Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLVIII. Wadstena slotts Wasaminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sju år derefter var åter en talrik och lysande samling
på Wadstena slott. Det var åter en bröllopsfärd,
så till vida som det var ett nygift par, som der
drog in. Grefve Ezgard af Ostfrisland hade den
1 Oktober 1559 firat sitt bröllop på Stockholms
slott med konung Gustafs dotter Katarina. Och efter
bröllopshögtidligheternas slut hade de nygifta,
åtföljde af brudens syster, Cecilia, och hennes båda
bröder, Erik, arfkonungen, och Magnus, begifvit
sig på resan till brudgummens land. Med grefven följde
hans bror, grefve Johan af Ostfrisland, en ung, liflig
och glad herre, som hade förälskat sig i Cecilia, den
skönaste af konung Gustafs döttrar och tillika, såsom
samtiden påstår, »af sitt kön». Deras kärlekshandel
hade börjat i Stockholm och fortsattes under nedresan,
som gick ytterst långsamt och afbröts af ständiga
lustbarheter, så att man först den 11 December anlände
till Wadstena. Påföljande afton såg vakten en man resa
en stege upp mot ett af slottsfönstren, klättra upp
och försvinna. Man tyckte sig hafva igenkänt grefve
Johan och man underrättade följande morgon arfkonungen
derom. Häftig och obetänksam och med hatet till sina
lyckligare syskon ingrodt i sitt hjerta, befallde Erik
sin gunstling Carl de Mornay att natten derpå utspana
grefven. Så skedde ock. Grefven kom med sin stege,
reste den upp mot fönstret och försvann liksom förra
qvällen. Men då sprang Mornay fram och ryckte undan
stegen och skyndade derpå upp till konungadotterns
rum. Och der befann sig verkligen grefve Johan. Erik
lät genast kasta honom i tornet och ett par dagar
derefter offentligen föra honom fängslad från slottet
på väg till Örbyhus, hvarjemte han sände bref till
gamle konungen om hvad som timat.
Detta var en sorg, som lik ett tveeggadt svärd gick
igenom själen. Ett samtida vittne omtalar, huru stora
tårar sågos tillra ned utför konungens kinder, vid
han stod och talte med drottningen om tilldragelsen i
Wadstena, »icke såsom hos honom funnits rädsla eller
feghet, utan han ängslades deröfver så svårligen i
hjertat, att talet tryckte honom tårarna ur ögonen.»
Man visar ännu fönstret till det rum. der den sköna
fröken Cecilia bodde och der grefve Johan klättrade
in till henne. Så visar man ock ett annat fönster,
med hvilket ett sorgligt minne ur Wasaättens historia
är förknippadt. Det är det fönster, hvarifrån
hertig Magnus störtade sig i slottets vallgraf. De
misshälligheter, det split och den tvedrägt, som rådde
mellan barnen, helt visst i väsendtlig mån en följd
af det företräde, som den yngre brodern Johan ägde
hos både fader och moder, framför den äldre Erik,
buro sin första frukt, när Johan insattes som fånge
på Gripsholms slott. Efter den skriftvexling, som
derpå fördes mellan Erik och Magnus, och som måhända
rörde Johans aflifvande, blef Magnus vansinnig. Här
på Wadstena bodde den svagsinta konungasonen för
det mesta ända till sin död, som inträffade 1595,
utan förmåga att kunna taga någon kännedom om de
ödets skiftningar, som derunder drabbade hans slägt,
huru lotterna ombyttes mellan de båda äldre bröderna,
så att Johan blef konung och Erik fånge, och huru den
förre ej blott tänkte på, utan verkligen lät döda sin
fångne broder, samt huru sedan äfven Johan gick bort
och följdes af sin son Sigismund.
Härunder lefde hertig Magnus sitt lif för sig, jagande
i skogen vid Kungs Norrby, der han tidtals vistades
för ombytes skull, och lyssnande i månljusa nätter
från slottsfönstret i Wadstena på hafsjungfruns
underbara sång. Deruti bestod hans vansinne, att
han trodde sig vara älskad af en underbart skön
hafsjungfru, och en gång – det var på andra året efter
konung Eriks död, eller år 1579 – såg han henne så
tydligt sittande på vågen med sitt lockiga hufvud och
lockande honom till sig med sin kärlekssång, att han
störtade sig ut genom fönstret och ned till henne. En
trogen tjenare, som märkte det, skyndade hastigt ned,
men fann till sin förvåning hertigen oskadd och måste
tro hans berättelse, att tvenne armar mottagit honom
i fallet och att han på det sättet blifvit räddad. I
bygden började talet gå om allt detta och visor
diktas, hvilka man ännu någon gång får höra sjungas.
