Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. sid. 371.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
- riktigt trefliga badgäster! - och längs stränderna
af den j slingrande och väl upprensade bäcken
utbredde sig en gräs- | matta, mjuk och jemn,
som ett skuret sammet. Men af allt utgjorde ändå
blommorna hufvudsaken.
»Se här», sade direktören och stannade vid
en rabatt. »Se här rosenkålen, hvaraf jag gaf
er svägerska de frön, som hon använde till ett
bokmärke. Herre Gud, att du kan låta sådana hönor få
lefva på din vackra jord! Förlåt, mamsell Augusta, att
det var om er svägerska, jag så vågade säga! Men det
var ju oerhördt? Se på dessa krusade och i ljusrödt
kantade blad, hur behagligt de bryta mot den mörkare
grönskan af buskväxterna der bakom! Det är ju en
riktig prydnad för rabatten, en fägnad för ögat,
eller hur?»
»Ni måste äga en förträfflig trädgårdsmästare?»
anmärkte Augusta.
»Ni ser honom här!» svarade direktören om sig
sjelf.
»Är det väl möjligt, att ni är ensam om detta?»
»Och hvarför icke? En stackars ungkarl skall väl hafva
något att syssla med? När man sträfvat igenom sin
ungdom under bråk och arbete, för att skrapa ihop
litet penningar för ålderdomen, hvad kan man väl
bättre göra vid dess annalkande, än vända verlden
ryggen och skapa sig ett lif af frid och lugn i
skötet af naturen, och pryda åt sig en torfva,
som tacksammare än menniskan motsvarar den vård,
vi lemna henne.»
»Ni älskar icke menniskorna?»
»Nej, de äro för krångliga och besvärliga. Aldrig har
man fred med dem, aldrig vet man, hvar man har dem.»
Augusta drog en suck. Hon trodde sig i dessa ord höra
en menniskohatares hädelser.
»Ni tycker då icke illa om er här?» frågade Seldin.
»Hvem skulle väl det kunna?»
»Och dock fattas här något, just det allra
väsendtligaste.»
»Det är åtminstone icke möjligt för något främmande
öga att upptäcka», anmärkte Augusta.
»Inte? Nå, för att tala uppriktigt, har jag icke
sjelf märkt det, förrän jag sista gången kom hem ifrån
Malma, men sedan har jag icke heller kunnat tänka på
något annat. Förstår ni mig inte, mamsell Willson?»
frågade han och tryckte hennes arm närmare intill
sig.
»Hvilken vacker accrolinium!» sade Augusta och lutade
sig ned mot den lilla blomman, för att dölja sin
förlägenhet och den rodnad, som uppsteg på hennes
kind.
»Ni vill icke förstå mig. Och hur kan en gammal
ungkarl begära, att blifva förstådd af en flicka,
sådan som ni?»
I det samma kom en af dufvorna och
slog ner på } hans axel. Direktören smekte
henne och sade:
»Du förstår mig, arma kräk, och dermed bör jag vara
nöjd. Du och dina kamrater skola vara mitt sällskap
och min fröjd, hädanefter som hittills.» Derpå vände
han sig till Augusta och sade:
»Det var en dårskap, då jag tänkte, att ni kunde
älska mig. Skratta icke åt mig!»
Det perlade en tår i direktörens öga, som stämde
Augustas hjerta till en särdeles vekhet.
»Misskänn mig icke, på samma gång ni misskänner er
sjelf! Eller har ni glömt den klokhet, hvaraf ni
berömde er under vårt samtal på Malma?» sade Augusta.
»Och hvari bestod väl den?» frågade Seldin.
»Att det är bättre att vurma for blommor och dufvor
och sådant der, än för en äkta halft, som plågar en
på ett eller annat sätt, att ej säga på tusende»,
anförde Augusta.
»Sade jag verkligen det? Det var dumt sagdt, mycket
dumt! Men jag förstod icke bättre då, ty jag kände
er icke. Nu ville jag gifva mycket, för att hafva
det osagdt.»
»Ni sade er hysa ogynnsamma begrepp om äktenskapets
lycka.»
»Emedan qvinnorna icke likna er.»
»Jag hör till de ringa och obetydliga, och om ni hos
mig tror er finna några egenskaper af högre värde,
så är det, emedan ni icke känner mig.»
»Sådan, just sådan har jag tänkt mig den qvinna,
jag skulle kunna älska, och som skulle kunna göra mig
lycklig. Är det omöjligt, att ni skulle kunna fästa
ert hjerta vid mig?»
