Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Emanuel Swedenborg - Hyacinterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var under sina visionära stunder han såg, huru
i himmelen den yttre gestalten förklaras af själens
förädling och huru englarne ej behöfva ord, att blifva
förstådda, emedan hvar och ens inre, med allt hvad
deri lefver, står öppet för den andre, endast denne
sluter sig till honom med kärlek. - Ligger det ej en
oförvansklig skönhet och skärhet i dessa tankar?
Hans sjelfständiga religiösa åsigter, hvilka sålunda
skilde sig i betydlig mån från den ortodoxa kyrkans
lärosatser, bragte honom till att intaga en egendomlig
ställning äfven i detta fall, i det han upprättade
en egen kyrka. Våldsamt angripen härför, svarade han
med Skriftens ord: »Är detta verk af menniskor, sä
varder det väl om intet, men är det af Gudi, så kunnen
j icke slå det neder.» Endast långsamt utvidgade sig
hans kyrka, »Det nya Jerusalems kyrka», hvilken dock
har talrika medlemmar ej blott inom fäderneslandet,
utan äfven i England, Frankrike, Tyskland, Holland,
Norra och Södra Amerika, Ostindien, Afrika. I England
hålles kyrkomöte hvarje år, dit Swedenborgarne
samlas från alla trakter. Att närmare redogöra för
hans lära, förnekar oss utrymmet. Den framgår för
öfrigt af det ofvan sagda, och kärlek, försonlighet,
sann kristlighet äro dess utmärkande hufvuddrag.
Hon är mild och ren, denna lära, som hennes stiftares
hela karakter och lefnadsvandel. »Han genomgick»,
säger hans minnestalare, »lifvet obefläckad,
som svanen genomseglar böljan, utan att ett slam
fastnar vid hans silfverdun. Äfven i den högsta
bland menskliga lidelser, kärleken, öfvergick han
omsider uteslutande till den himmelska. Annorlunda
kan ej heller anses den låga, hvilken han i sin
ungdom hyste för en fjortonårig skönhet, Polhems
dotter. I skildringen af englar-nes äktenskap tycker
man sig se en afspegling af hvad Swedenborg tänkt
sig med en sådan förening. Carl XII ville närmare
förbinda sina båda gunstlingar, Polhem och den då
ännu icke adlade Svedberg (från 1719 Swedenborg),
och bad Polhem antaga Swedenborg till måg. Polhem
samtyckte, men den vackra Emerentia, som gifvit sitt
bifall af barnslig lydnad, intogs snart af en annan
böjelse. Under striden mellan kärlek och pligt tärdes
hon af ett hemligt själslidande, som under-gräfde
hennes helsa. Swedenborg, som omsider upptäckt källan
dertill, återgaf henne sitt löfte. Liksom Dante
och Petrarca troligen ej skänkt oss sina odödliga
skaldedrömmar, om de ej på sin bana mött en hägring
af lefnadslycka, som svek, så hade Swedenborg kanske
ej heller blifvit den han var, om ej ett felslaget
ungdomshopp gjort hans känsliga och svärmande själ
till ensling i lifvet. Sedan föremålet för hans dyrkan
bortgått före honom efter ett lyckligt äktenskap,
berättade han för hennes barn, att han ofta talade med
deras moder i ande-verlden. I öfrigt var han gerna i
älskvärda fruntimmers sällskap, särdeles om de idkade
tonkonst, hvaraf han var en stor vän och beundrare.»
Fryxell omtalar följande fina anekdot. Swedenborg
umgicks mycket i ett hus på söder i Stockholm, der en
sextonårig vacker flicka fanns, som ofta bad "farbror
Swedenborg* visa sig en ande eller en engel. Slutligen
gick han in derpå, förde henne till ett lusthus i sin
trädgård, ställde henne framför en nedfälld gardin
och sade: »Nu skall du få se en engel»
- drog så upp gardinen, då flickan befann sig stående
framför en spegel.
