Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Emanuel Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-6 ––-
alstring skedde omkring solen, i hennes första
verkningskrets. ’ Allt, hvad som finnes omkring
i solhvirfveln, är hennes egen afföda. -
Det väldiga i dessa vetenskapsmannens tankar och
forskningsresultater, vunna så långt före vår tid,
som vill göra dem till sina, bländar med mäktig glans.
Kännarne af Swedenborgs verk säga vidare, att
han tidigare än Ampere, Faraday och Oersted
anat, att elektricitet och magnetism utgöra
samma kraft; att han förutsett upptäckten af
ljusets polaritet och galvanismen; att han är
upp- ; täckare af kristallografien; att den
märkliga uppdagelse, som | efter den förmente
upptäckaren, anatomen Monro, kallats foramen Monro,
varit förut ådagalagd af Swedenborg; att den upp-
i täckt om hjernans rörelse, som tillskrifves
Schlichting, flera j år förut gjorts af
Swedenborg; att dennes Principia rerum j
naturalium förtjena ställas vid sidan af
Newtons lära; att . Buffon, Lavoisier och
andra berömda naturforskare begagnat Swedenborgs
upptäckter, utan att namngifva källan; att han
först i Sverige gjorde försök till användande
af differential-och integral-kalkylen; att han redan
ifrade för decimalräknin-gens införande; att’ han
först i tryckt skrift fästat uppmärksamheten på
skandinaviska vallens lyftning; att han i en bok ;
skänkt den för sin tid fullständigaste upplysning
af alla om ! jernets behandling; att hans idé
om spiralrörelsen skulle i en stor analytikers hand
kunna blifva lika fruktbärande för fysi- j ken, som
gravitationsläran för astronomien; att Swedenborgs
anmärkning, det grunden för behandlingen af kemi
och fysik bör ligga i geometrien och mekaniken,
nu mer och mer kommer till erkännande; att
han anställt träffande beräkningar om kosmiska
förhållandens verkan på menniskokroppen; att
han utkastat en lära om andedrägten, hvari han
antager, i likhet med hvad fysiologer nu bevisat,
att ej blott lungorna, utan hela kroppen andas
(genom porerna); att han under en resa i Frankrike,
på grund af sina iakttagelser om skatternas olika
fördelning derstädes, de lägre folkklassernas
betryckta ställning och klostrens rikedom,
förutsade samhällets häftiga sammanstörtande, hvilken
spådom femtio år senare besannades.
Kortligen, det skulle, enligt Emersons uttryck,
behöfvas »en hel koloni af lärda», för att göra
rättvisa åt Swedenborgs mäktigt genomträngande ande
och skarpblick.
Det var från en sådan man, hvilken sjelf steg från
steg vandrat uppför den sig mer och mer förandligande
naturens trappa, från atomen till solhvirfveln, som
den märkliga rösten ljöd, hvilken i irreligiositetens,
i materialismens dagar erinrade om andens lif, om
själens odödlighet, och i följande sammanfattade
satser uttalade en filosofi, som strålar i skönhet
och sanning: Hvarje väldanad menniskosjäls innersta
åstundan är den efter vishet. Sträfvandet derefter
är både den ädlaste böjelse och den heligaste pligt,
ty ju visare menniskan ar, desto hjertligare dyrkar
hon Gud och desto älskligare blir hon inför hans
kärlek. Men den fulla visheten kan icke af menniskor
ägas. Genom sin varelses mått är menniskan dertill för
mycket inskränkt. Hennes vishet är blott kärleken till
vishet, hvarför det henne åligger, att denna kärlek
må vara sann och att beflita sig om den kunskap,
som blir frukten af en sann vishetskärleks blomstring.
Swedenborgs forskande ande sökte länge denna kunskap
i tolkningen af naturens företeelser, men likasom
Greklands äldsta tänkare öfvergick han från dem
till andens osynliga verld, emellan hvilken och den
närvarande han fann ett samband ovilkorligen böra
gifvas. Detta samband, den af honom så kallade
korrespondensen, är en inre förbindelse mellan
ett naturföremål och ett andeligt, mellan form
och väsende, det lägre och det högre, verkan och
orsak. Sinneverlden står i samma förhållande till
andeverlden, som kroppen till själen, som verkan till
orsak. Genom denna oafbrutna inflytelse meddelar sig
andeverlden med sinneverlden, Gud med menniskan. Utan
den skulle hon ej ett ögonblick vara till, ty allt
lif är af Gud; menniskorna och verlden, englarne och
himmelen emottaga blott lif af honom. Korrespondens är
det tungomål, hvarpå den högste talar i sina verk och
i sitt ord. Naturföremålen symbolisera, hvad orden i
Bibeln beteckna som hiero-glyfer. Begges signaturer
äro oföränderliga, men kunna tagas
i både god och ond mening. Öfver språket i denna
korrespondenslära äro upplysande ordböcker utgifna
i England, Frankrike och Amerika.
