Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad fordras för att vara lycklig? Af S-e-der.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
367
pet A. icke kan bygga tvenne våningar till sitt hus
eller rifva ned herrskapet B:s, hvad återstår det
annat, än gråta öfver sin olycka och - förbittras?
Fru C. ser fru D. klädd i spetsar och juveler. Hon
jemför sin toalett med hennes. Ack, den är knappast
värd så mycket som en enda liten blixtrande nål vid
fästet af hennes mirakulösa chignon. Hela aftonens
nöje är för fru C. förloradt. Hennes söta miner
smaka af galla och hennes älskvärda leenden af
ättiksyra. Hennes stackars man får efter denna
afton en sömnlös natt–––-en?–––-Hvem vet hur
många?
- Det är en skam för honom, att hans hustru icke kan
visa sig i en toalett, jemngod med fru D:s. Han står
likväl i rang öfver hennes man. - Herr C. invänder,
att D. äger en betydlig enskild förmögenhet och
fick mycket pengar med sin fru. - Det förra betyder
ingenting, och hvad det sednare beträffar, bör en
finkänslig man i motsatt fall finna ett ökadt skäl,
att icke låta sin hustrus toalett öfverglänsas af
någon annans på samma samhällsplats. Han skulle
annars nedsätta både sin och hennes värdighet i
allmänna opinionen. - Detta var fru C:s oförgripliga
mening. För att få den adopterad af mannen, lemnade
hon honom ej någonro, hvarken bittida eller sent,
tills han slutligen måste kapitulera. Freden
ratificerades hos juvelerare och modharidlare.
Nu gällde det också att lefva som herrskapet D. Herr
C. blef mörk i hågen, men hans hustru strålade. Så
gick det, tills en vacker dag en ful katastrof
inträffade. Ståten fick ett bedröfligt slut. Historien
är för alldaglig, för att vi skulle behöfva tillägga
några kommentarier.
Hvem slipar dolken i den svages hand mot den
starkes hjerta? Hvem fläckar den uppoffrande
fosterlandshjeltens, den redlige medborgarens, den
sanna menniskovännens ofördunklade sköld ? Hvem
hindrar förtroendet att komma till stånd mellan
de styrande och styrda, de oberoende och beroende
klasserna? Hvilken mask gnager sig in i konstnärens
sinne, då någon ny öfverglänsande talang uppstår
jemte honom ? - Afund, idel afund.
Vi glömma att tillgodogöra oss våra egna fördelar
af missundsamhet mot andras. Och skulle vi med dem
verkligen vara lyckliga? Vi kunna aldrig nå den punkt,
der vi icke skulle finna någon öfver oss, således
alltid någon att afun-das, men vore det en möjlighet,
kunde vi tänka oss i allt vara den yppersta, skulle
vi endast finna så många flera och hätskare fiender
rustade till anfall med alla upptänkliga slag af
afundens bakladdnings-vapen, för att lemna oss att
förblöda på ett nytt Sadova.
Huru mycket lyckligare skulle ej menniskan vara,
om hon, utan missundsamhet mot andra, tacksamt njöt
den lott henne vore beskärd? Det är visserligen en
naturlig drift att aldrig vilja stanna på den punkt
man står, att ständigt vilja vidare framåt och alltid
hafva en ny sträfpunkt i sigte, men den driften bör
icke förblandas med den förut omtalade. Den är tvärtom
det menskliga kulturarbetets svängkraft. I den finna
vi en garanti för kallelsen till en alltid stigande
fullkomlighet, liksom vilkoret för sättet att här
uppfylla vår bestämmelse.
