Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 / 373 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pandanus. - Tapperhet och mod. Betraktelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pandanus.

Tapperhet och mod.

Betraktelser.

Solen går upp öfver dalen, der de båda fiendtliga härarna
stå gentemot hvarandra. På kullen är uppkastadt
ett

^ ^ batteri. Punkten är en af de vigtigaste,
och ett regi-

mente infanteri är beordradt att försvara kullen mot
en stormning. Bland soldaterna står en yngling,
som nyss blifvit tagen

från hemmet, der han

hittills lefvat lycklig

och lugn. Nu ser han

med skygga blickar

ut öfver dalen, der

fiendens skaror allt

mera närma sig. Han

tänker på far och mor . och på den lilla
trädgårdstäppan, der han

från barndomen lekt

med henne, som nu är

hans hjertans kär. Och

kanske skall han nu

dö från all den lycka/

som väntar honom. Vid

denna tanke darrar

han, ty han älskar

lifvet, och den sak

han skall strida för,

begriper han icke. Trumpeterna skälla

och trummorna hvirfla.

De första skotten gå

löst, och ekot svarar

som en rullande åska

från bergen. Snart

är kampen allmän, och

med fällda bajonetter

storma fienderna kullen, der den unga soldaten står
i första ledet. Hans bröst häf-

ves, det svindlar för

hans ögon, och ban

skulle fly om han blott

kunde. Men bakom

honom stå kamraterna

och från alla andra

sidor blänka fruktansvärda vapen. Kulorna

hvina kring hans öron,

och blodet från fallna ^idokamrater stänker öfver
honom. Då fattar honom en yrsel, och han glömmer
allt annat för den enda tanken att försvara sitt
lif. Som en rasande kastar han sig mot fiendehopen
och begagnar gevärskolfven som klubba. Förtviflan ger
honom jättekrafter, och slagen hagla tätt till alla
sidor. Dam och rök omgifva honom och han ser ingenting
annat än dunkla gestalter, som grina emot honom, men
slutligen försvinna äfven dessa. Bullret tystnar och
röken skingrar sig. Då rycka reservtrupper fram till
den svårt hotade punkten och finna den unga soldaten
ensam, stående i en krets af hopade lik. Han slår ännu
omkring sig, och det är .blott med möda man lyckas
öfvertyga honom, att det är vänner, han har framför
sig. Slutligen dignar han ned af öfveransträngning
och förlorar sansningen.



Mr ynglingen åter slår upp ögonen, håller man på att
tvätta honom ren ifrån blod och dam, och en läkare
förbinder de lätta såren.

Bataljen är vunnen, och den unge soldaten är dagens
hjelte. Framför fronten af hären tager generalen en
medalj

från sitt eget bröst och fäster på ynglingens
vapenrock. Soldaterna skyldra för den tappre, och
hans få lefvande regementskamrater omfamna honom
under tårar.

Detta är tapperhet!

Det finnes också krigare med mod i bröstet, som
för en rättvis sak stå med lugn på sin post och
segra eller dö. Men de äro mera sällsynta , och det
kommer sig deraf, att man i de flesta krig slåss,
utan att å någondera sidan hafva en rättvis sak att
försvara. –––––– -

Hafvet vräker våldsamt mot klippspet-sarne och skummet
kastas i höjden. Brän-nmgarnes dån höres vidt omkring,
och genom bullret tränga då och då några skärande
jemmerskri. Ett fartyg ligger k an trädt der ute på
skäret, och vågorna arbeta med raseri att slita planka
från planka. Inom kort skall allt rifvas ned i djupet,
och de arma, som hänga sig fast vid vraket, skola
qväfvas af vattnet eller krossas mellan bjelkarne.

På stranden stå några fiskare och se ut till de
skeppsbrutne. Den blick, de vexla sins e-mellan,
säger, att räddning synes omöjlig. De tveka att fatta
ett beslut, men då springer en af dem, den yngste,
till båten. »Kom!» ropar han, och hans ögon stråla
af menniskokärlek och förtröstan till Gud. De andre
eldas af hans exempel, och- snart gungar deras båt
på det upprörda hafvet.

Den bräckliga farkosten brottas med sjöarne, och
jemmer-skrien förbytas till brinnande böner. Den goda
gerningen gifver roddarne krafter, så att de blifva
starkare än stormen, och när de vända tillbaka mot
stranden, föra de med sig de skeppsbrutne, som utan
deras hjelp skulle kastats upp på klipporna som
stympade lik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>