Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C, Georg Starbäck. (Fortsättning fr. sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
Hvarje dag besökte han fru Christinas hus,
men hvarje sådan vandring ökade snarare, än den
minskade hans hjertas qval. Någon gång såg han den
trasiga rocken skymta förbi, men aldrig stannade
dess ägare, aldrig kunde han komma l till tals
med den gamle, något som han dock önskade, emedan |
de hade behof af hvarandra.
i Konungen höll sin systers bröllop med
prakt och ståt på
j Stockholms slott och förlänade sin svåger Wiborgs,
Nyslotts j och Borgå län i Finland. Många förnäma
herrar voro då för-| samlade i Stockholm, och der
väcktes äfven fråga om de till j Dalarne undanfiydda
prelaterna, hvilka dock der icke funnit j så mycket
medhåll, att de vågat uppträda i öppen strid mot l
konung Gustaf, ehuru de lemnade frön efter sig, som
seder-| mera växte upp till uppror. Sinnesstämningen
var dock fort-I farande spänd, det jäste på djupet,
elden glimmade under l askan, och detta var orsak nog,
att göra konungen bekymmer-I samma dagar. Mot slutet
af Januari 1525 begaf han sig åter l till Upsala.
j Söndagen den 15 Januari, eller söndagen
efter tjugondedag-
| jul, stod bröllopet på slottet, och den dagen
tillbringade mä-| ster Olof, sedan han kom från
gudstjensten i kyrkan, hos fru j Christina. Den
dagen skulle, enligt mäster Johannes’ utsago, blifva
afgörande för Christinas sjukdom, antingen hon skulle
dö eller komma sig. Fru Christina var på slottet,
och sedan läkaren gått, voro blott Olof och den gamla
trotjenarinnan inne i sjukrummet.
Allt var tyst. Man hörde blott den sjukas ojemna
andetag. Olof satt med sammanknäppta händer och
med ögonen stelt fastade på det dödsbleka, men
ännu sköna anletet, hvilket väl aldrig mera skulle
le mot honom. Han genomgick sin korta kärlekssaga,
som derutinnan var olik alla andras, att den slutade
i samma stund den började, eller skulle hafva sin
fortsättning i ett bättre land, dit den drog Olof
med sig. Och tår efter tår framvälde ur den starke
mannens öga, der han satt och såg på sin bleka brud.
Bullret af en dörr, som häftigt öppnades och stängdes,
samt en främmande stämma, som med befallande ton
tilltalade någon af fru Christinas svenner, hördes i
det yttersta rummet. Den gamla qvinnan såg upp på Olof
och trippade ut, för att taga reda på, hvem främlingen
var och hvad han ville. Hon stängde försigtigt dörren
till sjukrummet, när hon gick.
Olof hade knappast märkt, att han lemnades ensam. Han
såg oafvändt på den sjuka. Vid hufvudgärden var en
skärm uppställd, bakom hvilken en lampa stod och
brann. Den gamla hade, när hon steg upp, omärkligt
kommit att vidröra skärmen, så att en helt liten
springa uppstod, der gångjernen höllo skärmens båda
afdelningar tillsammans, och genom denna springa
strömmade en stråle af ljus öfver den sjukas anlete
och gaf det en egendomlig belysning, återbruten,
som den blef, från en silfverkanna på pallen vid
sidan af hufvudgärden.
Ur detta ljusskimmer såg Olof Christinas ögon hvila
på sig och han vågade knappt andas. Blodet rusade till
hjertat. Denna blick var som en andeuppenbarelse.
Men blicken åtföljdes af ett leende, matt och svagt,
men dock ett leende, och leendet följdes af ord.
»Olof, är det du?» hviskade Christina, så lugnt
och fridfullt, som om hon hviskat från andra sidan
grafven.
Olof föll på knä vid hennes säng och lutade,
öfverväldigad af sina känslor, hufvudet mot
sängkanten. Frågan upprepades, och då tändes hos Olof
blixtsnabbt aningen, att det var ett budskap om det
återvändande lifvet. Han lyftade upp sitt öga. Leendet
låg qvar på de bleka lapparne och blickade ur de
sköna ögonen.
»Christina», hviskade han sakta tillbaka, »vänder du
åter till mig?»
I det samma öppnades dörren och mäster Johannes
inträdde, och ett leende log äfven från hans läppar,
när han såg den sjukas lugna, feberfria blick.
»Nu kunnen j hoppas, mäster Olof», sade han, »men nu
fordras ock mera försigtighet än någonsin».
