Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
»Kom mäster Olof och sätten eder, vi måste talas
vid!»»
De satte sig på bänken midt emot fönstret, och
kansleren fattade åter Olofs hand.
»Eder gamle förman måste bigta för eder, mäster Olof»,
sade han. »J kunnen dock tro mig, då jag säger, att
jag tänkt och handlat för eder som eder vän, på samma
gång, som jag måst hafva det stora hela i sigte.»
Och han omtalade, hvad som tilldragit sig på
Stegeborg, huru han helt plötsligt en morgon blifvit
inkallad till fru Christina Gyllenstjerna, och huru
han der funnit före sig den uppskrämda Christina,
som bedt om fru Christinas skydd mot sin förföljare.
»I den sinnesstämning, som konungen då var»,
fortsatte han, »vågade jag icke låta komma för hans
öron, hvad jag der af jungfrun fick att veta ... J
kannen sjelf, huru häftig hans nåde kan vara, och
då var han i ett öfverretadt tillstånd allt sedan
Malmö-färden, der han höll på att hugga Herrman
Israel sönder och samman, hvar så jag icke lyckats
hejda honom. Jag fasade sjelf för det, som jungfrun
omtalade, huru mycket mera skulle då icke konungen
hafva gripits deraf. Helt visst skulle han hafva
ansett eder såsom den der brutit Guds lag, och j
kunnen sjelf föreställa eder, hvad följden deraf
blifvit för vårt gemensamma verk . . . Nej, nej,
fråga icke, af-bryt mig icke, tiden är dyrbar, och
när vi väl kommit tillbaka från domkapitlet, skola
vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga eder,
att det är jag, som hållit jungfrun undan både eder
och verlden . .. Fru Christina tog henne med sig till
Hörningsholm . . . Jag skulle sagt det för eder i
Stockholm, menen j ... ja, j kunnen hafva rätt, men
tanken först på det oväsende, som der mötte konungen,
när vi återkommo dit; tanken på den vrede, hvarmed
han tilltalade eder och mäster Michael. Jag ville,
att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta
ärende till afgörande ... Att saken tagit en sådan
vändning, det är för mig ofattligt, och jag menar,
att vi skola invänta bud och bref från fru Christina
eller henne sjelf, ty hon lärer väl komma till grefve
Johans bröllop . . . Jag kan ej afstå från den tanken,
att allt skall blifva godt igen ...»
»Hvad j härutinnan hafven gjort, mäster Lars», vidtog
Olof, sedan kansleren tystnat, »deröfver är jag icke
satt att döma. Det är dock ett intet mot det svek,
som jag rönt, och skulle icke hafva fått denna utgång,
om icke hon haft ett falskt hjerta ...»
»Talen icke så hårda ord, mäster Olof», afbröt
kansleren. »J kunnen icke veta, hvad som vållat
jungfruns beslut.»
»Hårda ord», utropade Olof bittert, »jag står på
en graf af jordade förhoppningar, och j kunnen säga
till mig: talen icke hårdt om den, som har fritt och
otvunget, märken det, mäster Lars . . . utan tvång
och utan lock trampat dessa förhoppningar till döds
under sina fötter! . . . Det kan blifva godt igen,
sägen j ... ja, det kan blifva godt, men då har detta
hjerta upphört att slå ...»
»Olof!» utbrast kansleren och reste sig från bänken
samt ställde sig midt framför den olycklige mannen,
»sädana ord vill jag icke höra af eder! Tanken uppå,
att huru än vårt lif skiftar, så är det dock ett,
som är nödvändigt, och för detta ena må allt annat
vika. Den, som älskar fader eller moder mer än mig,
han är mig icke värd, säger Herren . . . Och det, som
j här sörjen, synes, om det är sant, hvad papperen
der gifva vid handen, hvilket jag dock alltid ännu
betviflar, icke vara vardt eder sorg . . . Nej, min
son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du
kan fylla det löfte, du gifvit vår herre konungen
...»
Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu
mötte Olofs. Det var något i denna blick af den värma,
som talade ur broderns anlete, när de nyss skildes
åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren
föregående aftonen, och den strid, han utkämpat inom
sig med anledning af svårigheter, hvilka då blott
funnits i hans föreställning. Nu hade de stigit fram
i verkligheten, nu stodo de ansigte mot ansigte med
honom. Nu var stunden inne, det fruktade offrets
stund.
Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek
vållat honom, eller skulle han träda upp i Herrans
strid och föra svärdet som en man? Men kunde han det
... var ej nu hans kraft bruten!
Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var
döds-blekt och en förfärlig oro brann i hans öga. Han
dolde en stund hufvudet i handen, och hans bröst
arbetade våldsamt och hans läppar skälfde, som om ord
gått fram öfver dem, hvilka de haft svårt att bära.
Kanslerens ädla och manliga drag afspeglade lifligt
det varma deltagande, som bodde hos honom för den
unge mannen, hvilken var så rik och dock i detta
ögonblick så arm, hvilken var så stark, och dock
i detta ögonblick darrade som ett barn. Djupt hade
kärleken grott in i detta hjerta, man kunde väl se,
att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas
med rötterna, och att det fordrades mer än mensklig
styrka, för att blifva herre öfver de stormande
vågorna der inne. Liksom adepten med feberhet blick
följde utvecklingsprocessen i den smältdegel,
hvarur han hoppades framlocka sitt guld eller
sitt lifselixir, så hängde den gamles Öga vid den
unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande
hvarje den minsta skiftning i hans ansigte, hvarje
den minsta rörelse af hans hand. Det var ock ett
vigtigt ögonblick. Det gällde verkligen äfven här
ett lifselixir, hvars frambringande berodde på,
om Olof skulle gå segrande ur den våldsamma kamp,
som sön-derslet honom.
Men hon kom, den styrka, hvarom han så varmt anropat
Gud i sina böner, hon kom, den klarhet, som han med
sådan ängslan åtrått. Det gifves ögonblick i lifvet,
då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena
efter det andra, ramla undan, och då man ser sig
ensam, alldeles lemnad åt sig sjelf i den vida,
vida verlden. Men med hvarje stöd, som ramlar,
med hvarje våg, som ökar det oändliga ökenhafvet,
spirar djupt ur själen upp en kraft, som ersätter
alla andra stöd. Det är Guds kraft, medvetandet om
ett ärligt sträfvande^ vissheten om bönhörelse.
Abraham stod der så lifslefvande framför honom,
höjande handen att stöta offerknifven i sonens hjerta,
Johannes dopa-rens hufvud låg der så blodigt på det
kungliga maktbudets silfverfat, och hans egna ord till
modren och den milde broderns ord: det dyrbaraste
skall du offra Herranom, bildade liksom en skrift
omkring taflorna, som han nu fullt fattade. Det,
som ville beherrska och betvinga hans själ, sorgen
öfver förlusten af hans hjertans kär, denna sorg
måste han lägga fram för Herren och så kläda sig i
härbonad för Herrans skull.
Han tog handen från pannan och sade, i det han såg
fast på kansleren:
»Jag är redo!»
Tårar glänste i kanslerens ögon, och han slöt
segraren i sin famn. Några ord yttrades ej mera i
detta ärende. Kansleren kände sin man och fastheten
i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i
denna kämpens seger öfver sig sjelf låg löftet om
seger i den stundande striden. Det var en slags
invigningsfest, för att dagens hjelte med skärade
händer måtte föra andans tveeggade svärd.
De följdes åt till konungen, som, omgifven af
sina herrar stod färdig att begifva sig till
domkapitlet. Konungen studsade vid anblicken af
Olof, i hvars bleka anlete hf,n ville läsa en viss
försagdhet, som illa öfverensstämde med hvad den
stundande striden kräfde, men när han träffades af
den flammande blicken i Olofs öga, blef han tillfreds
och tillryggalade, utan att göra några frågor, vägen
till domkapitlet.
Den närmare skildringen af detta möte mellan den
gamla och nya läran, som konungen föranstaltat,
ligger utom området för denna berättelse. Det var
den första offentligen förda striden mellan de olika
tänkande, och den fördes på den gamla kyrkans sida af
en gammal fromsint, men af sin läras sanning lifligt
genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet eller
disputationen rörde de vigtigaste läror, hvari de
båda skilde sig från hvarandra. »De nappades häftigt»,
säger en samtida, men Olof behöll segern, emedan han
ur den heliga skrift bevisade sina satser.
40*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