»Jag vet icke!» sade Augusta. »Ni lät mig nyss förstå,
att ni skapat detta lilla paradis i ensligheten,
emedan ni hatade menniskorna och bure ett fiendtligt
sinne till dem. Hvad mig beträffar, har jag icke nog
af att älska blommor och djur, jag måste framför allt
älska mina likar och verka för dem.»
»Fråga ortens folk, om de hafva att klaga öfver
hjertlöshet af mig, ehuru, utan den förmedlande
länken af en qvinna, vi föga förstå att träffa det
goda, vi åsyfta! Fråga mina tjenare, om jag är en
hård husbonde, och er bror, om jag är en kallsinnig
egoist ...»
»Nej, nej! Det är icke jag, som anklagat er, det är
ni sjelf. Jag har aldrig trott något illa om er.»
»Tack för det ordet! Ni vill då tillhöra mig?» Och
direktören lemnade hennes arm och fattade hennes
händer.
När Augusta fann, att han så tog fasta på hennes ord,
sköt hon honom sakta tillbaka och sade:
»Ett sådant löfte fordrar sin besinningstid. Dessa
hastiut, så att säga slumpvis, beslutna giftermål
hafva alltid förefallit mig som ett tärningskast,
och att deråt förtro tvenne menniskors lycka, är att
för hårdt fresta Gud. Jag vill pröfva mitt hjerta
och betänka de förbindelser, hvartill jag inviger
mig. Med ett ord: tid och besinning!»
Tysta vände de härefter tillbaka till det öfriga
sällskapet, som slagit sig ned i biblioteket och der
svettades och drucko hallonsaft och soda, mellan det
Jockum studerade Agardhs statistik och Amelie och
Lawinsky jsuto begrafna i planschverk och längtade
efter hemresan.
7. Otillåtna utvikningar och förberedda finalsatser.
Dagen derefter afreste Jockum. Han skulle blifva borta
i åtta dagar. Knappast hade han lemnat gården, innan
Lawin-sky föreslog Amelie att under hans bortovaro
lära henne rida. Aldrig kunde en ung qvinna visa sig
fördelaktigare än till häst i den vida ridkjorteln,
som rikt draperade sig från hennes medja, ned öfver
sidan af hästen, och den tätt åtslutande spensen,
som aftecknade hennes smärta lif; aldrig kunde
elasticiteten af hennes rörelser behagligare utveckla
sig, än vid den lätta gungningen under gångarens
sakta språng, och slutligen kunde ingen motion vara
helsosammare och mera välgörande, än den af en god och
måttlig ridt. Alla dessa förenade skäl, tillika med
tanken på att vid hans hemkomst öfver-raska Jockum med
denna nyförvärfvade talang, lifvade Amelie för idéen,
som dessutom hade nyhetens behag och skulle kunna
blifva henne ett förströelsemedel i den landtliga
enformigheten.
Nu anskaffades en fruntimmerssadel och en
riddrägt improviserades, hvarpå första lektionen
företogs. Lawinsky kastade sig först upp på sin häst
och gjorde ett par slag kring gården, hvarvid han
visade en smidighet i rörelser och en säkerhet i
hållning, som vittnade om en lika van som skicklig
ryttare. Sedan lyftade han Amelie på hennes häst
och gaf henne, under det han troget följde henne vid
sidan, de första grunderna i sättet att styra hästen
och med lätthet föra tyglarne.
Amelie fattade hastigt lärdomen och Öfvervann snart
den lilla fruktan, som först intagit henne. Sedan hon
en stund ridit kring gården, fortsatte hon långt utåt
vägen, alltid med Lawinsky vid sidan, och återvände
ej, förrän hon tillryggalagt en fjerdedels mils
längd.
Denna starka och ovanliga rörelse förorsakade henne
en trötthet, som tvingade henne att söka hvilan, så
snart hon hemkommit. Hon lade sig på sin hvilsoffa
i sängkammaren, der sömnen innan kort tillslöt
hennes ögon. Hon var obeskrifligt täck der hon låg
på sina hvita, spetskantade kuddar, med riddrägten
utbytt mot en peignoir, en liten hufva öfver de rika
hårflätorna och den lilla handen under den blomstrande
kinden. Ungdomens och helsans sömn tycktes djupt
utbredd öfver hennes drag, då hon på enc gång slog
upp ögonen och stirrande fastade dem på - Lawinsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
