Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 -
Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka
ga- j torna. Vid släden, som ännu stod der nere,
stannade han en stund och sökte efter något,
som han omsorgsfullt stack under armen, hvarpå
han aflägsnade sig, sedan han tillsagt en af fru
Christinas svenner, att taga vara på hästen. Det var
mörkt på Stockholms gator, och fönsterluckorna voro
stängda till alla hus, och alla dörrar tillbommade,
såsom bruket var åtminstone i de större städerna
denna tid, der hvarje hus var liksom ett fäste
för sig, en bild af tidslynnet att skilja sig från
andra och lita i första hand på sig sjelf. De sista
årens oro, först kriget mot konung Christian, när
Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så
belägringsåren under frihetskriget, då Gustaf Wasa
såsom riksföreståndare hade sina läger utanför staden,
och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu
sist, - allt detta hade bidragit att göra Stockholms
invånare mera försigtiga och vaksamma än någonsin.
Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna
och gränderna, hvilka voro i det närmaste folktomma,
och stannade slutligen framför det hus, der stadens
skrifvare, mäster Olof bodde. Tydligen kände han
väl till detta hus, ty han gick så säkert uppför
stentrappan utåt gatan, som om han sjelf haft sin
bostad der. Han fattade den tunga portklappen och slog
med den ett par slag mot den fasta ekdör-ren, så att
det gaf genljud genom hela gatan. Steg hördes snart
innanför, och en manlig röst frågade, »hvem det var,
som ville in?»
»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som
är vigtigt ändå; jag menar, att hanar hemma vid det
här laget?» tillade han liksom för sig sjelf, under
det regeln drogs ifrån innanför, och dörren öppnades.
»Jo», svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som
hade sin verkstad strax till venster innanför porten,
»jo, mäster Olof är nog hemma, stackars herre, han ser
så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen och
domkapitlet, att det går en genom merg och ben, och
aldrig skall man nu mera se ett leende på hans läppar
. . . Kanske sörjer han öfver bönderna, som nu skola
komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och göra
slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men
det är han oskyldig i, och vi borgare skola väl veta
att försvara vår stad och konung Gustaf med!»
Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat
gubben i kragen, medan han talade, och båda stodo
qvar i den öppnade porten. Gubben sade helt litet,
men han tycktes icke göra sig brådt om, antingen
det nu var, emedan han behöfde tid att ordna sina
tankar, och han var van att sluta sig inom sig, det
månde vara hvem som helst, som tilltalade honom, så
snart talet icke rörde honom närmare, eller det var,
emedan mannens ord till en del just rörde något,
som låg honom om hjertat.
»J hafven vigtiga bud, sägen j», fortsatte
handtverkaren, - »ja, kunnen j skingra den redlige
mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder
ingång och utgång . . . jag vet väl den, som skall
blifva gladare än jag, och det är modren, gamla
hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så svåra,
och en gång emellan, då jag kommit upp till henne,
så har jag funnit henne i tårar. Det är ett sorgehus,
det är visst.»
»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!»
sade gubben, och fortsatte sin gång uppför trappan
till öfra våningen. Just som porten hördes stängas der
nere, fattade han i nyckeln till en dörr der uppe.
Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs
rum, och han satt sjelf framme vid fönstret, belyst
af ett matt och obestämdt sken från den till hälften
nedbrunna brasan i Spiseln. Han satt med hufvudet
lutadt mot handen och vände ryggen mot dörren, hvars
öppnande han icke hörde. Icke heller, huru gubben
skrapade med foten mot golfvet, i det han ödmjukt
bugade sig.
Denne nickade förnumstigt med hufvudet och drog sakta
fram ur läderfodralet under armen sin fiol, som han
sakta stämde, hvarpå han började spela, men med så
lätt hand, att tonerna flögo liksom en andehviskning
fram från instrumentet.
Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade
med handen till spelmannen, att han skulle
fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan och
blinkade med det der barnsliga leendet på Olof.
