Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLVI. En döende stormakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9 April 1536, som var Palmsöndagen, och denna dag
bestämdes för mordets verkställande. För att vara
riktigt säker om framgång i hufvudsaken, stannade
man dock icke vid ett förslag, utan bestämde flera,
så att om det ena försöket misslyckades, så skulle
man kunna vara förvissad om, att något af de andra
skulle lyckas.
Först och främst beslöt man att under konungens
stol i Storkyrkan anbringa en fjerding krut,
försedd med kopparpip och lunta, som kunde brinna i
fem timmar. Att draga försorg om utförandet
häraf uppdrogs åt en tysk borgare vid namn
Hans Bökman. Men på samma gång uppdrogs
åt tvenne andra af de sammansvurna att söka
lägga förgift i konungens mat eller att rent af
genom ett dolkstygn mörda honom. Det sista
fick myntmästaren på sin lott. Han brukade
ofta vara ensam med konungen i silfverkammaren
och hade derför godt tillfälle att oförmärkt
utföra sitt uppdrag. Sedan nu konungen på det
ena eller andra sättet blifvit undanröjd,
skulle man skrida till utförandet af den plan,
hvars första och vigtigaste offer konungen var.
Denna plan bestod i ingenting mer eller mindre, än
att nedbryta Stockholms slott, förklara Stockholm
för en fri medlem af hanseförbundet och lägga hela
Sveriges rike under Hansan. Efterverlden häpnar
för dessa djerfva planer, men de stå alldeles i
öfverensstäm- l melse med det stora programmet att
göra Hansan och Lubeck till ett nordens Venedig.
Tanken om Stockholms inträ- | elände i Hansan var
alldeles icke ny, den förekommer tidigt j nog
under medeltiden, och vid medlet af 1300-talet, efter
Wis- l bys fall, var detta inträdande mera än en
blott tanke. Man j vet bestämdt, att Stockholm
då lemnade tillskott till hanse-förbundets
rustningar och äfven att det en gång var represen-
; teradt på en så kallad hansedag eller kongress
af ombud från ! de särskildta hansestäderna.
i
Allt gick till en början de Sammansvurne väl
i händer, ! och man var kommen till lördagen näst
före Palmsöndag. Då i intogs bland de Sammansvurne
af något skäl en afsigkommen och forsupen skeppare
vid namn Hans Windrank, hvilken dock j förstod
att låta betala sig väl för sin medverkan.
I glädjen öfver de stora och gyllene löften,
som han sålunda erhållit, ’ tillbragte han dagen
tillsammans med några andra af de Sammansvurne i
ett dryckeslag, hvarifrån han hemkom sent om qval-
! len. Då träffade han en af grannhustrurna, för
hvilken han lät några ord undfalla sig om att han
snart hoppades återkomma till välstånd, och på
grannhustruns ytterligare frågor yppade han mera af
hemligheten, än som för de Sammansvurne var nyttigt.
Grannhustrun skyndade hem och omtalade, hvad hon
fått veta, för sin man, hvilken genast begaf sig
upp till slottet och till Germund Svensson (Some),
som ägde befälet der. Nu upphämtades skepparen,
och sedan han omtalat hela sammansvärjningen och
tillkännagifvit, hvilka de Sammansvurne voro, skedde
genast om natten arresteringarne af dessa.
Myntmästaren störtade sig utför tornet »Tre
kronor». Mårten Munk och de mest brottsliga utfördes
till afrättsplatsen och halshöggos, de mindre
brottslige fingo, på drottning Margaretas förbön,
lösa sina lif med penningar. Så bevarades den gången
konnng Gustafs lif, och det mäktiga Lubeck såg sig
bedraget i sitt hopp att slippa sin farlige fiende.
Lybeckarne började så småningom inse omöjligheten
och fåfängligheten af de stora planer, som Meyer
och Wullenweber utkastat, och deras förbundne af de
andra städerna sade öppet, »att man måste gifva något
efter, ty verlden vore nu en annan än för hundra år
sedan». Oaktadt allt det blod, som flutit, och alla
de dryga penningesummor, som de gagna åren sugit
ur köpmännens penningskrin, såg man dock tydligt,
att makten och väldet öfver Östersjön flyttat från
Lubeck och till konungarne i Sverige och Danmark. Nu
föreföll derför åter en statshvälfning i Lubeck,
uppkomlingarne störtades - Meyer hade blifvit fången
i kriget och steglad och Wullenweber undergick snart
samma öde - och det gamla rådet insattes åter i sin
värdighet. Detta sökte så småningom bota statens
ref-vor. Sedan fred blifvit sluten med Danmark och
äfven med
Sverige, ville det liibska rådet återvinna sina gamla
fördelar i de nordiska rikena. Till konung Gustaf i
Sverige skickades derför rådssekreteraren Sebastian
Ersam, och denna beskickning är i hög grad märkelig,
emedan den så tydligt visade, huru förändrade
förhållandena voro.
