Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 316 -
Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, hvarmed
han förde sin läras talan, gjorde på konung Gustaf ett
djupt intryck och befästade honom ännu mera i hans tro
på det nyas företräde framför det gamla. Kansleren,
som närmare kände till, huru det såg ut inom denne
man, hvars tunga talade sanningens ord med en så
lefvande styrka, en så brinnande tillförsigt, han
hänfördes och beundrade.
»J skolen hafva tack, mäster Olof!» sade konungen,
sedan akten var slut och domkapitelsherrarnes mörka
anleten tillräckligt utvisade, huru djupt det gått
dem till sinnes, att se sin kämpe vederlagd och
besegrad. »J skolen hafva tack, jag har till min stora
uppbyggelse hört eder, och jag hoppas den dag skall
komma, då hvarje man i Sveriges land tackar eder i
sitt hjerta för edert mod att uppträda i den sanne
Gudens tjenst!»
Kansleren fattade med värma Olofs hand och tryckte
den, men sade intet. Olof förstod hans tystnad och
var i sitt hjerta tacksam derför. Men när han kom ut
ur salen med de många ansigtena, hvilka alla följt
och följde honom, somliga med hat och bitterhet i
sina blickar, and^a med beundran och hängifvenhet,
då spred sig ett’ leende öfver hans läppar, ett leende
så fullt af vemod, att den, som sett honom, skalle med
förundran hafva frågat, om det var den starke kämpen,
hvilken i konungens och riksrådens närvaro brutit en
lans och vunnit seger.
Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick
in under de höga, majestätiska hvalfven. Det var
på eftermiddagen, och det var redan skumt i kyrkan,
men framför altaret brunno ljus. Olof gick fram till
högaltaret, och der föll han på knä och bad.
När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta
händer vid hans sida.
»Ditt hjerta är fullt af sorg, Olof», sade han,
»jag vet det, jag har talat med herr Lars kansleren
. . . Men var tröst broder och låt dig icke
öfvervinnas, sol kan stråla om middagen den dag,
som går upp i töcken ...»
»Grafven, broder, lemnar ej igen sitt rof!» afbröt
Olof med en rörelse, som han knappast kunde bekämpa.
»Hvad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke
länge efter den seger, du i dag vunnit blifva en graf
för någon!»
»Nej klostermurarne skola nog ramla, och hon blifva
fri ... men säg mig, hvad är det mera med det? Kari
hon derför träda inför mig, sådan hon var, då vi
skildes, kan hon återtaga sitt löfte och återgifva
mig min tro på hennes hjertas renhet och fasta
förtröstan till Guds nåd? Se broder, hon har af fri
vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett af
tvång, hvad vore det då att sörja . . . Nej det är
hennes fria viljas beslut, som jordat mitt hopp och
beseglat grafven . . . Dock hoppas jag till Herren,
att friden skall återvända i mitt hjerta och att jag
ännu skall kunna verka i hans tjenst.»
»Gud gifve dertill sin välsignelse, broder!» tillade
Lars.
De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och
lemnade kyrkan. Dagen derpå befann sig Olof åter i
Stockholm.
12. Spelmannen,
Juldagarne gingo. Det var tredjedag jul efter
aftonsångens slut, just som kyrkfolket strömmade ut
ur Storkyrkan. Mörkret hade redan utbredt sig öfver
hufvudstadens trånga gator, och närmast till kyrkan
fick man så godt som armboga sig fram. Mäster Olof
hade hållit en af sina bästa predikningar, och han
hade nu blifvit så kär för Stockholms invånare,
att ingen ville gå miste om att höra honom. Den
sinnesstämning, hvari han fortfarande befann sig,
bredde ock öfver hela hans väsende en sådan ton af
djupt och rörande allvar, att alla, som hörde honom,
grepos på ett förunderligt sätt af blotta hans stämmas
klang eller af flamman ur hans stora ögon. En sådan
predikant hade man aldrig hört eller sett, och sent
skulle komma hans like.
