Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hjalmars afsked - Gör så godt du kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 10
gudar till vittnen på sin ed, hvilken de sist med
handslag bekräftade. - Väldiga vikingatåg gjorde nu
de båda fostbröderna om somrarne, men om vintrarne
suto de i fröjd och gamman vid Ane hin gamles hof.
En julafton suto hos kämpen Angrim hans 12 söner. De
voro vida beryktade, helst den äldste Angantyr,
hvilken ägde svärdet Tirfing, det dvergar smidt åt
Odins sonson och hvilket bet på allt och gaf ständig
seger åt den, som förde det. De öfriga bröderna voro
berserkar; då berserksgången kom på dem, skonade
de hvarken lefvande eller dödt, ej en gång sina
egna män - hvarföre de ock till slut måste fara i
härnadståg ensamma. Då de nu, efter gammal sed, vid
Frejs julgalt skulle göra löften ’ om tillkommande
bragder, uppsteg en af dem, Hjorvard, och lofvade,
att han skulle äga deno sköna Ingeborg, konung Ane
hin gamles dotter i Svithjod. - Åtföljd af sina 11
bröder, begaf sig också Hjorvard följande vår till
Upsala och anhöll hos konungen om hans dotter. När
Ane tycktes tveka, framträdde Hjalmar och påminde om
huru mycken vördnad och tjenst, han bevisat konungen,
samt huru han i flera år beskyddat hans rike. Han
bad derföre om Ingeborg, hvilken han länge älskat;
och ansåg han det tillbörligare, att konungen gaf
henne åt honom, än till någon af dessa främmande
berserkar, som blott bedrifvit illgerningar i hans och
andras riken. Ane öfverlemnade valet åt Ingeborg, som
utvalde Hjalmar, hvilken hon väl kände och som hade
många goda egenskaper. Hjorvard utmanade då Hjalmar
till holmgång, kallande honom »hvar mans niding», om
han undvek den. Hjalmar svarade, att han nog skulle
komma, och Angrims söner foro derefter hem igen. -
Hjalmar och Orvar-Odd drogo snart bort till Samsö,
platsen för holmgången, och följdes till Sotaskär
af prinsessan, hvilken der tog sorgligt farväl af
sin trolofvade, yttrande dervid aning om att aldrig
få återse honom på jorden. Framkomna till Samsö,
gingo de båda fostbröderna i land, för att hugga
ett nytt roder, emedan det å ena skeppet gått
sönder under resan. Emellertid anlände Angrims
söner till andra sidan af ön och anföllos genast
af berserkaraseriet. Då de i det samma fingo syn på
Hjalmars och Odds skepp, gingo de upp 6 på hvartdera
och nedhöggo allt manskapet. Sedan lade de enhvar af
de slagne på sin plats vid årorna, men funno då, att
de båda styrmännen feltes och således ej kunde vara
bland de dräpte. Nu föll berserksgången, och, efter
vanan, blefvo de nu matta som sjuklingar. När Hjalmar
och Ödd kommo tillbaka och fingo se sina män fallne,
betogs den förre för första gången i sitt lif af
missmod och sade, att han anade sin död. Ödd frågade
då, em de skulle fly eller stanna qvar och kämpa. Då
återtog Hjalmar ifrigt, att han aldrig flydde och
förklarade tillika, att han sjelf ville kämpa mot
Angantyr, medan Ödd stred mot de öfriga 11 bröderna;
ty Angantyr ensam ansågs svårare att besegra än de
alla. Angrims söner framträdde nu, och nu började
den hårdaste strid. , Ödd, med det tillhuggna rodret
såsom stridsklubba, uppmanade de 11 att komma fram
till strid en i sender, och de gjorde så. Först föll
Hjorvard, och så de öfriga 10, hvar efter annan, utan
att Ödd sjelf fått något sår, ty han var klädd i en
sil-kesbrynja, hvarpå intet jern bet och hvilken han
i ett härnadståg fått af en irländsk prinsessa. Sedan
Ödd sålunda segrat, begaf han sig dit, der Hjalmar oeh
Angantyr kämpat. Angantyr var då fallen, men Hjalmar
låg på marken, lutad mot en tufva. Hans hjelm var
klufven och brynjan söndersliten af svärdshugg. Han
hade fått 16 sår och var dödsblek. Vid denna syn
utropade Ödd, att detta var den största olycka,
som i lifvet kunde hända honom. Hjalmar svarade: »hvar
menniska skall ändock en gång dö. Nu skall du föra
denna afskedssång hem till Sverige.» Derefter qvad
han sin dödssång och lemnade en ring till Ingeborg
med följande ord:
"Drag du mig af handen
gullringen röda,
gif den min unga
Ingeborg.
