Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingborgs Kärna. - Skarpskyttesång. Av Richard Gustafsson. - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstliga personer hafva under årens lopp gästat
slottet, medan det var i sin välmakt; dess nedbrytande
beslutades år 1680, men ännu år 1846 skulle Kärnan
skåda ned på en kunglig församling, i det svenska,
konungahuset i dess närhet den 20:de Juli på aftonen
hade hela den danska konungafamiljen till gäst.
Som ett vackert uttryck af den enighet, som nu
herrskar mellan svenskar och danskar i motsats till
forntiden, skall här till slut meddelas ett poem,
som från dansk sida år 1843 ! öfversändes till
Helsingborgs innebyggare, hvilket poem förvaras på
rådhuset och lyder sålunda:
Saa Isenge Öresundets stolte Bölge
Kruser sig om Kronborgs Föd,
Aldrig Broder meer sin Broder skall forfölge,
IVid, Avind aldrig meer udgyde Blod;
Dansken elsker Dig, du gjseve Broder!
Ingen Magt skal sönderrive dette Baand.
Nordens Sön har kun een fälles Moder
Aldrig kues Kjserlighedens Aand.
Tor Fordomsstrid nu Venskap söner
I Glemsels Nät vi ville dysse den,
Eet Sprog fra samme Lsebe toner
Nyd Lykke, Hseder, Held, Du svenske Ven!
-
Skarpskyttesång.
f hjertat älska vi fredens lott Och hata hvar
blodig fejd, Der kampen gäller en träta blott Och
der soldaten är lejd, Der furstars afund och politik
Strö fälten fulla af slagnes lik. Den striden kalla
vi slägten Och den fördöma, förbanna vi!
Yi smida vapen af bergens jern
Och ta’ geväret i hand,
Men det är blott till vår frihets värn
Och att försvara vårt land.
Yi följa aldrig en herrskarnyck,
Nej! kämpa vilja vi mot förtryck.
Oss leder icke en diplomat -
En skarpskytt han är sitt folks soldat.
Yi bruka jorden, vi plöja den
I fredens Ijufliga ro;
Yi äro arbetets starke män,
Som bygga vårt eget bo.
Yi fräta icke på landets must,
Men vi försvara det .dock med lust,
Ty det vårt lif, ja, vårt allt det är,
Yår far, vår mor och vår maka kär!
Yi höja bössan till kinden upp
Och lära oss sigta väl,
Men aldrig vi, som den lejda trupp,
Befallas skjuta ihjel;
Ty när på allvar vi lägga an,
Yår fria vilja det är, minsann;
Och den, som dör för en skarpskytts hand,
Är fiende till hans fosterland.
Ja, hotas Sverge af krigets bloss Och af förtryckares
band, Skall ej förgäfves man kalla oss Att blöda för
fosterland. Som unga lejon vi storma fram Och bringa
fienderna på skam; Men dö, om vi ej besegra dem,
Ty blott med seger vi vända hem.
Vi äro barn af den nya tid,
Hvars morgonrodnad vi se,
Och frö’t till kommande slägtens frid,
Det ligger i vår idé!
Ur den skall spira en herrlig säd,
När folket, väpnadt, står led vid led,
När frihets strålande middagssol
Belyser jorden från pol till pol.
Richard Gustafsson.
-
En Äktenskapsskizz.
Af Sofie Bolander. (Forts. fr. sid. 332.)
2. Huru en gåfvas användande framkallar goda råd.
lilla frun mottog sin gäst och hans gåfva med
ett oändligt behag. Under det han med yttersta
noggrann-net beskref? när och huru fröen skulle sås,
hvilken jordmån de kräfde, huru plantorna skulle
utflyttas och skötas, samt växtens förträffliga
egenskaper, dess sällsynthet m. m., roade sig Amelie
med att uppveckla det lilla paketet och beundra
de små nätta fröen, som alldeles liknade gula
sandperlor. Jockum stod förnöjd och förtjust och
betraktade henne i hela glansen af sitt återvunna
goda lynne.
Medan de begge herrarne lemnade rummet för att röka
en cigarr, framtog Amelie en bit stramaljpapper
och förfärdigade ett bokmärke, hvarå hon broderade
initialerna till Seldins namn, med de erhållna fröen,
och öfverlemnade honom det såsom present vid hans
återkomst.
»Hvad tusan!» sade direktören och blef blossande i
ansigtet, »är detta fröen, jag gaf er?»
»Ja visst! Och ta’ de sig icke rätt bra ut?»
»Hur har ni kunnat falla på en så barbarisk
idé? Hvarför sade ni mig icke hellre, att ni icke
ville hafva dem?»
Amelie skrattade. »Jag trodde tvärtom, att ni skulle
prisa min idé. Upprigtigt taladt, har jag aldrig
funnit någon
delice i kål, af hvad slag som helst, och dertill
afskräckte mig de långa beskrifningarne, ni gjorde
specielt för skötandet af denna; deremot är jag mycket
road af att sy bokmärken och sådane der småsaker,
som man snart kommer till slut med, hvarför jag
tyckte mig falla på en alldeles gudomlig idé, helst
jag dermed kunde visa er rnin tacksamhet.»
»Oändligen förbunden!» sade direktören med sitt
ironiska leende. »Ni är verkligen förtjent af er
egen odödlighet! Ack, mina arma frön!» tillade han
och slog sig för pannan.
»Lugna er, herr direktör! Jag skall sprätta bort dem
och återställa dem till ert förfogande.»
»Nej, det vore skada! Jag skall förvara detta
bokmärke
\ som ett minnesmärke af det nittonde århundradets
qvinnobild-
i ning i de högre kretsarne», och han lade det i sin
plånbok och gömde det i sin bröstficka.
j »Jag borde bli ond på er, herr direktör,
men jag lemnar
åt Jockum att hämnas mig», och derpå satte sig
Amelie till
j pianot att sjunga, hvarefter hon än fladdrade fram
och tillbaka genom rummen, viftande med sina långa
lockar och luftiga volanger, eller virkade några
maskor på en spets, gnolande på en operamelodi,
eller bläddrade i ett album eller något dylikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