Hans höga skepnad sl^red sakta fram bland
mennisko-massan, som vördnadsfullt öppnade en väg
för honom och hans
moder, hvilken han förde vid armen. De gingo snedt
öfver torget åt Köpmangatan till, för att komma in
på Själagårdsgatan.
Knappt hade de försvunnit vid hörnet af Köpmangatan,
förrän en släda körde in på torget från motsatta
sidan. Den kördes af en man, som tycktes hafva
svårt att hitta vägen, ty han sporde litet emellan
de förbigående till, utan att få det svar han
önskade. Slutligen stannade han och så godt som
stängde vägen för en sventjenare, hvilken helt vred
fattade hästen i tyglarne.
»Så vidt jag kan se», sade mannen i slädan
helt godmodigt, »så ären j en af fru Christina
Gyllenstiernas svenner, och det är alldeles en af
dem jag önskar att träffa.»
»Derför kan du köra åt sidan för folk», brummade den
gamle svennen.
»Stopp nu, sven, och sägen mig . . . fast det behöfver
jag icke fråga, ty jag kan förstå, att fru Christina
nu är i staden, men hvad jag icke kan få klart för
mig är, hvad hon tagit till herrberges.»
»Och hvad vill slik karl fru Christina?» sporde
svennen något misstänksam.
»Den saken lärer jag få redogöra för fru Christina
sjelf, när jag träffar henne.»
Svennen hade ingenting deremot att invända, utan han
ställde sig bakpå släden, som snart stannade utanför
fru Christinas bostad, der några slädar stodo. Några
svenner, klädda i de Stureska färgerna och med
Natt och Dags-vapnet bro-deradt på lifrockarne,
voro vid skenet af ett par facklor sysselsatta
att från slädarne uppbära koffertar och annat
restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anländt
till hufvudstaden. I den sist anlända slädan befann
sig, utom den, som körde, en qvinna, hvilken stilla
och orörlig, som öm ingenting kommit henne vid, ännu
när släden stannade inom kretsen af fackelskenet och
sedan hennes ledsagare stigit upp och kastat tömmarne
på hästryggen, satt qvar, utan att göra någon min af
att resa sig.
Hennes ledsagare hviskade henne några ord i örat,
och hon lät sig af honom lyftas ur släden, hvarpå hon
följde honörn in i huset. Midt bland de fram och åter
springande
j svennerna skredo mannen och hans följeslagerska
uppför trapporna; och uppkomna i första våningen,
sporde mannen eri der stående äldre sven, hvilken
tycktes hafva någon uppsigt öfver de andra,
hvar han kunde få träffa fru Christina. Den gamle
trotjenaren såg förvånad på mannen, hvilkens drägt vid
närmare påseende ingalunda var sådan, att den ingaf
förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid
åsynen af hans
| följeslagarinna, hvars dödsbleka ansigte under den
tätt åtdragna
[ hufvudbonaden hade ett spöklikt utseende.
i »Det är ett ärende af yttersta vigt,
som jag har att säga
! fru Christina», sade den trasige mannen,
då tjenaren icke
! tycktes vilja göra sig brådt om.
Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet,
hvartill dörren stod öppen, och mannen trädde oanmäld
in,
j dragande sin följeslagerska med sig. Fru
Christina såg lika
j förvånad på den inträdande, som hennes sven hade
gjort, men utan att afbida någon fråga, sade mannen:
»J kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne
här
! lären j känna så mycket bättre ...»
Med dessa ord drog han af sin följeslagerska
reshufvan, och fru Christina tog ett steg tillbaka,
slagen af öfverraskning och äfven förskräckelse, när
hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.
»Christina!,, utropade hon. »Hvad har händt. . .?»
Den tilltalade skälfde i hela sin varelse, och hennes
följeslagare förde henne med mycken ömhet till en
bänk, der han
| nedsatte henne.
| »Hvad har händt?» sade han sedan, i det
han vände sig
| till fru Christina, »jo, det har händt, att jag
med Guds hjelp skall rädda jungfrun från att lefvande
begrafvas ...»
, »Hvem ären j?» sporde fru Christina,
och allvaret blixtrade
ur hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
