Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon var läskamrat med vår Emma och hennes bästa vän
allt sedan.»
»Hvem är flickan?»
»Åh jo, hennes far är död; han var en sådan der
mångfrestare, och Gud vet allt, hvad han varit,
innan han fick hvila i grafven. Han ägde slutligen
en liten gård i Ödeslunda; men när han dog, blef der
konkurs, och det enda, hvaraf enkan och flickan
lefva, är deras arbete och en liten penning,
som de få från en gubbe i Wermland, som
var farbror till mannen och fadren, och som i bref
till mig med särdeles förargelse berättat, att han
förlorat »rätt betydligt» på den slarfven brorsonen,
som alltid stått i vägen för sin lycka och slutat med
att begå den största af alla dumheter, den att gifta
sig af tycke, med en fattig flicka, dotter till en
komminister, det vill säga inom en slägt, der
ej ens någon rekommendation kunde vankas;
ty en komminister kan icke rekommendera sig sjelf,
ännu mindre andra.»
»Brukspatron Nicolai är således en praktisk man»,
sade jag.
»Ja, så praktisk, att han lefver som gammal
ungkarl, troligen ett ganska dystert lif, på sina
bruk, der han lär gräla på inspektörer och rättare,
masmästare och hela personalen, och hafva ett
oändligt bekymmer, att kunna berga sig på sina
rikedomar. Han lider Tantali qval – bror mins
fabeln om Tantalus – men icke derför, att han ej
når de af frukt dignande grenarne, utan derför,
att han ej finner någon så hop-skrumpen, att han näns
smaka den.»
»Nåh! men honom skall väl flickan ärfva?»
»Nej bevars. Han har skrifvit testamente
och skänkt allt sitt goda till publika
inrättningar, och två eller fyra stipendier, som
skola kallas de »Nicolaiska» och utdelas årsdagen af
hans död, till en åminnelse. Är det icke galant?»
»Den der sköna flickan blir således aldrig, hvad man
kallar, ett godt parti.»
»Nej, det är omöjligt; vore hon äfven en engel från
himmelen, blefve hon ett dåligt parti i våra tider.»
Vårt samtal, hvilket, som j finnen, liksom
doftar af verldserfarenhet, afbröts af ett
skratt bland flickorna, som omkring ett stort,
rundt bord roat sig med spåkonst.
»Hvad? är det något roligt?» frågade min glade värd,
prosten Wirrman, som, fastän med sina sextio år på
nacken, gick rak som en yngling och kunde vara glad
som ett barn. »Hvad står på? Jag vill också skratta.»
»Jo, pappa», började Emma, »vi hafva skrifvit frågor
och vikit undan frågan, och så har en annan skrifvit
svar, utan att se frågan – pappa vet?»
»Jaha, jag vet – det blir sköna svar. Nå, vidare!»
»Jo si – nu skref – låt se – jo det var visst Janna
Gustafson den frågan: Hvem blir Aurora Nicolai till
man beskärd?»
»Ja, farbror! är det icke elakt att fråga så, afbröt
den snälla flickan rodnande?»
»Jo jo men, de äro elaka, dessa flickorna – men
svaret?»
»Jo, pappa. Som svar på frågan – som Janna tog
ur kastboken – ’Hvem blir Aurora Nicolai till man
beskärd?’ ficks följande vers:
’Henne så sant jag säger och spår,
Lycklig blir hon det kommande år;
Och vid slutet vi skola förnimma,
Att hon blir en vacker grefvinna.’
Är det icke lustigt? ’Och vid slutet vi skola förnimma
– att hon blir en vacker grefvinna.’»
»Åh jo», återtog prosten, när skrattet något saktat
sig, – »ett vill jag säga, att den, som skrifvit
svaret, behöfver låna ett rimlexikon, ty ’förnimma’
och ’grefvinna’ kunna icke rimma med hvarandra.»
»Ja, pappa, det kan nog vara sant, men fastän det är
och blir utan rim eller reson, så kan det slå in ändå;
så underligt har man sett förut. Mjuka tjenarinna min
ädlaste fru grefvinna.»
»Det är bristande underbyggnad i språket hos våra
flickor», yttrade prosten, under det att vi återtogo
vår spatsering längs
salens tiljor och fortsatte våra samtal öfver dagens
politiska händelser.
