väl på gården som
i trappan och förrummen, helsade alla vördnadsfullt på
Olof, som de väl kände, eftersom de ofta sett honom gå
ut och in både hos konungen och hans kansler. Lars
stannade i ett af de yttre rummen, der ett par
kaniker befunno sig äfvensom en svartebroder. Olof
ville fortsätta sin gång, men då en af dörrsvennerna
upplyste honom om, att konungen för ögonblicket var
hindrad, dröjde äfven han.
»Mäster Olof!» uttalades då tätt bakom honom, och
Olof vände sig om.
Det var svartebrodern, i hvilken Qlof snart igenkände
den Mårten Skytte, som han haft ett så djupsinnigt
samtal med samma söndag, då Christina försvann.
»Det var ett godt möte», svarade Olof. »Ären j ock
här på konungens kallelse?»
Svartebrodern nickade, och i det samma öppnades
dörren till konungens rum och kansleren visade sig
på tröskeln. Han såg ned öfver rummet, och när han
fick sigte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.
Konungen stod vid ett med en röd duk öfverklädt bord,
när Olof inträdde. Han stödde sig med ena handen
vid bordet och höll den andra i sidan, hvarigenom
den korta med vida pösärmar försedda riddardrägten,
som han för tillfället bar, sammantrycktes och
visade hans väl formade gestalt. Benkläderna eller
hosorna voro af hvitt siden och smögo sig tätt omkring
benen. De nedra delarne af armarne voro äfven betäckta
af hvitt siden. Öfverklädnadens ärmar slutade vid
armbågen. Denna öfverklädnad af svart flöjel var rikt
försedd med tunga guldbroderier. På hufvudet bar han
den lilla svarta hufvudbonaden, hvarmed man vanligen
ser honom afbildad. Den föll ned öfver venstra örat
och var öfver högra tinningen prydd med en kort,
men fyllig hvit strutsfjäder.
»Guds fred, mäster Olof!» helsade konungen helt
fryntligt den inträdande. »J hafven gjort en rask resa
från Stockholm, och det skolen j hafva tack för. Jag
menar, allt är lugnt och stilla i min hufvudstad
. . . men här förestår strid, mäster Olof, som j väl
veten.»
Olof bugade sig, och konungen fortfor:
»Ären j beredd att våga en dust? ... J skolen se,
de påfviska blifva ej lätta att tagas med! Men jag
vill nu hafva detta ärendet framdrifvet, och vill
med egna öron höra dem försvara sin sak . . . Stan j
fast vid att våga striden . . . ännu är det tid till
återvändo!»
»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade
Olof och såg konungen fast och beslutsamt i ögat.
»Nå, det väntade jag’mig», fortsatte denne. »J hafven
väl ock icke annat gjort, än beredt eder, allt sedan
j horden doktor Mårten i Wittenberg, så j ären som
en krigsman, den der i hvarje stund väntar att få
höra trumman gå.»
»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå
redan i dag?» sporde Olof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