Swedenborg bodde i många år i ett hus vid Hornsgatan i
Stockholm, n:o 43, hvilket var omgifvet af en trädgård
med blomsteranläggningar och växthus. Han var der
tillgänglig för alla, fryntlig, glad och språksam,
»dömande väl om både tider och folk samt tydande allt
till det bästa.» En gång besöktes han der af riksrådet
Tessin, till hvilken han vid afskedet yttrade, att
han troligen äfven i andra verlden skulle komma att
tillhöra rådet, hvarpå denne tackade och svarade,
att han hade deraf nog i denna.
Hans framställningssätt skildras som behagligt och
målande, men talet vanligen något långsamt, emedan han
vid ett skyndsammare föredrag började stamma. Hans
lefnadssätt var högst enkelt. Hans vanliga näring
bestod af mjölk och skorpor, ehuru han i sällskap
äfven någon gång kunde tömma en glädjebägare. Från
hösten till våren var spiselden aldrig släckt i
hans arbetsrum, der han sjelf lagade sitt kaffe,
hvilket han drack ofta och starkt, med socker, utan
grädde. Hans sofrum var deremot alltid oeldadt. Hans
drägt utgjordes vanligen af en himmelsblå sammetsrock,
svarta sidenbyxor, silkesstrumpor och skor med
guldspännen. Han var en »fullkomlig gentleman»,
för att begagna en engelsk samtidas uttryck. Han
var aldrig sjuk, utom då svåra andeliga anfäktelser
kommo öfver honom. Efter sådana anfall kunde han vara
sängliggande flera "dagar. Då han sade sig varit
i andeverlden, glänste hans ögon som förklarade
af en öfvernaturlig eld. En stund derefter hade
de sitt vanliga uttryck. Snillet lyste dock alltid
ur anletsdragen, liksom det mest utmärkande i hans
väsen var en innerlig oskuld. Han var af medelmåttig
växt och »ännu vid 81 år» lätt på fötterna som en
yngling. Ehuru han författat omkring tvåhundrade dels
större arbeten, dels mindre afhandlingar, begagnade
han aldrig skrifvarebiträde.
Hans enda yttre lärdomsgrad var studentens, och
på em-betsmannabanan stannade han vid den första
fullmakt han fick af Carl XII, såsom assessor
i bergskollegium. För nämde konung hyste han den
varmaste tillgifvenhet och minnet af den tolfte Carl
var ett bland hans ljufvaste.
Swedenborg rördes under ett besök i London vid 83
års ålder, kort före jul år 1771, af slag. Den
svenska pastorn, Ferelius, besökte honom då och
sporde honom, om han icke ville återkalla något af
sin lära. Swedenborg reste sig då upp till hälften
i sängen, lade handen på bröstet och sade: »Sä sant,
som j sen mig här för edra ögon, så sant är ock allt,
hvad jag har skrifvit, och jag hade kunnat säga mer,
om det varit mig tillåtet.» Han repade sig visserligen
åter, men för att snart åter insjukna. En månad före
sin bortgång föresade han sin dödsdag, som inträffade
den 29 Mars 1772.
Swedenborg, som var son till den märklige biskopen
Jesper Svedberg, ligger begrafven i svenska kyrkan i
London, och många äro de, som vallfärda dit, för att
vid hans graf prisa det stoft, hvars ande nu sväfvar
i de rymder, med hvilkas invånare han redan här på
jorden stod i så nära förbindelse, sjelf en ännu
olöst karaktersgåta.
Axel Krook.
ute är det iskall vinter träden stå i rimfrostprakt;
jnne n£gra hyacinter
Ett vårens ord till mig ha sagt.
Hvar dag ur bladens gröna sköte Sig höjde sakta
knopp vid knopp, Och blommor slogo till mitt möte
Från smärta stängeln Ögat opp.
Hyacinterna.
De doftade så ljuft, så stilla; - Det språket till
mitt hjerta gick De talade – var det en villa? -
Med hennes röst och hennes blick,
Om flydda och om nya vårar, Om minne - men också om
hopp; Bestänkta utaf klara tårar, De se så friska
till mig opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
