Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. - Näs-vishet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring sig, eller rättare, hon hade icke sett
det, ehuru det så var, liksom negern icke ser,
att hans broder är svart, innan åsynen af den hvite
mannen upptäckt honom det. I faderns lifstid hade
huset varit stäldt på stort, och efter hans död,
då så icke kunde fortfara, vifvade ändå enkan,
det bästa hon förmådde, ute i verlden med sina
döttrar, för att få dem bortgifta. Den äldre, Ebba,
hade fått en penningekarl vid Skeppsbron och Amelie
försmådde ej Jockums anbud, sedan kammarherren visat
sin opålitlighet, alldenstund hans yttre talade till
hans fördel och ryktet om ett arf på millionen.
Så hade de unga menniskorna slutit sitt förbund och få
månader efter förlofningen blifvit samman vigda vid
kullerstolen. Justitierådinnan hade följt sin dotter
till hennes nya hem, för att der skingra ensamheten
och saknaden efter de nöjen, hon med hufvudstaden
måste lemna; men hennes afsigter, hvad de än kunde
gälla ur den moderliga ömhetens synpunkt, voro dock
till sina resultater äfventyrliga för befästandet af
den äkta kärleken mellan de unga makarne.
Medan Jockum, blossande på en cigarr, låg bakut i
soffan med benen öfver styret på en stol, funderande
på sin ställning, öppnades dörren för besöket af
en af hans grannar, direktör Seldin. Mannen var
öfver femtio år, men såg ganska kry, till och
med ungdomlig, ut. Han hade helt nära Malma en
egendom på ett åttondels hemman, kronoskatte, med
en byggnad i den täckaste schweitzer-stil, och en
afkastning, som uteslutande bestod af produkterna
af en åt Flora och Pomona helgad terräng. Efter
ett verksamt lif i ungdomen, hade han här beredt
sig en hydda för ålderdomen, der han, lefvande i på
sina kapitaler, kunde i ro och fred odla blommor,
mata dufvor och öfverlemna sig åt alla de fantasier,
som mättnaden på verlden och kärleken till naturen
kunde uppkalla. Oaktadt skilnaden i ålder, hade han
fattat en varm vänskap för Jockum.
»God dag, Jockum!» helsade han, »hur står det till
med helsan och humöret ?«
»Bra!» sade Jockum, i det han steg upp och skakade
hans hand.
»Och lilla nåden?»
»Likaledes.»
»Kan ej önskas bättre! Har från Tjäder i Stockholm
fått mig tillsändt, bland öfriga reqvisita för
blomsterträdgården, frön till ett slags rosenkål,
af splitter nytt species, som skall vara lika prydlig
för parterren som delikat på bordet, och önskar jag
få dela med mig deraf till din fru, om du tillåter?»
»Tackar farbror tusen gånger på hennes vägnar», sade
Jockum och räckte fram sin hand efter fröpaketet.
»Bah!» skrattade Seldin och gaf honom ett slag på
handen, »tror du det är dig ämnadt ? Nej, jag vill
lemna det till lilla frun sjelf och tillika underrätta
henne, hur dermed skall förfaras. Jag hoppas, du för
mig in till henne?»
»Min hustru . . . jag vet inte . . . jag tror inte
. . .», stammade Jockum helt bekymrad, i tanka på
att blottställa sin hustru för ett vittne till en
sinnesstämning, som ingalunda talade till hennes
fördel.
»Än sedan? Kanske opasslig? Gratulerar!» sade
direktören med en mine af ironi, som stundom bröt
underligt af mot det vanligt ärliga uttrycket på
hans ansigte, och liksom blottade udden af en dolk,
dold i en skida af lenaste sammet.
»Uppriktigt taladt, farbror, erhöll hon nyss ett bref
från sin mor, som försatte henne i en sinnesstämning,
i hvilken jag tror vi göra bäst att icke störa henne»,
anförde Jockum något brydd.
»Också du, Brutus! Ha, ha, ha! Det är ju för lyckligt
att gifta sig och ikläda sig rolen af katten kring
den heta gröten af en hustrus kapriser? Jag trodde
dig klokare än så! men du var det icke. Det var icke
mitt fel. Jag har aldrig rådt dig att gifta dig.»
»Farbror har aldrig älskat», anmärkte Jockum.