Vi dömde om framtiden åtskilligt, af hvilket något
slagit in, men det mesta gått annorlunda, hvilket
ej bevisar annat, än att det icke varit hvarken jag
eller prosten Wirrman, som regerat de svaga trådarne,
hvarmed verlden styres.
________
Man skall aldrig fråga om sin framtid – ens på
lek. Slår blott något in, så blir man för lifstiden
en, som i alla vrår ser »förebud» och beständigt
fruktar elaka sådana; ty lyckliga komma sällan. Man
bör derför aldrig låta spå sig; ty antingen
ljuger spådomen, och då har man varit en narr,
som frågat, eller säger den sanning, och då blir
man skrockfull. Lilla Aurora tänkte lika litet, som
Emma och de andra flickorna, på det präktiga svaret,
sedan man skrattat sig trött åt den stackars Aurora,
som så plötsligen blifvit grefvinna.
Men – jag säger men – det hände sig påföljande vår;
ty allt detta tilldrog sig i mellandagarne, förstås
mellan jul och nyår, då man har ingenting att göra –
påföljande vår stannade en vacker så kallad jagtvagn
utanför prestgården och frågade vägen till »Lugnet»,
det lilla stället, der fru Nicolai och hennes vana
dotter bodde.
Gångvägen dit var nog bra, då det var torka, sade
drängen till den resande, men bottenlös nu på våren,
och körvägen – lönade sig ej att tala om. Det var
en herre med rödblackiga polisonger, hvilken sjelf
körde och som promt skulle dit, Han for, men en
timme derefter kom bud från fru Nicolai, att prosten,
om möjligt, skulle komma.
»Hm – i detta väglaget», mumlade prosten; men i hvarje
välförsedd prestgård på landet finnes en så kallad
sockenbudsvagn, hvilken är så inrättad, att den, lik
en tusenfota, slingrar sig mellan stenar och stubbar,
– och sockenbudsvagnen körde fram.
»Hvad i Guds namn kan stå på?» frågade prostinnan
»Hvem var den främmande herrn?» tillade Emma.
När prosten efter åtskilliga vältringsförsök – som
alla, i anseende till husförhörs- eller sockenbudsvagnens
egna konstruktion, misslyckades – framkommit
och inträdt i rummet, fann han der för sig
den unge mannen, som plockade och ref i en hop papper,
hvilka lågo kringströdda på bordet.
Fru Nicolai hann knappt att säga välkommen, förrän
den unge herrn tog till orda:
»Salig brukspatronen – förlåt herr prost! det är
ju herr prosten Wirrman, jag har den äran? – salig
brukspatronen sades, före sin död – ja det
förstås, sades hafva upprättat ett testamente för
allmänt nyttiga inrättningar. Salig brukspatronen
var en patriot, och det sved i hjertat på mången,
som visste, att han hade fattiga slägtingar – ja,
jaha – när han nu blef död. –»
»Jaså», inföll prosten, »brukspatron Nicolai på Stora
Platthammar är således död.»
»Ja, det förstås, det – ja det är klart, att han dog
i lunginflammation med en terpentinduk på bröstet,
salig menniskan!»
»Och vidare?»
»Jo, sedan, att när man enligt hans förordnande – jag
är nämligen den salige mannens halfkusins son
och heter Lagerstedt – kamrer Lagerstedt – mjuka
tjenare! – och sattes på sätt och vis till exsecutor
testamenti, eller såsom hjelpreda för herrar
exekutorer, som alla tre äro brukspatroner der
i uppe. När vi – jag och exekutorerna – öppnade
den saliges i pulpet, så fingo vi strax reda på
testamentet, fullt lagligt, men utan brukspatronens
namnteckning – således blott ett koncept, utan all
laglig verkan.
Således – således, herr prost, är fröken Aurora
Nicolai universalarfvinge till Platthammar och
Jolinfors-Götaboda och Mortingstorps bruksegendomar,
förutom hus i Stockholm – vid Regeringsgatan – och
en präktig gård i Filipstad – samt dertill omkring
femhundratusen riksdaler utestående fordringar – säkra
och osäkra naturligtvis!»
Först när prosten fått denna oväntade upplysning,
kastade han blicken på Aurora, som satt der blek och
med händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
