Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalmuseum. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
trånga skrankor kristendomen från de lifvets soliga
höjder, hvilka den grekiska kulturen berörde; men
på fantasiens och känslans lätta vingar lyfter sig
dock konstens genius mot idéens ljusa rymder, hän
mot en ofvan de nattliga töcknen i fjerran glimmande
stjernehimmel.
Till följd häraf måste ock den kristna konstanden
under denna period antaga en karakter, väsendtligen
olik den grekiska, och uttryckssättet symboliskt
i konstskapelsen visa en uteslutande sträfvan till
det öfversinliga. Arkitekturen, den företrädesvis
symboliserande konsten, får derföre under medeltiden
en storartad utveckling. - Men den oro, den
sentimentala verldsåskådning, som blifvit alstrad
dels genom missuppfattning, dels genom, hvad förut
blifvit antydt, afsigtlig misstydning af kristendomens
sanning, kunde icke gifva den säkra hållbarhet,
som motsvarar lifvets verkliga behof - hvad som
deremot så utpregladt visar sig i den naturenliga
uppfattning af tillvaron, hvilken utgör grunddraget
i grekernas kulturutveckling. Och då, som vi förut
antydt, konsten utgör lifvets spegelbild, så måste,
med all sin storartade och högtidliga skönhet,
den kristna tempelbyggnaden *), den ur medeltidens
mörker framsprungna, för vår tid, som är i tillfälle
att betrakta tingen vid en ljusare dager, - måste,
säga vi, densamma framstå mera likt en dröm - om ock
en himmelsk dröm - i natten.
Men med den nya tidens morgon uppvaknar menniskoanden
till ett nytt och friskare lif. Af mångahanda
art äro de yttre och inre orsaker, som gifva den
europeiska kulturen en alldeles ny gestalt. Bland
yttre anledningar erinra vi oss krutets och
boktryckerikonstens vigtiga uppfinningar, de
genom upptäckten af oceanernas stora stråkvägar
utvidgade handelsförbindelserna, upptäckten af en
ny verldsdel o. s. v., och slutligen den djupa,
inre orsak, som åstadkom reformationen, det mest
betydelsefulla kännetecknet för denna period:
nedbrytandet för en del af den makt, under hvilken
menskligheten så länge suckat .- hierarkiens och
påfveväldets. Särskilt inom konsten yttrar sig
den nya andan genom ett återupplifvande af antiken
(en impuls härtill gifves för någon del af de efter
Constantinopels fall åt vestern flyktade grekiska
lärde), och kallas derföre detta tidsskifte äfven
renaissancens (pånyttfödelsens). Man upptager å
nyo de grekisk-romerska formerna i arkitekturen,
och äfven inom plastiken, hvilken under medeltiden
endast fört ett tynande lif, återgår man till studiet
af antikens mästerverk. Med den nya tiden framträder
målarekonsten med en vida större glans än någonsin
tillförene. Denna konsts berömdaste »skolor»» tillhöra
företrädesvis den nya och »nyaste tiden».
Men den nya tidens dag höll ej allt, hvad dess morgon
lofvade. I stället för ett fortsatt framåtgående,
följer snart förfall. Vi mäkta ej ett uppräknande
af alla denna förskämda tids otaliga lyten, en tid,
hvars veklighet och förderf i mycket erinrar om den
sjunkande romerska kejsartiden. Detta, den nya tidens
förfall - sminkets, pudrets och perukens period –
visar oss oftast det konstlade i stället för det
konstfulla, det
tillgjorda i stället för det naturliga: ett grant
skal med en inre tomhet **), och - hvilken motsats
till det helleniska, det grekiska skönhets-idealet!
Dock, med det betydelsefulla året 1789, med hvilket
häfdatecknare!! utmärker epoken för den nyaste tiden,
följer en annan tingens ordning. »Med detta år»,
säger den ädle och snillrike författaren till »den
siste Athenaren», »framträdde hellenismen fullväxt
på arenan», och vidare: »Reaktionen vill lyckliggöra
menniskoslägtet genom att återföra det till en omyndig
barndom. Hellenismen vill göra slägtet myndigt,
emedan detta är dess bestämmelse, och hon ser dess
sanna lycka i intet annat än uppfyllandet af denna
bestämmelse.»
Sedan grekernas tid hafva vi ej heller sett en mera
storartad kulturens blomstring, än den vår egen tid
framställer för våra blickar. Öfverallt märka vi
en framåtgående rörelse inom staten, vetenskapen,
konsten. Inom denna sednare t. ex. se vi den förut
oupphinneliga grekiska plastiken fullkomligt
pånyttfödd, jemte det att konsten, på det hela
taget, uppnått en förut knappt anad utveckling
. . . Öfverallt, säga vi - äfven der motståndet
tyckes starkast, hindren svårast - bebådas andens
och frihetens slutliga och vissa segrar!
