Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söder och Nord. Poem av Rdt. - Sköldpaddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Söder och Nord.
Det är dock skönt här i den höga Norden,
der starka fjällar hålla värn och vakt, fast skönare
tror mången södra jorden med sina lundar, sina
blommors prakt. Välan! kom, fri från fördom, hit och
skåda, bredvid hvaran’ vi ställa nu de båda.
Hvad äger Södern skönt? Dess blomsterdalar, der bäcken
sjungande sig ringlar fram och hvarje skönhets blick
om kärlek talar och drufvan glöder uppå fruktbar stam;
der näktergalen slår sin drill i skogen och turtur
dufvan kuttrar, öm och trogen.
Väl! Norden äger dock sin stjernehimmel och berg,
der floder bryta fram med dån. Om ej af skönheter
här finns ett hvimmel, finns trogen kärlek dock
för Nordens son. Finns drufvor ej, så finnas gyllne
skördar, för hvilka Nordbon Gud af hjertat vördar.
Och norrskensflamman öfver nordanfjällen, betäckte
året om af mjellhvit snö, hur herrlig synes icke hon
i qvällen, när klar hon hvilar öfver Svithiods ö;
och skogen med de höga jättestammar, och vinterbrasan,
som så trefligt flammar!
Och mången qväll hur ljust uti det höga
af lampor, tända i Allfaders sal!
O! hvar du ser, så mötes ju ditt öga
af ljusa stjerneverldar utan tal.
Och vintergatan se’n, så skön i Norden!
Hon går dock aldrig öfver södra jorden.
Åt höga Norden, åt dess mor jag egnar min sång,
de göra Norden dubbelt skön. Den färg, som bäst det
lystna ögat fägnar, är icke alltid röd, ej alltid
grön. Nej! blått och hvitt, som himmelen och jorden
en vinterqväll, är skönt; ja, skön är Norden!
Rdt.
-
Sköldpaddan.
Sköldpaddor (Chelonii)», säger prof. Nilsson,
»har Skandinaviens fauna nu mera ingen lefvande
art. Men att i de trakter, som nu utgöra södra och
sydöstra Sverige, fordom lefvat sköldpaddor i floder,
sjöar och träsk, kan med bestämdhet slutas deraf,
att man på många ställen vid gräfningar i jorden,
i synnerhet i torfmossar, funnit benlem-ningar,
som tillhört dessa djur.
»De fossila sköldpaddor, som hittills blifvit
funna hos oss, hafva alla, så vidt de blifvit
noggrant undersökta, tillhört en och samma art
af Sötvattenssköldpaddor, nämligen den, som ännu
förekommer i det södra och mellersta Europa, som
ännu lefver i dammar och träsk ända upp i Preussen
vid Berlin och som icke för länge sedan säges hafva
lefvat i sött vatten äfven vid Rostock och andra
ställen nära tyska kusttrakterna af Östersjön. Att
denna sköldpaddart lefvat i södra Sverige på en tid,
sedan landet, efter glacierperioden, fått icke blott
sina derstädes nu lefvande djurarter, utan äfven
sedan det erhållit sina första inbyggare, kan med
säkerhet slutas deraf, att dess qvarlefvor träffats
på åtskilliga ställen i samma torfmossar, i hvilka
förekomma alster af menniskoverksamhet, åtminstone
från de äldsta halfvilda invånarne, som till verktyg
icke ägde metaller, utan förfärdigade sig sådana af
sten och ben. »Det är omöjligt att afgöra, för hur
lång tid sedan de sista sköldpaddorna funnos lefvande
i Skånes träsk, som nu utgöra torfmossar. Väl synas
somliga, då de upptagas, vara temmeligen friska;
men de hafva icke desto mindre länge kunnat ligga
der. De ben och skal af åtskilliga fiskar och
vattensnäckor, som ännu lefva i samma trakt och med
hvilka de finnas tillsamman, kunna hafva lefvat der
generation efter generation under årtusenden. Hvad
som emellertid lemnar ett, ehuru blott negativt, bevis
för sköldpaddornas långt tillbakagående tidsperiod i
Sverige, är, att man aldrig tillsammans med dem funnit
ben af tama djur eller af vapen och redskap af jern.»
Sköldpaddornas byggnad är så egendomlig och afviker
så väsendtligt från de öfriga medlemmarnes i deras
klass, att en beskrifning deröfver ej kan vara utan
intresse. Deras i ett pansar dolda kropp, det plumpa
hufvudet, hvars käftar äro, liksom fågelnäbben,
betäckta med hornkanter, och de korta liksom stympade
fötterna äro kännemärken, som ej finna jemförelse hos
andra djur. Pansaret består af tvenne delar, öfver-
eller rygg- och under- eller bröstpansaret. Det förra
är
j mer eller mindre hvälfdt, aflångt eller
rundt, det sednare j sköldformigt, äggrundt
eller afrundadt korsformigt, då dess :
föreningsställe med ryggpansaret kan afsmalna.
Sjelfva förenings-| banden bestå af broskmassa,
som antingen under hela djurets ! lif förblifver
mjuk eller förvandlas till ben och då får likhet
| med en söm. Så bilda begge pansaren en kapsel,
som endast fram- och~baktill har öppningar för
hufvudet, fötterna och stjerten, och således
mer eller mindre fullständigt i sig innesluter bålen.
Hufvudet är vanligen äggformigt, baktill tvärt
aftrubbadt, käftarné än mer, än mindre framdragna,
halsen af ganska olika längd, men alltid jemförelsevis
ganska rörlig; de fyra fötterna äro alltid korta och
i viss mån hopkrympta, men väsendtligen olika hos de
särskilta arterna; stjerten är för det mesta blott
kort, rund och kägelformig, mer eller mindre spetsig.
Pansaret betäckes af hornskifvor eller sköldar, blott
hos några få arter af ett läderaktigt öfverdrag;
hufvudet, halsen och stjerten beklädas af en
vårtig, med större eller mindre fjäll besatt hud.
Hvarken på ryggkotorna eller refbenen sätta sig
några muskler, och äfven bukmuskler fattas helt
och hållet, då deremot de, som tjena till att röra
hufvudet, halsen, benen och stjerten, äro ganska
kraftfulla. Verktygen för intelligensen måste anses
som ringa utbildade. Den lilla hufvudskålen är icke
ens till sin helhet fylld med hjerna, och dennas mässa
står alls intet i förhållande till kroppens, icke ens
i samma proportion som hos de högre ryggradsdjuren
till ryggmergen. De yttre betäckningarne förtjena
synnerlig uppmärksamhet. Den tjocka huden, som kan
betraktas hos de icke bepansrade delarne af kroppen,
bildar på hufvudet, fötterna och stjerten större
eller mindre fjäll, men på pansaret hornartade
sköldar, hvilka man åtskiljer såsom ryggrads-,
sido- eller ref-bens-, kant- och bröstsköldar. Dessa
sköldar stöta efter regeln intill hvarandra och äro
då förenade genom suturer, men ligga också stundom
öfver hvarandra med kanterna liksom taktegel. Deras
läge och förhållande synas vigtiga för bestämmandet
och begränsandet af de enskilta grupperna.
Alla lifsyttringar hos sköldpaddorna äro tröga,
långsamma, oregelmessiga. De ofrivilliga rörelserna,
andedrägten och blodets kretslopp skilja sig
härutinnan icke från de frivilliga. Sköldpaddor
kunna lefva otroligt länge, utan att andas, utan att
rena sitt blod, kunna röra sig hela månader efter de
förfärligaste stympningar, således till en viss grad
förrätta hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
