Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331 -
upp öfver öronen. Han älskade henne med hela glöden
af ett tjugusjuårigt hjerta, som aldrig offrat
åt flyktiga tycken eller orenat sina känslor
i lättsinnets njutningar. Han stannade en stund
utanför dörren, villrådig, hvad han borde göra, då
hans ögon föllo på ett bref, som hon vid det hastiga
bortgåendet tappat på golfvet. Han tog upp det och
såg på utanskriften; den var af hennes mors hand, och
papperet fuktigt, med märken efter tårar. Han vände
det några gånger mellan fingrarne, hvarpå han sade vid
sig sjelf: »Inga hemligheter oss emellan! Vi tu äro
ett och böra känna med ett hjerta och en själ. Glädje
och sorger, rättigheter och pligter äro de samma för
den ena som den andra, och hvad jag här företager,
har hon full frihet att göra efter, i hvad som gäller
mig. n Derpå öppnade han brefvet och läste:
»Mitt älskade, stackars barn!
Jag har inte kunnat låta bli att tänka på dig, allt
sedan jag reste ifrån Malma; nej, du har stått för
mig både dagar och nätter, och hade det inte varit
så nödvändigt att komma hem för att utrusta Axel,
som nu beslutat sig ingå på andra gardet, då han
lemnar Carlberg, samt hafva ett öga till Ebbas barn,
under det hon är i Wiesbaden, så hade jag ännu varit
hos dig, älskade barn, som det gör mig så ondt veta
gå der nere på det eländiga bondlandet, ensam, utan
annan omgifning än af bredflabbiga pigor, som tala en
rotvälska, hvilken kan mörda våra stockholmsöron. Ack,
dyra barn, mitt moderliga hjerta vill brista, då
jag tänker på, hur ledsamt du har. Inte har jag gett
dig uppfostran för ett sådant lif! Men du ville icke
lyssna till mina råd, då det ännu var tid. Det skulle
blifva så idylliskt, bevars! att komma på landet och
sitta i de blomstrande bersåerna med Sue i handen,
eller vid bäckens rand, vid dimmans sida och lyssna
till fåglarnes sång m. m., men du tänkte icke på,
att vintern är den längsta årstiden, att man dessutom
sitter obeqyämt på trädgårdssoffor, och att hvarken
bäcken är en spegel eller träden hafva ögon. Dessutom
trodde jag aldrig, att Jockum var en passande man
for dig, eller kunde förstå ditt finkänsliga hjerta,
allra minst ersätta tomrummet efter kammarherren,
som var en så älskvärd man. Tänk, hvad det skulle
varit för dig, att kommit på hofvet och fått umgås
med de kungliga. Du hade icke behöft att skämmas
för dig bland dem! Skamligt dock af kammar-herrn
att slå om, sedan han så tydligen utmärkt dig både
i Innocencen och Amaranthen och . . . men sådane äro
karlarne, och det är inte vardt att tala om hvad som
varit hafver, och uppröra gamla minnen och svikna
förhoppningar. Hvad som är gjordt, kan inte ändras,
hvarför det är bäst att endast söka göra det så
drägligt som möjligt. Det kommer mig nu en ljus idé
för hufvudet, den, att ställa det så, att du skulle
kunna få åtfölja din syster Ebba till Wiesbaden. Den
lilla förströelsen kan da verkligen behöfva, stackars
barn! efter det förskräckliga ombyte i lefnadssätt,
som fallit på din lott, sedan du blef gift; och
jag kan aldrig tro, att Jockum skulle vara nog hård
att neka det, om du säger dig behöfva det för din
helsa och att jag vill bestå halfva omkostnaden. Den
uppoffringen vill jag gerna göra för dig, kära barn,
liksom komma att tillbringa vintern hos dig, då jag
väl kan spara in den utgiften, som jag derigenom
gör. Passa på en läglig stund att komma fram till din
man med detta förslag! Säg honom, att jag talat vid
vår läkare här i Stockholm, som känner din komplexion,
och att han tillstyrkt resan såsom välgörande och
nödvändig. Om han nekar, så envisas inte, utan visa
dig un-dergifven och färdig att underkasta dig hans
vilja, men med blödande hjerta och tårade ögon. Låt
honom märka, att det kostar på dig, fast du vill
nedtysta din smärta! Sådant verkar på männerna. Skulle
det dock icke hjelpa, så säg honom, efter ett par
dagars förlopp, att du, vid nogare betänkande och
i känslan af dina pligter mot mig som din moder,
anser dig icke kunna afslå min propos, och att, om
det måste ske, du lemnar åt honom sjelf att underrätta
mig derom och utveckla skälen till sin vägran. Om det
icke hjelper, vet jag intet råd för ögonblicket. Men
herrarne pläga ej vara så omedgörliga, om man bara
förstår att rätt handskas med dem. Derpå beror
det. Låt nu se, att du går med heder igenom
lärospånet, och betänk, att det blir uppslaget till,
hur ditt framtidsöde skall gestalta sig. Hvad din
toalett beträffar, skall jag låta ombestyra här uppe,
hvad du kan behöfva, och ned-sända räkningarne till
Jockum, sedan du är rest, så att du skall slippa höra
honom beskärma sig öfver kostnaden, som alltid är
en klagovisa för herrarne. Vår gamla sömmerska här,
som har måttet på dina klädningar, skall jag vidtala
för dem, du kan önska. Se för all del icke på en
eller annan utöfver de allra nödvändigaste. Det är
aldrig skäl att låta tillfället gå sig ur händerna,
och för toaletten torde du få vänta på rekrytering
utan dylika fall. Det gläder mig i själen att tänka,
att min lilla martyr för landtlifvets mördande
tråkighet skall få några glada veckor att fröjda
sig åt. Gud gifve dig kraft sedan att sträfva med
din Jockum och hans evin-nerliga tal om kalfvar och
grisar och täckdiken och komposter .... Hu! jag har
fått så mycket landthushållning i mig, så jag tycker,
jag skulle duga till preses i landtbruksakademien.
