- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
326

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Spanien. VII. En utflykt till snöbergen i Granada. - Gårdstomten. Saga. Av Wilhelmina.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glesa dimman tydligt urskilja den afrikanska kustens
mörka berg. Neveros påstå, att man Tid lugnt väder
och sydlig luftström kan höra hafvets brusande.

Picacho de Veleta har sitt namn efter ett vakttorn
(ve-leta), som fordom stod på dess spets, och hvars
ruiner ännu finnas till. Derifrån gaf man nattetid
eldtecken, som upprepades på flera bergshöjder,
ända till Granada. Mulahacen är den högsta spetsen af
Sierra de Nevada; enligt spanska geografer har han en
höjd af 3652, Picacho de Veleta af 3560 meter öfver
hafvet; men från denna sednare har man en präktigare
utsigt och horisonten synes mera vidsträckt, emedan
man

från Picacho ser en stor del af nordafrikanska
kusten. Dei?~ före afstodo vandrarne från att bestiga
Mulahacen; härtill hade dessutom fordrats 4 till 5
dagar.

Nedstigandet på de branta vägarne förbi stupande
afgrunder var besvärligt och farligt, men mulåsnorna
gingo med säkra steg. Neveros nämde de särskilta
större och mindre passen (puertos och desfiladeros)
vid namn, och åtskilliga af dessa äro rätt
betecknande, t. ex. Montayre, Luftberg, Vargpasset,
Den hängdes grotta etc.

På det hela taget är en bestigning af Picacho de
Veleta rätt tacksam och kan med skäl rekommenderas.
-

Gårdstomten.

Saga.

I sin gråa kolt och röda mössa
Sågs han vandra kring, den gamle tomten.
Än i slottet, än uti dess närhet.
Traditionen visste att förtälja,
Hur han vandrat så i flera sekler
I och kring den stolta grefveborgen,
Än vid månens klara silfverskimmer,
Än i mörkret, med sin lilla lykta.

Ingen räddes för den gamle mannen,
Med sin krumma rygg, sitt gråa hakskägg.
Husets lilla goda, glada tomte,
Så af ung och gammal han benämdes;
Ty han skrattade åt hvem han mötte,
Höjde axlarne och syntes ruska
Hufv’et med den halfalnshöga mössan.
Mången ville påstå, han var listig;
Men det var en orättvis beskyllning.
Visserligen log en skalk i ögat,
Men den skalken var det lilla barnets,
Som ett fång af blommor på dig kastar
Och flyr bort och jublar högt af glädje,
Att det kunnat göra dig det sprattet.

»Gamle tomten, han är god att äga»,
Sade ofta tjenstepersonalen,
»Alla hästar stå ju såsom elgar
Uti stallet, skinande och feta;
Ty han hjelper till med rykt och fodring,
Fast det icke sker i synlig måtto.
Och hur korna mjölka! . . . Och all boskap,
Hur den trifves här, tack vare tomten!
Som en träl arbetar han vid qvarnen
Och vid sågen och jemväl vid smedjan;
Hjelper drängarne att lassa höet,
Meja åkern, tröska, köra plogen.
Med de inre sysslorna han äfven
Hjelper till, så att de lätt gå undan.
Han om bakning, brygd och tvätt sig vårdar,
Och vid skurning är han ovärderlig.»

Grefvens enda barn, den lilla Emma,
Sex år gammal, fager som en elfva,
Barnet med de rika gyllne lockar,
Barnet med de friska rosenkinder
Och med ögon, såsom himlen högblå,
Ville gerna se på gamle tomten,
Nalkas honom och med honom leka.
Ofta, då den milda, bleka månen
Klädde ut i silfver berg och dalar,
Emma glädtigt genom fönstret ropte:
»Kom och lek med mig, du, farbror Tomte!
Du och jag ju äro lika stora.»
Men han skakade sitt stora hufvud,
Och de små, små benen buro honom
Hastigt ur den lilla flickans åsyn.

En gång, på en augustiafton,
Just då månens anlet, rödt och fylligt,
Sakta uppsteg öfver höga fjället,
Blickande på slottets gyllne tinnar
Först och sedan ner i djupa dalen,
Lät sin stråle dansa öfver vågen
Och de daggbegjutna blomstren kyssa,
Gick grefvinnan med sin lilla dotter
Att lustvandra uti parkens gångar.
Qvällen var så herrlig: ljumma vinden
Höll med flit sin andedrägt tillbaka,
För att icke störa blommans slummer.
Fågelskaran hade tystnat redan;
Endast näktergalen för sin maka
Drillade en sång om trogen kärlek.

Lilla Emma sprang så glad och lekte
Med sin stora docka, som hon medfört,
Medan modren i en liten löfsal
Satte sig att drömma, som man stundom
Drömmer om sin första ungdoms dagar.

Men den lilla sprang för långt. Från parken
Kom hon in uti den vilda skogen,
Der hon snart gick vilse bland de täta
Furorna, de gamla, skogens jättar.
Månens strålar dansade så tysta,
Likt små irrbloss, öfver mossig tufva.
Men, bakom de tjocka trädens stammar
Lurade så svarta, breda skuggor.
Emma blef allt mera hemsk i hågen,
Ropade helt ängsligt på sin moder,
Ropade än högre, i förtviflan,
Men sprang längre, längre bort från hemmet.

Nu grefvinnan ur den vakna drömmen
Spritter upp och kallar på sin flicka,
Troende, att hon är ganska nära.
Men der svarar ingen glädtig stämma
Och der höras inga lätta fötter.

Snart var hela slottet uti uppror;
Alla sprungo rundt omkring och skreko,
Tjenstefolk och herrskap om hvarandra,
Ropande med ångest: Emma! Emma!
Hvarje vrå och vinkel genomletas,
Parken, skogen, dalen – allt förgäfves.
Alla ljud och alla smeknamn ödas
Fåfängt – tystnad rår, som i ett grafkor.

Ändtligt, då allt hopp var nära ute,
Då hvar kind var blek, som sjelfva döden . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free