Då vf kallat afunden en fiende till vår lycka, kunna
vi med lika rätt i den sednare se en bundsförvandt
till densamma. Den är så vida skilj d från den förra,
att vi svårligen kunna tro den dermed förenlig. Den
afundsamme hyser ej så mycket intresse för sin egen
förkofran och framåtskridande, som icke mer för det
andra ej må komma i åtnjutande af större fördelar
eller hafva det bättre än han. Han skulle möjligen
vara
mäktig af uppoffring och försakelse, bara alla andra
finge beqväma sig till det samma. Arbetaren X. fann
sig belåten med sin öfverenskomna dagspenning,
tills arbetaren Y. fick en riksdalers påökning. Den
tillintetgjorde X:s bergning. Han kunde icke mer lefva
på sin förra förtjenst. Han sökte icke, som kamraten,
att öfva upp sig till en färdighet, som kunde inbringa
honom en större, men arbetade så mycket ifrigare på
att nedsätta den andres framstående skicklighet och
inbilla verlden, att honom, X., vederfores all möjlig
orättvisa och mannamån.
Afunden förblindar oss öfver andras förtjenster,
är en moder till förtalet och sitter som en tagg i
hjertat och gnager på dess frid.
Den andra driften deremot är ett medel till
framskridande och förädling. Den uppkallar vår
kraft och manar oss, att göra, hvad vi kunna,
i det kall som blifvit vårt; och i denna sträfvan
ligger hemligheten af vår inre tillfredsställelse
förvarad. Det är icke den lysande glansen, icke
anseendet eller omfattningen af vårt kall, som bringar
oss belåtenhet, utan allvaret af våra sträfvanden att
redligen fylla det. Detta borde tidigt inskärpas
hos de unga, flickor och gossar. - Sjömannen,
som brottas med vind och våg, som, genomdränkt af
störtsjöar och genompiskad af orkaners ras, under,
snart sagdt, öfvermensk-liga ansträngningar, söker
hålla sin ombetrodda skuta uppe eller, då det icke
kan lyckas, stannar qvar på vraket, tills han sett
sista man räddad; sköterskan vid den sjukes bädd,
som med uppoffring af nattens ro uppbjuder alla sina
omsorger, för att lindra hans plågor och bädda det
godt under hans maktlösa lemmar, - månne de ej hvar
i sin stad känna sig friskare och mera belåtna till
sinnes, än t. ex. den förrumlade veklingen på sina
svigtande resorter och den utstyrda moddockan i all
sin glans, midt i salongernas bländande belysning.
Det är ett stort ondt, att menniskor så lätt låta
bedåra sig af ytan, taga sken för verklighet och
så litet bry sig om att känna sig sjelfva och sitt
hjertas behof. Om de det förstodo, skulle de ofta
finna lyckan ligga sig så nära, att de, så att säga,
kunde taga den med händerna. De menniskor, vi funnit
lyckligas^ hafva mestadels utvecklat sig och lefvat
under förhållanden, som verlden ingalunda anser
afundsvärda. De hafva icke dansat sin barndomsbana
på rosor, hvarför de tidigt sökt ett fäste för sin
fot af mindre brokig glans och flygtig art. De hafva
fått vänja sig umbära mycket af lifvets öfverflöd
och deraf lärt sig, att tacksammare njuta dess
nödtorft - det dagliga brödet och litet utöfver till
själens lyftning och likars hjelp. Menniskan lefver
icke allenast af bröd. Hennes behof i det fallet
äro lätt tillfredsställda, och ju mindre vigt hon
dervid fäster, ju friskare är hon både till kropp
och själ. »Ett förnöjdt sinne är henne deremot ett
dagligt gästabud», lärer oss Salomo.
Med de stora så kallade lyckolotterna följa på
köpet en omtanka och ett bekymmer för deras rätta
handhafvande, som betydligt förminskar njutningen
för deras innehafvare. Rikedomen skall förkofras,
för att icke försina, makten vidgas, för att ej
krympa, äran tid efter annan renoveras, för att
bibehålla sitt lys-sken, anseendet hållas i vind,
för att ej sjunka, och ryktet underblåsas, för att
ej bortdö. Detta fordrar icke liten möda. Kanske äro
just afundens föremål, näst afundens vapensvenner
de minst lyckliga af alla. Må vi derföre förqväfva
afundens känslor inom vårt bröst och, bemödande oss
att på allt lofligt sätt förbättra vår egen ställning,
gerna unna andra den lott, som blifvit dem beskärd.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
