Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Fortsättning.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En Äktenskapsskizz.
Af Sofie Bolander.
(Fortsättning.)
3.
Ljus i saken.
hemkomsten skrinläste Jockum alla sina reflexioner
i djupet af sin själ. Han talade icke ett ord
om föregående lilla uppträde, liksom ej heller
Amelie. Hon visade sig endast öm och hängifven mer
än vanligt. Så förgingo en och två dagar, hvarunder
hon härigenom och genom sin fortfarande tystnad
rörande det moderliga förslaget, höll Jockum som på
sträckbänk. »Hon vill tvinga mig till den punkt,
der det skall blifva mig omöjligt att säga nej»,
sade han vid sig sjelf. »Jag arme!» skulle han
hafva tillagt, om han icke nedsväljt ordet, som
en bitter malörtsklunk, innan det kom honom öfver
lapparne. Slutligen steg hans oro utöfver tålsamhetens
bräddar, och han sade, för att locka fram den fruktade
vissheten:
»Du har väl aldrig tillbringat en sommar på landet
förr, Amie lilla?»
»Jo, i fjol på Särö.»
»En badort med alla stadslifvets anspråk på toalett,
etikett och öfriga tvångsband kan icke benämnas
landet, om den också har dekorationerna af gråa berg
och grönskande parker. Dessutom var det blott några
veckor, du der tillbringade. Det blir alltså första
gången, du skall bli bekant med en sommar på landet,
få se, hur allt i naturen vaknar till lif och glädje,
hur hela växtverlden knoppas, blomstrar och mognar,
och hur menniskan har det godt och herrligt, då hon
utom och inom sig har kärlek, frihet och frid.»
I stället att svara kastade Amelie sig tillbaka i
soffan, betraktade sina naglar och gnolade på en
franc,ais.
»Du vill icke tro mig?» frågade Jockum.
»Jo, jag vill tro dig», sade Amelie med en synnerlig
tonvigt på ordet vill. »Men jag fruktar bara. att
du kommer att så irra ute på gärden och ängar, att
du glömmer, att du har en hustru, som sitter ensam
hemma och längtar efter dig.»
»Fruktar du det? Du ämnar då icke resa ifrån mig och
roa dig på ditt håll? I Wiesbaden, till exempel?»
»I Wiesbaden! Du har då läst mammas bref?»
»Emedan jag trodde, att man och hustru icke böra hafva
några hemligheter för hvarandra, och jag lemnar dig
samma rättigheter i hvad min korrespondens angår. Jag
har emellertid väntat, att du skulle tala med mig om
saken. Då det icke skett, har jag sjelf velat bryta
isen.»
»Jag trodde icke, att min man var min spion», sade
Amelie med en egendomlig knyck på nacken, som talade
mera än ord.
»Och jag, jag trodde icke, att min lilla hustru
skulle vilja leda mig bakom ljuset, men om så är,
skall jag aldrig mer blottställa mig för upptäckter,
som störa min blindhet.»
»Nej, Jockum!» sade Amelie, sprang upp och kastade
sig i hans armar. »Så får du icke tala. Jag kan ej
stå ut med att höra det. Uppriktigt taladt, ville jag
förtiga för dig mammas projekt, emedan jag visste,
du ej skulle tycka om det, men emedan du har läst
hennes bref, må du också läsa mitt svar.» Och hon
gick att hämta det.
Det var försegladt och färdigt att afsändas, men
hon bröt och lemnade det till Jockum. Han läste:
»Min goda älskade Mamma!
