Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317 -
»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för
jungfrun här på Hörningsholm, att jag höll på att
spela henne i grafven i stället för till bröllops
... ja, ja, det der har jag nu sagt henne hundrade
resor, men hon tror mig icke, och det betyder nu
ingenting. Hufvudsumman är den, att hon icke skall
i klostret in, så vidt som ...»
»Hvilket tal djerfvens j föra inför mig, man . . . och
med hvad rätt hafven j bekommit denna jungfru i eder
vård?»
Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans
slitna mössa började gå rundt mellan hans fingrar. Han
vände sig till höger och venster, men så såg han den
stränga frun stadigt i ögat.
»J kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men spåren edra
frågor, tills jag hunnit utföra mitt värf till fullo,
då hoppas jag kunna göra godt besked för mig ... Nu
söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd,
stränga fru, det kunnen j begripa, ty jag har stulit
henne ... ja, ja jag har stulit henne, och hade hon ej
varit dödssjuk, så hade jag väl aldrig fått henne så
långt. Det har gått genom natt och dag, skolen j se
... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas
dock icke länge, ty jag tror mig äga läkedomen liksom
på fickan.»
Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra
på denna sträng, gått fram till Christina och fattat
hennes hand. Men hon ryste tillbaka för iskylan i
denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den
irrande, nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt
de inre rummen, och en tjenarinna, till utseendet
lika gammal, som svennen derute, skyndade in. Hon
såg genast, hvad som här var att göra, och skyndade
att hjelpa sin matmoder införa den lidande jungfrun
i ett af de inre rummen.
Kort derefter kom fru Christina tillbaka.
»Sägen mig nu», sade hon med stränghet till den
väntande spelmannen, »sägen mig nu, hvad eder mening
är med allt detta, gamle man . . . huru hafven j
vågat förgripa eder på ...»
»Sägen icke så, fru Christina», afbröt henne gubben
med tårar i ögonen och med en bönfallande stämma,
" sägen icke så och talen icke så hårda ord till
mig! Ack om j vissten. . . Men kan en syndig menniskas
bön uträtta något hos honom deruppe, så skolen j
blifva lycklig, stränga fru ... Som jag sade eder,
när jungfrun derinne trädt i brudstol, då kanske
skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga,
men tro mig fru Christina . . . jag bäfvar sjelf för
hvad jag vågat, och likväl ville jag icke hafva det
ogjordt . . . nej, säger jag, om det ock skulle kosta
mitt lif . . .»
Mannens ton och hållning var så varm och så
tillitsfull, att fru Christina måste emot sin vilja
lyssna till honom, ehuru han blef allt mera gåtfull,
ju mera han talade.
»I brudstol?» sporde hon. »Ären j från vettet,
gubbe? Hafven j ock, som j sägen, stulit jungfrun och
är hon förföljd, så kunnen j väl förstå, att jag icke
vill blifva eder med-brottsling.»
»Men om mäster Olof stode här vid min sida?»
»Mäster Olof?»
»Ja han är icke död, han lefver?»
Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm
eller ovilja, som hennes anlete uttryckte, utan det
var snarare medömkan. Hon ansåg synbarligen mannen
hafva förlorat förståndet.
»J viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart
nog lärer kunna bevisa mina ord. Allt hvad som har
vållat denna olyckliga färd till Wadstena, är idel
argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig,
då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan
i stället för att leda tillbaka till helsa, fullborda
ofärden, om den kommer för bråd, och derför är det
min begäran till eder, att j villen fortsätta mitt
arbete och så småningom vänja jungfruns sinne vid
sanningen. Det der kunnen j begripa bättre än jag
kan det utsäga.»
Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa
mannen och hålla honom i förvar såsom den der genom
sitt vanvett kunde vålla mycken oreda och störande
ingripa i den
enes eller andres lif, om en sådan afsigt uppstått
hos henne och till och med styrkts vid tanken på,
att jungfrun var förföljd, så att hon velat utlemna
både henne och qvinnor of va-ren till förföljaren, den
förra att fullborda sin heliga gång till klostret,
den sednare att stå till rätta inför domstol, -
så bevektes hon af gubbens sista yttrande att låta
hejda sig och åtminstone invänta säkra underrättelser
om mäster Olof.
Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt
kunde få att veta, om mäster Olof verkligen lefde
eller icke, och sålunda på stället öfverbevisa gubben
och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för
hans fängslande och ut-lemnande. Hon inkallade den
gamle trotjenaren, som snart stod inför henne och med
förvåning blickade på den besynnerlige gubben, i hvars
öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna,
medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.
»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina
sin sven.
»Mäster Olof . . . när dog mäster Olof?» genmälte
denne och kastade en anklagande blick på gubben,
»kunde jag icke ! tro det, nej, nej nådiga fru,
de äro aldrig att tro på dessa | gatstrykare, och
denne här är en bland de värsta. Jag känner honom
väl, ölstugan är hans hem från morgon till qväll,
och oftast är rännstenen hans läger . . . Och du vågar
komma med slika lögner inför fru Christina, herr Sten
Stures efter-| lefverska, Gud hans själ nåde!»
Sedan han gifvit luft åt denna sin ovilja öfver
spelmannen, hvilken stod der med barnets leende
på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansigtet
visserligen tjenade att bekräfta den redlige svennens
ord, vände sig denne till sin matmoder.
»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han
har denna dag predikat i Storkyrkan, och jag menar,
att hela staden hade trängt sig till sammans i kyrkan
för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos
konungen i Upsala och inför sjelfva domkapitlet säges
det bevisat sin läras sanning på ett sådant sätt,
att de lärde kanikerne bleknat dervid.»
Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri
på färde, och spelmannen, drinkaren, han med det
barnsliga leendet och den stundom slöa blicken, han
hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds
hjelp kunna leda till en lycklig utgång hvad som var
ämnet till olycka. Tiil sin svens stora förvåning
fastade hon en blick af innerlig medömkan på gubben
och sade, liksom spörjande honom till råd:
»Så låta vi sända ett bud efter mäster Olof, och
skola snart få saken på det klara.»
»Nej, nej, duger icke, med förlof, stränga fru»,
svarade gubben lifligt, »hafva de onde spelat ett
sådant spel med jungfrun, så hafva de säkert icke
sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har
underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte
gripit honom svårare, än om de sagt henne vara död
. . . och si, hafva de nu låtit honom veta detta, så
måste man äfven för honom helt sakta öppna dörren för
sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören
j så ock med jungfrun derinne, jag har gjort början,
j kunnen godt taga vid, der jag slutat.»
Det blef en stund tyst i rummet, hvarpå fru Christina
yttrade:
»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det
måste
du gifva mig till, ty du hade skenet emot dig.
Du har dock
handlat i detta ärende, som en redlig man, och
icke annat
jag kan finna, är ditt råd det bättre i afseende på
både mä-
| ster Olof och Christina. Hvad som har bestämt
ditt hand-
! lingssätt, ville jag väl spörja, men det är
din egendom . . .
Skynda derför till mäster Olof, jag skall göra mitt
bästa hos
jungfru Christina.»
»J finnen så ock, stränga fru», genmälte mannen, »att
när j nu icke mera fordren bevis för min utsago, jag
må få någon tid på mig. Kan väl hända, att jag icke
blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop
skolen j måhända till sist få allt att veta.»
Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade
in till den sjuka. Den gamle trotjenaren strök sig om
sitt skägg och kunde ej återkomma från sin förvåning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
