Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johann Strauss. - Några visiter på julqvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuskraft. I visst hänseende åstadkommo de
derföre också en omhvälfning inom sällskapslifvet i
Wien. De der offentliga trädgårdarne, ända dittills
samlingsplats för de borgerliga klasserna, blefvo
nu öfverfyllda af den förnämare publiken. Likaledes
växte antalet af besökande uti de offentliga dans- och
reduttsalarne, hvarest Strauss och Lanner uppträdde
med en fullständig orkester, som var försedd med
hvarjehanda nya, rytmen mera pikant betecknande
instrumenter, och gåfvo verkligen förvånande
prestationer i dansmusik. År 1824 bildade Strauss
sin egen orkester, med hvilken han genom hela Tyskland
till Frankrike och England under åren 1833 -
1837 utförde sin första konstresa, hvarpå sedan följde
flera inom Tyskland. Han dog den 24 September 1849
såsom musikdirektör för hofbalerna i Wien. Strauss
besatt denna märkvärdiga originalitet, som erfordras,
för att helt och hållet egna sig åt ett sådant kall;
han lefde och rörde sig blott i sina valser. Hans
äldste son, Johann, delade som kompositör lika
framgång med fadren och företog äfvenledes med
en väl inöfvad orkester konstresor genom en del af
Europa. Tvenne andra söner, Joseph och Edvard, gjorde
sig också bekanta som kompositörer oCh direktörer.
Johann Strauss.
-
Några visiter på julqvällen.
Det var en julqväll, temmeligen mörk och mulen,
men julljusen lyste klart och vänligt, så väl från
de blanka fönstren i den rikes och mäktiges granna
salong, som äfven från den tarfliges, ja, den fattiges
anspråkslösa vindsrum. I det jag vandrade gatorna
framåt och betraktade, huru man på den heliga festen
tände sina ljus och lät dem lysa, kände jag en liflig
önskan och - hvarföre ej erkänna det? - nyfikenhet
att få blicka in på några af dessa scener af ringhet
och prakt, sorg och fröjd, som på högtidsstunden
rörde sig inom alla dessa menniskoboningar. Fåfänga önskan,
aldrig skulle den blifvit tillfredsställd, om jag
ej på min väg denna afton, mött en liten innerligen
snäll och älsklig personage, min synnerligen goda
vän, ett slags bättre tomte, som stundom lånar mig
sina glasögon för att se underbara ting och äfven
berättar historier för mig ibland. Han vet mycket
och har tillträde öfverallt, blott han invecklar sig
i sin osynliggörande mantel af lätt aftondimma. Han
hade den godheten att nu bestå mig en flik af denna
luftiga klädnad, och sålunda om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