Han lemnade derefter några föreskrifter, hvarunder
den gamla tjenarinnan åter inkom. Hon åhörde med
liflig upp-
märksamhet allt, hvad mäster Johannes sade, och
fällde glädjetårar, när hon såg, hvilken vändning
sjukdomen tagit. Ty hon hade fästat sig innerligt
vid den stackars flickan, som hon fått i sin vård.
Mäster Johannes tog Olof med sig, när han gick,
ty det var farligt, menade han, att störa den
återvändande anden, och det kunde ej fela, att icke
ord skulle falla mellan Olof och Christina, hvilka
skulle störa den ro och den hvila, som nu framför
allt voro nödvändiga för henne.
Ute i det yttersta rummet mötte dem den gamle
trotje-narcn, som var ett slags hofmästare. Han såg
ytterst bekymrad ut och gick hastigt fram och åter
i salen. Olof och mäster Johannes sågo förvånade på
honom.
»Här något inträffat, som så häftigt upprört eder?»
sporde den förre.
»Ja», svarade hofmästaren, »jag fruktar, det drager
sig tillsammans ett svårt oväder . . . här kom en
gammal man, det var just nu för en kort stund sedan,
innan j var kommen, mäster Johannes, och sporde,
om Christina Pedersdotter fanns här i huset. Jag
svarade, att så var, men att hon vore sjuk och
låge för döden. Det betydde intet, menade han, han
var hennes närmaste frände och förmyndare och måste
träffa henne, om hon ock låge i själtåget. Jag hade
så när gifvit efter, men då kom mor Gunilla i rattan
tid och sade bestämdt ifrån, att ingen fick komma
in till den sjuka, det hade både fru Christina och
mäster Johannes befallt, sade hon . . . jag måste med
våld föra ut den gamle mannen», tillade hofmästaren,
»och det gör mig bekymmer, ty han åberopade sig biskop
Hans och den heliga kyrkan, och sade, att jungfrun var
en nunna, och att evig fördömelse skulle komma öfver
mitt och min ädla frus, fru Christinas, hufvuden,
om jag vågade . . . men jag vågade . . . Det skedde
på edra ord, mäster Olof!»
»Godt, gamle!» svarade Olof och fattade hofmästarens
hand, »den fördömelsen skall blifva lätt att bära,
låt det blifva min sak.»
»Och kommen så ihåg», tillade mäster Johannes,
»att det är mitt stränga bud, det ingen främling,
eho det vara må, får, utan mitt tillstånd, slippa in
till den sjuka ...»
»Hon lefver då?» sporde den gamle tjenaren.
»Hon lefver», svarade mäster Johannes, »och skall
med Guds hjelp komma till helsan igen, om så icke
den lede fienden kommer emellan.»
»Liten på mig, det kunnen j göra tryggt», försäkrade
hofmästaren.
Olof och mäster Johannes gingo. Och från den
dagen var det, som om ett nytt lif genomströmmat
Olof. Med hvarje dag strålade hans öga klarare,
tändes en friskare rodnad på hans kind. Men det
var ej en stormaride, våldsam glädje, utan det var
denna stilla fröjd, som utbreder sig i själen, när
man vet med sig, att det onda som det goda kommer
ifrån Gud. Men vid sidan af det ljus, som hoppet
om Christinas tillfrisknande bredde öfver hans lif,
uppsteg en mörk skugga, - mannen, som uppenbarat sig
hos fru Christina, och som icke kunde vara någon annan
än Gert Bryningh. Tanken på ! honom framkallade tusen
faror för Olofs inbillning, och de stego i styrka,
ju mera han genomgick för sig sjelf den kallblodiga
djerfhet, hvarmed den mannen kunde och ovilkorligen
skulle gå till väga, för att hinna sitt mål.
! Emellertid blef Christina med hvarje
dag, som gick allt
j bättre, och det hotande moln, som sväfvade öfver
henne i i hennes frändes person, tycktes hafva vikit
undan. Man hvar-I ken hörde eller såg till honom
efter det barska afvisandet för-| sta dagen. Detta
hindrade dock icke, att han kunde när som ! helst
uppdyka, måhända när man minst väntade det. Ingen j
trygghet fanns, förrän Olof hemfört Christina som sin
hustru. i Så fort hon derför blef så återställd, att
han kunde tala med henne derom, gjorde han det, och
vissheten i detta afseende ! tycktes nästan påskynda
hennes fullkomliga tillfrisknande. Olof j och hon
talade gemensamt med fru Christina om det vigtiga
! ärendet, och hon gick deras önskningar till mötes,
delande i deras åsigt om, att det var enda sättet
att skydda Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