Tack tusende gånger för lilla mammas kära bref
och förslaget, att jag skulle få följa Ebba till
Wiesbaden. Jag igenkände deri mammas ömma välmening
för sin lilla Amelie, och i tankarne föll jag mamma
om halsen af tacksamhet och glädje. Nog skulle det
vara bra roligt, att få göra den resan, tyckte jag i
början, men så kommo andra betänkligheter mig före,
och så råkade jag i en verklig strid, hvilken dock
slutat med en seger, som gör mig nöjd. Ser lilla moder
min, inte har jag just hvad man kallar roligt här på
landet, men Jockum håller så hjertligen af mig och
är så god emot mig, att det
visst skulle göra honom ledsen, om han funne, att
jag ville resa ifrån honom, för att roa mig. Dessutom
skulle han aldrig tillåta mamma att göra en uppoffring
för en sådan orsak. Nej, nog ville han sjelf bekosta
min resa och skulle äfven göra det, om jag behöfde den
för min helsa, men då så icke är, kan jag icke skylla
derpå, helst som han ibland gnuggar sig i pannan för
de stora omkostnader, han säger sig hafva för att
förbättra egendomen. Nu skall min lilla mamma inte
vara ledsen för detta, ty jag är det inte sjelf. Det
är väl derför, att jag håller så mycket af Jockum. Nog
går sommaren alltid. När den starka värmen kommer
med sin tryckande och döfvande kraft, hoppas jag,
att det skall gå bra, att sofva bort en god del af
dagen. Sjelfva naturen sjunger då en Schlummer-Lied
för mig, och till hösten kommer ju mamma tillbaka ?
Tack för löftet om böckerna och tapisseriet, de skola
blifva välkomna till tidens fördrifvande. Har Ebba
ännu fått sin sommarkostym i ordning? Hurudan är
den? Här hör man nu aldrig talas om annat än väfvar
och bobiner och sölf och spolar, och ägg, som skola
kläckas, och höns, som skola läggas, m. m., m. m.,
men, som jag förklarat mig icke äga några studier
i den vägen, har jag lagt hela bestyret deraf på
jungfru Staf vas hjerta och lyssnar villigt till
ämnen af annat slag.
Nej, nu måste jag sluta, lilla älskade mamma. Några
intressanta nyheter kan mamma icke vänta sigv
härifrån, hvadan jag ej behöfver frukta, att mitt
tråkiga bref besviker någon förväntan. Emellertid
skall mamma icke anse mig för en sur-mulen och
knotande ökenvandrerska. Nej, bara jag får se Jockum,
så blir jag glad, och jag kunde icke känt ett större
nöje vid att få resa, än veta mig hafva gjort så,
som han skulle önskat, om han kunnat hafva sin talan
i saken.
Lef väl, huldaste moder! önskar din tacksamma och
till-gifna dotter
Malma den 3 Maj 186-
Amelie.»
Då Jockum slutat brefvet, omfamnade han sin hustru
utan att säga ett ord.
»Du är icke nöjd?» sade hon och såg honom frågande
i ögat.
»Nej, jag är icke nöjd! Din tillgifvenhet för mig har
bringat dig till en uppoffring, men det gör mig ondt,
att du finner det vara en sådan, och att de husliga
sysselsättningarne förefalla dig plågande, i stället
att du i dem kunde finna tillfredsställelsen af en
verksam och gagnande tillvaro.»
»Ack, så sublim kan jag aldrig bli i mina tycken! Och
hvarför skulle jag väl det? Säg mig uppriktigt,
Jockum, skulle du tycka mer om mig, om jag kom att
smeka dig med degiga fingrar och en sotfläck midt på
näsan, än i det skick, hvari jag befinner mig?»
»Det är inte degen och sotet, jag menar, det är den
husmoderliga styrelsen, den öfvervakande blicken,
den beräknande hushållningen, den stadgade och
vidmakthållna ordningen, hvari en fru i sitt hus
alltid har tillräckliga ämnen för sina omsorger och
intressen, och hvarigenom hon bringar trefnad öfver
sitt och sin hela omgifnings lif.»
,,0ch hvarför skulle man hafva en jungfru Stafva i
huset, om frun skulle kunna förstå allt? Och hvarför
skulle skolor och pensioner finnas, om vi skulle bli
trälinnor, när vi blifva gifta?»
»Du ser saken i en oriktig dager. Fråga icke så,
utan fråga, hvarför edra mödrar icke uppfostrat er
annorlunda; hvarför de gifvit en så ringa betydelse åt
edra pligter och konseqvenserna deraf; hvarför ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