»J kännen till de der tonerna ur fiolen, mäster Olof»,
sade han, »jag visste väl, att han skulle tala ett
språk, som j bättre förstoden, än^ hvad jag kan hafva
att säga till eder.»
»Om jag har hört dem förr, gubbe», genmälte Olof,
»det vet jag icke, men musiken är mig kär, och nu voro
tonerna mig mer välkomna än någonsin . . . fortsätt
derför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas
vid sedan!»
»J tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde
mannen. »Vi sågos dock i ett vigtigt ögonblick af
edert lif, och då spelade jag samma visa som nu,
fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan
litet af hvarje, jag stackare . . . J minnens det
icke . . .! Yid Sankt-Göransbilden framför altaret,
samma Söndag som ...»
Olof gick fram emot mannen och betraktade närmare
hans slappa anletsdrag, och han igenkände snart den
besynnerlige mannen, som den sagda dagen visat sig så
upprörd i kyrkan, och samtalet med honom vaknade till
klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.
»Jag minnes eder grant», sade han, »men så bedröfvad,
som jag fann eder den gången, så nöjd visen j eder
nu ... icke lären j nu komma till mig att söka tröst
. . . Ett förundrar mig dock, jag menar, att j den
gången, vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»
»Jag . . . jag föra eder bakom ljuset?» sporde
spelmannen med oförställd förvåning.
»Vederdöparne började sina våldsamheter samma
dag.»
»Deri hafven j rätt, mäster Olof, men i den saken
var jag sjelf förd vilse, och det blef först på
eftermiddagen den dagen beslutadt, att så skulle ske
... jag sökte eder, för att underrätta eder derom,
men j stöden ej till att finna. I det ärende, jag nu
vill tala med eder om, skall jag dock icke föra eder
bakom ljuset.»
»J tyckens dock hafva föga reda på ljuset, gubbe»,
sade Olof och kunde ej låta bli att le, när han hörde
den säkra och vissa tonen, hvarmed mannen talade,
under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i
hans anlete, att den varma blick, hvilken just nu
strålade ur hans öga, knappt kunde förtaga intrycket
deraf.
^»Kan så tyckas, herre», återtog mannen, utan att
stötas af de^ uttalade tviflet, »och likväl skall
den dag komma, då j skolen med tacksamhet tänka på
den stackars enfaldiga spelmannen. Nu har jag kommit
att trösta eder.»
»Trösta mig . . .? Och hvarför, käre gubbe, skullen
j trösta mig? Huru veten j, att jag behöfver tröst?»
Mannens blick blef så underlig. Der log så
innerlig en välvilja, der brann så varm en kärlek,
men der var tillika något så töcknigt, som när
molnen beslöja himlen och endast då och då låta
solljuset bryta igenom. Han började sakta knäppa på
fiolen. Läderfodralet och hans nötta mössa lågo vid
hans fötter, och det hela belystes af det fladdrande
ovissa skenet från den döende spiselelden. Men
ton smög sig så harmoniskt till ton, som blomma
till blomma i flickans hand, när hon binder sin
bröllopskrans, och midt ur denna trollring af toner
ljöd gubbens stämma, manande, besvärjande, vek och
allvarlig.
»Jag hade en gång tvenne blommor», sade han, »och
sol och glädje bodde omkring dem, och jag var så
rik, så lycklig, jag ville icke byta med någon;
men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och
mina blommor togos ifrån mig och sattes att vårdas af
främmande händer . . . Jag följde dem dock på afstånd;
som björken böjer sin krona öfver bäcken, att gifva
blomman på andra stranden skydd för den brännande
solen, eller som den höga furan sätter sitt bröst
mot den kalla nordanvinden, för att gömma bakom sig,
hvad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har
en tanke på honom . . . så följde jag mina blommor,
orolig, full af bekymmer, vakande och bedjande ... Nu
är den ena blomman död, den andra bröts samma dag,
och du var den, som fastade henne vid ditt hjerta,
Olof . . . jag log och grät om hvartannat, jag tänkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