Jag sänder dig med nästa paketpost tvenne påbörjade
tapisseridynor, sådana lilla prinsessan sytt och
gifvit hennes majestät på sin höga namnsdag. Du
kan roa dig med dem i din ensliga öken. Tillika
sänder jag några fransyska romaner af de mera celebra
författarne, samt litet af sista saisonens dansmusik,
allt till samma goda ändamål.
Och nu farväl, petite exilée! Gud styrke dig, arma
barn! Tu Tas voulu! Se der det enda, som tröstar mig.
Din ömmaste moder Teopliila.»
Då Jockum slutat läsningen af detta bref, blef han en
stund stående orörlig af smärta och villrådighet -
af smärta öfver att finna sin hustru, sin älskade,
lilla hustru betraktad som martyr, och i hennes egen
mor se ormen, som stör friden i deras lyckas paradis,
och af villrådighet i afseende på det parti, han
efter denna upptäckt borde taga. Hans böjelse och
karakter talade för upprigtighetens raka väg, men
saken var ytterst Ömtålig, och läggande brefvet på
den plats han funnit det, skyndade han ur rummet,
för att icke blifva Öfverraskad, innan han ännu
stadgat sitt beslut.
Innan vi gå vidare i vår berättelse, vilja vi göra
läsaren något närmare bekant med vår hjelte. Af fem
barn var han enda sonen. Hans far hade varit kapten
vid ett landtrege-mente, men tagit, till följe af
en uppkommen ledsamhet med en kamrat, afsked, innan
pensionsåldern inträdt. Hans ekonomiska förhållanden
voro ingalunda lysande, men med en maka, som förstod
att lämpa sig efter omständigheterna och genom en
klok hushållning göra de ringa tillgångarne dryga,
erfors aldrig någon brist inom huset. Detta hade
varit ett hemvist för kärlek, trefnad, ordning
och nyttig verksamhet. I siri mors minnesbild såg
Jockum typen för all qvinlig fullkomlighet och
sammanfattningen af alla dithörande dygder. Oaktadt
de sparsamma tillgångarne, hade både han och hans
systrar fått en ganska god uppfostran; de sednares
lämplig för vinnandet af en sjelfständig bergning,
hvaråt de också efter föräldrarnes död måst egna
sig. Landtlifvet, hvarvid Jockum uppväxt, tilldrog
sig tidigt hans håg och hans verksamhetsbegär, hvarför
han, sedan han inhämtat en nödig allmänbildning, tagit
studenten och gjort kursen vid ett landtbruksinstitut,
blifvit förvaltare på en egendom, Malma, tillhörig
en gammal f. d. kamrer i banken, hvilken hade sitt
eget hufvud, som det heter, och för det mesta lefde i
Stockholm. Vid sin der inträffade död testamenterade
han egendomen till Jockum: »såsom den, der», enligt
testamentets lydelse, »under sin fååriga tjenstetid
ådagalagt mera redbarhet och nit om egendomens
och hans herres bästa, än de många företrädarne,
som under en lång följd af år, på bekostnad deraf,
endast sökt sina egna fördelar.»
Då Jockum, för att bevaka de förmåner, som genom
denna oförväntade lycka tillföllo honom, befann
sig i hufvudstaden, gjorde han sin frus bekantskap,
blef kär vid hennes första åsyn, lät presentera sig
i hennes mors hus, friade och fick ja, allt flux och
i största skyndsamhet. Amelie Segerfeldt var yngre
dottern till aflidna justitierådet af samma namn. Från
barndomen hade hon sett ytligheten och flärden florera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
