Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gårdstomten. Saga. Av Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty, hvem hade icke älskat Emma,
Grefvens lilla däjeliga dotter;
Och hvem tyckte ej det var förfärligt,
Om uti den stora, vilda skogen
Hon af grymma rofdjur skulle slukas,
Eller dö af svält och törst och vanvård,
Eller krossas i ett skrofligt bråddjup ? . . .
Då föräldrarna i ångsten vredo
Sina händer, ropande: »O, himmel,
Se, o, se i nåd till vår förtviflan;
Gif oss, Du, vårt kära barn tillbaka,
Hulda engeln, som vårt lif förljufvat!
Låt oss än i våra armar sluta
Henne, fägnas åt dess friska fägring,
Kyssa hennes purpurröda läppar,
Spegla oss i hennes klara ögon», -
Då helt plötsligt syntes, högst på åsen
Af ett berg, den gamle tomten ila,
Bärande helt lätt i sina armar
Något som var stort liksom han sjelf mest.
Allas blickar fäste sig med liflig Undran på det
egna föremålet. Mängden börjar först att sakta mumla,
Sedan höres ett och annat utrop.
Himmel, hvad är detta? Månen gjuter Nu sin fulla
silfverström på tomten, Der han, med de trumpinnlika
benen Skyndsamt, på det branta berget ilar. Hvad
han bär i famnen, är ju Emma, Barnet, som man nyss
förgäfves sökte, Ja, man märker det nu allt för tydligt.
»Det är han, som röfvar henne från oss», Ropar modren
nu med verklig rysning. Grefven sade: »Aldrig förr
jag trodde På det dumma skrocket om en tomte; Men,
nu ser jag sjelf med egna ögon Denne best. - Hvad
göra vi go’ vänner?»
Orden hade vexlats fort, som vindens Vinge skyndar
mellan trädens kronor. Och man hann ej att sig
rätt besinna, Förr’n ett skott den häpna mängden
skrämde. Hvarifrån? - Det visste ingen genast. - Jo,
det kom från jägarns reffelbössa.
Se, der tumlade med hast från klippan Icke
tomtegubben, men hans börda, Och ett anskri hade
hörts, det luften Slungat, som ett svärd, till allas
hjertan, Mest ändå till modrens och till fadrens -
Och ett qvidande af bitter smärta Hördes, då man
skyndade till stället.
Det var lilla Emma - blek hon låg der, Och det yppiga,
guldgula håret Klibbade uti en ymnig blodström Ifrån
halsen, från den stora ådern, Vägen mellan lifvets
port och dödens.
Nu hon klagade ej mer i modrens Och i fadrens närhet,
hvilka båda Kastat sig på marken vid dess sida, Ack,
förkrossade, liksom af åskan. Gerna hade de, om blott
de kunnat, Velat med sitt eget hjertblod hämma
Purpurströmmen ifrån barnets hjerta. »Fins då ingen
hjelp?» grefvinnan klagar. Grefven ropar: »Allt,
ja, allt jag vågar För mitt enda barns, min Emmas
räddning. Fläten strax en bår af gröna qvistar,
Hvarpå hon kan bäras hem till slottet.»
Men den lilla hviskar sakta, sakta, Liksom vårens
första vind i lofven: »Rör mig icke . . . Låt mig
ligga stilla. Lefva kan jag icke mer . . . blott
plågas, Om man söker flytta mig ur stället. Fader,
moder, jag skall lemna eder, Lemna källan, blommorna
och träden, Men jag får dem bättre ju deruppe Hos Gud
Fader i den blåa himlen. Vredgas ej på tomten ... se,
han fann mig Bort i skogen och han ville föra Mig
till hemmet. Aldrig var han elak. Detta visste
jag och låg så stilla I hans armar, glad att hem få
komma, Då ... Farväl, farväl! Nu ser jag engeln Med
den hvita kransen. - Pappa! mamma! Kommen efter,
snart . . . Jag väntar eder.» Än en suck, och Emma
är ej rnera. Blodig hydda blott fins qvar på jorden
. . . Engeln, som der bodde, flytt mot höjden.
Och der blef så tyst. - I dödens närhet Skyggar
menskan för att språksam vara, Ty den bleka gästen
fordrar tystnad, När med fingret tryckt mot sina
läppar Han mot grafven och mot himlen pekar.
Då, i denna djupa, helga stillhet, Hördes der ett
skott, blott några famnar Derifrån. - Af billig
fasa gripna Rusa alla menniskor till stället. Blott
grefvinnan stannar qvar hos liket.
Se, det jägarn var, som velat skjuta Tomten, för
att frälsa lilla Emma, Den han trodde i den ondes
händer, Men som nu med plötsligt sjelfmord flydde
Undan följderna af detta misstag.
Strax man återvände till den lilla, Som ännu
låg blödande i gräset, Jemte modren, af sin sorg
bedöfvad.
Då, o, hvilken syn! Der satt en engel,
Klädd i hvitt, dock ej som jordens hvithet,
Utan som när solens stråle skiner
På ett silfvermoln i blåa ethern.
Och han hade gördel utaf strålar
Och han hade vingar af demanter,
Och som nysmält guld hans lockar voro.
Och han sade: »Vänner, jag var tomten, Dömd att vissa
år på jorden vandra, I ett tillstånd mellan kropp och
ande, Aldrig elak, men dock vederstygglig Till det
yttre och af mången fruktad. Nu jag blifvit fri och
återvänder Till mitt hemland, men tar med mig Emma,
Som jag älskade så högt på jorden.
Wilhelmina.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