Sebastian Ersam uppträdde inför de i Stockholm
församlade herrarne af rådet och förklarade i ett
utförligt tal de sista årens tilldragelser, sökande
gifva dem den för Lubeck bästa möjliga färgen. Det
hade blott varit några få - sade han - som i den
sista fejden förbrutit sig, och hvarken det gamla
eller det nya ordentliga rådet hade på något sätt
medverkat till hvad dessa få tagit sig före; och
derför borde icke konungen med stränghet förfara
emot staden för hvad dessa få brutit, eftersom de
oskyldige icke borde lida för de skyldige. »Jag är
kommen» - så slutade Sebastian Ersam - »jag är kommen
att mellan Sverige och Lubeck upprätta en evig och
beständig fred, och till ömsesidig båtnad skall den
snart komma till stånd, först och främst om Lubeck
får sin gamla fordran godtgjord, men för det andra
och synnerligast om Lubeck återfår sina gamla goda
handelsrättigheter.»
Svaret på denna framställning innehöll, som man säger,
ord och inga visor. En hel stads förbrytelser -
hette det - kunde icke enligt någon mensklig rätt
urskuldas med någras oskuld, och hvad i det inre af
Lubeck föregått, det angick icke utlandet; hvad man
med svärdet sått, det skulle man med svärdet uppskära,
så stod det i Guds egna ord. Det vore bäst att tiga
med Liibecks fordran, ty konungen erkände den icke,
och han kunde med större skäl fordra ersättning för
krigsomkostnaderna samt godtgörelse för all skada
och all smälek, som hansestaden tillfogat honom och
riket. Lubeck hade förverkat äfven det senast (år
1523) undfångna frihets-brefvet, och dessutom var
detta frihetsbref oförenligt med rikets sanna väl,
hvars egna köpmän skulle gå till grund, under det
Ltibecks riktade sig. Derför måste detta bref, som
Iti-beckarne förstått att för 16 år sedan aftvinga
konungen, tillintetgöras. Svenskarne kunde icke vidare
gå in på, att endast till Hansans köpmän försälja
sina varor, hvilket måste ske till det pris, som
Hansan åsatte, eftersom sundet och Balterna skulle
vara för riket stängda.
Det liibska sändebudet blef högeligen nedstämdt efter
in-händigandet af detta svar. Något sådant - ett så
kraftigt och djerft språk - hade Sebastian Ersam dock
icke väntat sig. Men det var ej nog dermed. Konung
Gustaf, som detta år legat illa sjuk och nu nyss
kommit någorlunda till krafter igen, lätt några dagar
derefter uppkalla sändebudet till sig. Han sade ännu
kraftigare ut sin mening och det svar, som sändebudet
kunde föra med sig tillbaka till Lubeck. »Förra
tiders konungar i Sverige» - sade han - »hade varit
tvungna att bekräfta allt, hvad liibeckarne begärde,
fast Sveriges rike derigenom kommit i förderf och
varit falt, som Israels barn i fordom tid. Så hade
ock nu senast tillgått vid hans tronbestigning,
då lubeckarne, liksom de andlige, aktat på rofvet,
såsom lejon, och velat göra honom lifegen. Med Guds
nåd och kraft hade han detta afvärjt, med härsmakt och
svärd hade han hulpit sitt rike ur de Itibskes tvång
och satt det i välmakt, liksom Moses fört Israels folk
ur dess fängelse in i det förlofvade landet. Skulle
han nu på nytt kasta sitt rike i fara och förderf,
hvilket skulle ske, om lubeckarne återfingo sina
friheter, så skulle han derför icke kunna ansvara
hvarken för Gud eller menniskor. Om lubeckarne ville
någorlunda ersätta honom krigsomkostnaderna och ingå
en naboelig fred, som kunde vara förenlig med Sveriges
gagn och bästa, då skulle han vara benägen dertill.»
Dermed var företrädet hos konungen slut, och med detta
besked måste det fordom så mäktiga Lybecks sändebud
återvända. Det var kort och godt en dödsdom öfver
en tillvaro, som ej mera hade något af den nya tiden
att hoppas. Och Lybeck måste stillatigande låta sig
den hårda domen väl behaga. Dess makt vår bruten,
det kunde med mannen från det gamla Troja utropa:
»Fuimus Troes!» Yi hafva haft vår tid!
St.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