Det var så tidigt en Söndagsmorgon,
innan lärkan hon rörde sin tunga;
det var en ungersven, som hvilade på strand;
der hörde han hafsfruen sjunga:
"Ack hör, J unge Magnus,
jag bjuder eder ganska gåfvor,
viljen J mig äga?"
Så sjunges det i en, och i en annan:
Hertig Magnus, han såg genom slottsfönstret ut,
huru strömmen så strida månd rinna;
då fick han se, på strömmen satt
en mycket dejelig qvinna.
"Hertig Magnus, hertig Magnus, trolofven J mig,
jag beder eder ännu så gerna;
J sägen icke nej, utan jo, blott jo!"
Det var den frommaste af konung Gustafs söner, den
till hvilken den döende fadren yttrade: »du är mig
kär, du har aldrig förtörnat mig!»
Vi förbigå brödrastridernas minnen, så väl
dem mellan Erik och hans bröder, sedan Johan
sluppit ur fängelset, som dem mellan Johan och
Carl, hvilka äfvenledes äro förknippade med
Wadstena slott. Inskriften öfver inkörsporten –
den svagsinte hertigens namn och hans valspråk:
auxilium meum a Domino[1] – leder oss att betrakta
inskrifterna på de höga med snirklar, bilder och
vapen prydda slottsgaflarne. Den ena af dessa bär
namnet: Hertig Johan af Östergötland, och den andra
begynnelsebokstäfverna till Gustaf Adolfs namn samt
årtalet 1620.
Johan, konung Johans yngre son, var den siste, som
ej blott bar titeln, utan äfven var regerande hertig
öfver Östergötland. Hans hyllning som sådan ägde rum
den 15 Mars 1609. Konung Carl IX satt då på sin tron
midt på borggården, omgifven af sina söner och de
förnämsta herrarne i riket. Hertigen kom inridande
med mycken prakt och under klingande spel i spetsen
för Östgöta-adeln. Sedan hertigen med sitt följe
ridit trenne gånger omkring borggården, stannade
han framför tronen, steg af sin häst, fattade sitt
hertigdömes fana och steg upp för trappstegen till
tronen samt öfverlemnade fanan till konungen. Denne
talade om arfföreningen och om den trohet, Östgötarne
voro skyldige sin hertig, hvarpå han återlemnade fanan
åt hertigen, som nu med två uppräckta fingrar aflade
sin trohetsed till konungen. Derefter blef hertigen
stående vid konungens sida och mottog i sin ordning
hyllningseden af undersåtarne i sitt hertigdöme,
hvilka sedan ståndsvis med adeln främst tågade trenne
gånger rundt omkring borggården. Festligheten slutade
med ett ståtligt gästabud på slottet.
Men äfven öfver denne furste, som beredt sig ett
godt namn i Sveriges häfder, hvilade en flik af det
onda öde, som bredt sin skugga öfver Gustaf Wasas
hus. Hertig Johan var olyckligt gift med konung Carls
dotter, Maria Elisabeth, hvilken var sjuklig och svag
och stundom svagsint, liksom sin farbroder, hertig Magnus.
Detta giftermål hade ingåtts på befallning af den stränge
Carl, som fruktade för sin brorson och hans närmare arfsrätt
till konungakronan och insåg, huru farlig han kunde
blifva, om han erhölle en främmande och ärelysten
furstinna till gemål. Carl dog väl, innan bröllopet
stått, men hans lika stränga och kraftfulla drottning,
Christina, dref hans vilja igenom. Och så försvann
allt hemmets solsken från den redlige och gode hertig
Johans lif. Utan kärlek till hvarandra framsläpade han
och hans hertiginna tunga och sorgliga dagar på Wadstena
slott, och det glädjetomma, mörka, dystra lifvet spred
sig omkring dem, hvarhelst de kommo. Det var Guds straff
– sade man – öfver det olofliga äktenskapet. Efter 6
års äktenskap gjorde döden slut på båda Johans och Marias
lidanden. De dogo båda 1618.
Det året led Gustaf Adolf en hjertesorg. Det var
nämligen då, som hans ungdoms brud, Ebba Brahe,
blef gifven åt Jakob De la Gardie. Två år derefter,
eller samma år, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