»Nej, jag har aldrig sökt denna lyckans olyckliga
spets. Jag har haft annat att sköta i rnin ungdom,
än klänga efter det tvetydiga priset på kärlekens
hala stång.»
»Då kan farbror icke heller döma om dess värde och
äktenskapets lycksalighet», invände Jockum.
»Åskådaren kan från sin ståndpunkt bättre bedöma
skådespelets fel och förtjenster, än de spelande
personerna i det samma. Så lärde jag mig tidigt inse,
att qvinnorna icke äro englar längre, än vi, karlar,
befinna oss med kärlekens bindel för ögonen.»
»Och om de verkligen vore englar, skulle de väl
passa till hustrur åt oss? Hvad skulle vi väl taga
oss till med deras fullkomligheter annat än blygas
öfver våra egna brister? Och skulle vi dermed finna
oss hvarken lyckliga eller belåtna? Skulle farbror
verkligen vilja gifta sig med en Minerva, om ] hon
med all sin vishet komme fullfärdig ner ur skyn?»
»Jag föredrar att lefva ungkarl, ty jag passar
föga under toffeln, vore det än under en vishetens
gudinnas.»
Ordet »toffeln» träffade Jockum, och rodnande öfver
att synas svag, talade han om det undseende, man är
skyldig den ömtåliga och veka qvinnan, och slutade med
ätt, trots det fruktade lynnet, bedja direktören komma
med in till sin »lilla Amelie», på hvars älskvärda
egenskaper han förebrådde sig att låta den minsta
skugga falla.
(Forts.)
-
Näs-vishet.
Säg mig, huru kom ni på den tanken, att skrifva ett
sådant verk?» Så frågade kejsar Joseph den berömde
fromme presten och fysiognomiske skriftställaren
La-väter för nära hundra år sedan, då denne hade
offentliggjort | sina fysiognomiska fragmenter
till befordrande af menniskokän- ! nedomen och
menniskokärleken. Lavater svarade: »Jag teck-
| nåde porträtter, varseblef särskilta, träffande
likheter mellan an-sigtsdelar och ansigtsdrag
hos åtskilliga vänner, t. ex. liknande ! näsor.
Jag riktade mina iakttagelser äfven på andra
delar, enskilta drag, pannans, hufvudskålens,
kindernas konturer, och dymedelst äfven på
menniskans anlag, på hennes grundförmåga, på
måttet af hennes aktivitet och passivitet, dess
emot-taglighet och kraft öfver hufvud, hvilka jag
finner uttryckta i ansigtsbyggnaden. Svårare att
upptäcka, men mycket säkrare äro de uttryck af
menniskans själsförmögenheter, af verklig och möjlig
verksamhet och tålsamhet, som afteckna sig
äfven i det lugna ansigtet.»
I denna kunskap hade Lavater uppnått ett verkligt
mästerskap. »Hans insigt», säger Göthe, »i den
enskilta menniskan gick öfver alla begrepp; man
förvånades att höra ho-
nom, då man förtroligt talade om en eller annan,
ja, det var förfärande, att lefva i närheten af
den man, för hvilken hvarje gräns, inom hvilken
naturen har behagat inskränka oss menniskor,
syntes tydlig. Så igenkände han t. ex. i
en främling, som en gång besökte honom, genast en
mördare, ehuru denne var en man af bildning och
ledig hållning.» Denna kunskap ville han också,
till befordrande af menniskokärleken, grunda j och
utbreda som vetenskap och häntydde dermed redan på en
menniskokännedom, som senare utvecklades och
hvilken af välmenta socialister användes dertill, att
i förbrytarne uppvisa dels statens egen förbrytelse,
dels af naturen missbildade sjuk-| lingar, hvilka
man ej borde bestraffa, utan i stället söka
att bota. I alla händelser skola fysiognomiken,
kranioskopien eller l den rationellare frenologien,
förenade till en verklig vetenskap, j en gång
mycket bidraga dertill, att vi må förfara med mera j
klarhet och större humanitet vid bedömandet af våra
medmen-! niskor, äfvensom att rättvisare och mildare
behandla förbrytare i efter deras natur och dennas
skuld. Men härvid bör otvif-velaktigt hufvudskålen
och näsan komma i betraktande, mera ! än ansigtet.
Vid en sådan vetenskap får man icke ens lemna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