Han skall hos henne
hugfästa sorgen,
när hon ej mera
månde mig se."
Sedan han slutat sin sång, dog han. Ödd uppkastade
högar öfver Angrims söner, men Hjalmars lik tog han
på skeppen med sig hem och bar det på sina skuldror
till Upsala. Här nedlade han det utanför salsdörren
och inträdde sedan, med hjelmen och brynjan i handen,
i kungssalen, der Ane satt i högsätet och Ingeborg
sömmade en mantel åt Hjalmar. Han räckte först
brynjan och hjelmen till konungen och berättade
om Hjalmars strid och död; derefter gick han till
Ingeborg och räckte henne ringen med de orden:
»Hjalmar helsade dig och skickade dig denna ring i
sin dödsstund.» Konungadot-tren mottog ringen, såg
på den och neddignade död. Då tog Ödd och bar henne
till Hjalmars sida, sägande: »Nu skola de döda njuta
den sällhet, som ödet nekade de lefvande.» Derefter
blefvo Hjalmar och Ingeborg begrafna i samma hög. Men
Orvar-Odd for sedan verlden omkring och kunde icke
af någon besegras; han säges slutligen hafva kommit
till Jerusalem och der blifvit kristen.
Man kan säga, att det först är under de senare
åren våra konstnärer fått fullt öppen blick för den
grufva, som för den skapande konstnären erbjuder så
outtömliga skatter, nämligen vår forntids gudasaga
och historia, fastän Fogelberg visat vägen och
Blommer’s »Freja» länge som en ledande stjerna
sväf-vat deröfver. Malmström och Winge äro de
förnämsta målsmännen för den riktning, som börjar
göra sig gällande bland vårt lands konstnärer: att i
forntidens verld, med dess kärlek och trohet, mannamod
och mannadåd, söka både guld och jern, värda att
taga vara på, lika väl som så mycket glitter, som en
försvinnande konstsmak vill sätta framför och öfver.
Det är isynnerhet den sistnämde konstnären, Winge, som
genom sina arbeten, framför allt hans »Loke och Sigyn»
(uppsatt i Nationalmuseum) och »Hjalmar och Orvar-Odd»
(uppsatt i H. M:t Konungens enskilda tafvelsamling)
bevisat, att våra fornminnen tillåta konstnärlig
frambringelse i form och färg.
Det är af den senare täflan vi meddela ett
träsnitt. Den föreställer, såsom man kan se, den
episod ur Hjalmars och Orvar-Odds saga, då den förre
på Samsö strand i dödsminuten med fost.erbrodern
sänder en sista helsning till sin brud.
Under det Winge höll på med denna tafla, beställd af
konungen, inträdde denne sednare en dag i ateliern,
hvilken Winge för ett par ögonblick lemnat. Då han
inträdde, fann han sin kunglige konstnärsbroder
stående med pensel och palett framför täflan, och på
denna märkte han en liten kulle resa sig på samma
fläck, der han förut placerat en af Angrims slagna
söner. Han såg frågande på konungen. »Se inte så
förundrad ut, kära Winge», sade denne, »det är bara
en af dina kämpar, som jag lagt i hög!»
Således hafva på sätt och vis tvenne af våra förnämste
- den ene genom sin plats i samhället och den andre
genom sin genialitet - konstnärer lagt hand vid
denna tafla.
S.
ifvet har så många skiften, Jorden har sitt gamla
stök. Och från vaggan intill griften Sjelf du äflas
med försök.
(rör så godt du kan,
Derför ses du modet fälla, Då du strid och misstag
fann: Vet du ej, hur du bör ställa, Gör så godt
du kan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