Swedenborg genomlefde aldrig något till hälften. I
den teori om korrespondensen med andeverlden,
som han utkastat, uppgick han sjelf. Han trädde i
omedelbar förbindelse med denna andeverld, och hans
återstående dagar egnades åt närmandet till denna,
i det han afsvor all vidare verldslig forskning och
utträdde ur det allmännas tjenst, der han för öfrigt
aldrig kom långt.
Men anderymden uppläts icke för honom utan föregående
tecken, som antydde ett ovanligt själstillstånd. Han
hade haft flera betänkliga anfall af nervsvagbet,
hvilka han sjelf betecknar såsom »starka svimningar
eller deliquia». I början sväf-vade tillståndet mellan
drömmande och vaket; detta varade, enligt hans egen
utsago, i 21 dagar, då han emottog uppenbarelser,
hvilka föregingos af starka rysningar och darrningar,
hvarunder han kastades till jorden. Detta skedde
i Holland under April månad år 1744, och nu, säger
han, »representerade jag den inre menniskan och som
en annan, än mig sjelf: den invärtes menniskan är
särskiljd från den Utvärtes.»
Han antecknade också nu föga af hvad som tilldrog sig
i den yttre verlden: den var för honom ej mera värd
någon synnerlig uppmärksamhet. »Jag var», säger han,
»vakande uti en himmelsk extas, som också obeskriflig
är. Hade ock uti mitt sinne och min kropp som en
känsel af ett obeskrifligt nöje, så att om den varit
i högre grad, hade kroppen likasom upplösts af allena
nöje. Detta var natten emellan första och andra dag
påsk, samt hela andra dagen påsk.»
Det var först sedan hans själs öga sålunda upplåtits
af Herren, som han trodde sig kunna skåda in i
andeverlden, hvars under han, enligt den Högstes
befallning, beskrifvit. Men man bör pröfva andarne,
likasom menniskorna, ty det finnes både goda och
onda. Drottning Lovisa Ulrika ville en gång veta,
om Swedenborg kunde tala med hvem som helst i
andeverlden, hvartill han svarade, att han endast
kunde tala med sådana döda, som han antingen känt
personligen eller genom deras skrifter eller lefnad,
och med hvilka han således varit i något hemligt
andeförhållande. Swedenborg lemnade nu drottningen, på
hennes egen önskan, en upplysning ur andeverlden, som
kom henne att med bestörtning utropa: »Endast Gud och
min bror ha känt detta!» Bekant är, att Swedenborg,
som nyss anländt från London till Göteborg, i ett
sällskap berättade om en i samma stund utbruten
eldsvåda på Södermalm i Stockholm och beskref, huru
elden gick från hus till hus, hvilken beskrifning i
de minsta enskiltheter bekräftades af ett två dagar
senare anländande ilbud.
Han kunde, enligt hvad han sjelf försäkrat, vandra
med själen utom kroppen, hvilket under de sista åren
ägde rum nästan dagligen. Sä berättar han, att då
han följde sin gamle vän Polhems lik till jorden,
huru dennes ande ock tog plats vid hans sida.
Det är visserligen svårt att med den tyske skalden
Her-der, en af Swedenborgs beundrare, förklara dennes
alla syner såsom ensamt tankespel, säger Beskow,
hvars mästerliga minnesteckning vi här företrädesvis
följt. Men denna bildnings-gåfvans makt, som omskapar
synliga föremål till idéer och idéer till oförgängligt
lefvande bilder; som lyfter den synliga verlden upp
i tankens rymd, och för hvilken tid och rum i vanlig
mening icke äro till, - hvem skrifver gränsen för
dess verkningar? Villrådig om sättet att förklara
Swedenborgs under, återkommer man till Ehrenheims ord:
»Hans lefnad och skrifter ha lemnat stora gåtor att
lösa; osäkert om psykologien ännu räcker till att
undersöka dem.»
Mest träffande har val Swedenborg sjelf redt harf
van med orden: »De, som mycket grubbla på andeliga
ting, börja att höra andar, som tilltala dem; ty
alla andeliga ämnen, ifall man ej låter dem omvexla
med verldsliga, tränga djupt i sinnet, sysselsätta
hela själen, förflytta henne till andeverlden och
framkalla dess innevånare. Men sådana menniskor äro
visionärer och entusiaster.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