Den tid ligger nutiden ganska nära, då vår egen
nation först nådde den kulturens höjd, der blomman af
bildningen, det sköna, i konstens skapelser utvecklar
sin oförvanskliga fägring. Vid renaissansens stora
företeelse i det södra Europa kämpade ännu det svenska
folket för sin frihet, streds den ihärdiga striden för
Sveriges oberoende af främmande inkräktare. Namnen
Engelbrekt, Sture och Gustaf Wasa beteckna detta
befrielseverk; liksom det sednare äfven utmärker
tidpunkten för undanrödjandet af de andens skrankor,
som så länge under det allmänt rådande mörkret också
hämmat vår fria utveckling: tillgodogörandet äfven
för vårt land af reformationens stora arbete. Men
denna - reformationen - förde ej omedelbart fridens
palm i sina spår. Med Gustaf Adolf den store vajar
den svenska, blågula fanan med oförgätlig ära öfver
stridens tummelplats. Efter ännu vidare strider se
vi slutligen Carl den elfte i tillfälle att lemna
en hägnande hand åt konstens lager. Tessins sköna
arkitektoniska skapelse framstår i sin ädla skönhet
- trots den i det öfriga Europa sig ständigt mera
utbredande rococo’n - som ett af renaissancens
underbaraste verk! ***)
De från urminnes tider fortgående fejderna, hvilka
städse bundit svenskarnes hand vid svärdfästet -
det giltiga hindret för öfvandet af fredlig idrott -
uppblossar å nyo . . . men med »lejonkonungen» Carl
den tolfte - han, som »icke kunde vika, blott falla»
- slutas ändtligen den »eviga» vikingaleken; slutas
vår yttre »storhetstid».
Yi vilja ej uppehålla oss vid det Gustavianska
tidehvarfvets sångmö, ej vid statsskickets sedan
1809 friare utveckling, eller den inre storhet,
som vitterheten efter Gustaf den tredje förvärfvat
åt vårt land; vi vilja blott till de framåt-
ar
*) Medeltidens byggnadskonst indelas i rundbågs-
och spetsbågsstil; den förra vidare uti byzantinsk
och romanisk. Rundbågsstilen en utbildning af
den romerska hvalfbyggnadskonsten. Utom romarnes
tunn- och korshvalf, förekomma här mångfaldiga
andra hvalf-kombinationer. För den byzantinska
konsten är kupolbyggnaden utmärkande, jemte de
arkitektoniska massornas grupperande kring ett centrum
(centralbyggnad); till den romaniska stilen hörer
deremot hvad man kallar "skepp" eller uppställningen
af långa pelarperspek-tiver (långlmsbyggnad):
denna form lånad från den romerska basilikan
(det slags byggnad hos romarne, som var afsedd för
köpmanna-samfärdseln - ett slags börs och bazar -
samt för rättsskipningen, cl. v. s. tillika varande en
"rådstuga"). Liksom kupolbyggnaden är betecknande för
den byzantinska arkitekturen, så är ock tornbyggnaden
detsamma för den romaniska - genom ett och flera torn,
ja hela grupper af sådana. I allmänhet brukar man med
romanisk stil förstå den, hvilken utvecklat sig hos
de olika nationer, hvars välden bildat sig inom det
störtade vesterländska kejsarrikets områden; eller
man brukar skilja mellan byzantinsk och romanisk
stil på samma sätt som mellan den grekiska och den
romersk-katolska kyrkan: den förras tempelbyggnad
till sin grundplan utgörande ett grekiskt kors
(med korsets fyra armar lika stora) och den sednare
ett latinskt (med tvenne kortare tvärarmar). Den
götiska - spetsbågsstilen - är en ytterligare
utbildning af den romaniska rundbågsstilen: kronan
af medeltidens byggnadskonst - den uppåt-, "den
himmelsträfvande". Vidare skulle vi hafva att bland
medeltidens byggnadskonst omförmäla den mahomedanska,
arabiska, byggnadsstilen, hvilken tillgodogör sig
några byzantinska elementer; men såsom icke direkt
berörande den raka gången af konstutvecklingen, lemna
vi densamma, liksom ock den ryska, hvilken endast
utgör en "barbarisk" behandling af den byzantinska
stilen.
**) Denna tids konststil kallar man rococo-, barack-
eller äfven "perukstil".
***) Vi tro oss göra läsaren ett nöje, då vi meddela
en teckning af platsen utanför nationalmuseum,
hvilken prydes af Molins berömda Bältespännare, och
i hvars fond höjer sig det kongl. slottets stolta
arkitektur. I dessa utmärkta prof på svensk konst
- plastik och arkitektur - inom samma taflas ram
framstår för tanken det svenska folkets omdaning
ifrån det vilda vikingalifvet till ett verkligt
kulturfolk. Någon beskrifning öfver Bältespäimarne
torde vara obehöflig, emedan konstverket redan förut
är så allmänt kändt och dessutom kompositionen sjelf
så talande, att den lemnade afbildningen torde vara
tillfyllestgörande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
