Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
korslagda i knät. Han spårade ej en skymt af glädje
på det rena, sköna barnansigtet, utan blott något,
som liksom sade: min lycka är tillintetgjord. Hennes
mor hade med mera lugn mottagit den vigtiga nyheten;
men hennes ögon irrade oroligt från papperen på bordet
och till flickan.
»Snälla Aurora I du är nu rik - gör ett godt bruk
af ditt goda, så följer dig Guds välsignelse»,
sade prosten.
Flickan såg upp - fattade med häftighet gubbens hand,
som hon kysste. »Hjelp mig! stärk mig!» hviskade hon
sakta, » hjelp! hjelp!»
»Lugna dig barn!» sade prosten rörd.
»Ja - verkligen hoppades jag, att jag kom med en
god nyhet», yttrade herr kamrer Lagerstedt; »men
det ser nästan ut, som - som - som jag misslyckats
i mitt ärende.»
Under denna mening försvunno fruntimren, ty värdinnan
måste bjuda på middag, och i lycka och olycka mins en
god husmoder, att menniskan behöfver lekamlig föda. Om
lyckan plötsligen kastar öfver henne rikedomar,
eller olyckan beröfvar henne allt, så ser hon ändå,
när visaren skrider mot ett, och låter duka bordet
åt man och barn; ty icke kunna de svälta för det -
så lyder refrängen. Aurora måste baka pannkakor,
under det att modren helt prydligt lade den lilla
köttbiten på sitt vackraste fat och skalade potatis.
Hon var litet förlägen för den främmande herrn och
kom alldeles icke ihåg, att allt går an för en mor,
som har en rik arftagerska till dotter.
Den enkla måltiden var snart färdig och stod på
bordet.
Kamrer Lagerstedt kom nu på tal om, huru godt det
var om vildt på Platthammar - huruledes man hade den
ypperligaste fisk i brukssjöarne - att fiskare och
jägare hvarje vecka levererade ofantliga qvantiteter
af fisk och vildt i köket - att man hade vindrufvor,
aprikoser och persikor på Platthammar, och ett
ananas-hus, som kostat salig brukspatronen tiotusen
riksdaler att bygga. Allt fanns på Platthammar och kom
fram som genom trolldom på ägarens eller »ägarinnans»
minsta vink. - Och så blef middagen slut, ty der
var ej mycket att taga; men frun var redan så inne i
sin roll, att hon, sedan de läst från bordet, halft
skämtsamt sade: »Det blir väl bättre på Platthammar,
då vi komma dit.»
Några dagar sedan kamreraren rest, kommo mor och
dotter till prestgården. Aurora var förstämd, och
hennes vän Emma, hennes enda vän, hennes barndoms
lekkamrat drog sig liksom tillbaka. Rikedomen hade
likt ett simmande isberg trängt sig mellan tvenne
syskon-öar, hvilkas blommor frostbetos. De kände
begge, att de måste skiljas - att de kommit till
just gränsen mellan hvardera sitt område, der de som
sjelf-ständiga floder skulle fortsätta färden till det
gemensamma målet - hafvet - slutet - det oändliga,
utan att veta, om de skulle göra fall eller tvingas
att stiga öfver sina bräddar.
»Det är nödvändigt», så anmärkte prosten, »att fru
Nicolai först flyttar till Stockholm för Auroras
skull. Hon har ej fått den uppfostran, hon som rik
onekligen behöfver. Den är af helt annan art än den,
som var nog i den lilla stugan - nog för våra flickor
och de enkla förhållanden, i hvilka de lefva. Res med
Gud! Glöm icke, hvad du lofvade Honom, då du knä-föll
inför Hans altare i Ödeslunda kyrka.»
Det plötsliga arfvet - lyckan, som det också kallas
- hade sänkt sig ned som ett moln öfver de fredliga
dalarne och trängde som en kall dimma in i hjertats
alla rum. Det var ej rent kallt - nej det var värre,
det blef råkallt inom den glada barnaringen. Emma
sörjde öfver att mista Aurora, och de andra flickorna
antingen afundades hennes lycka eller tyckte henne
mindre förtjena den, än de. Det var ingen konst alls
att ha en rik slägtinge, som dör i behaglig tid;
den konsten, tyckte de äldre ogifta damerna dock vara
svårare, än då man råkat få ett »vackert skinn», som
förtjuste alla karlar och till och med galna gubbar,
ty gunås! dylika finnas många, som mera fästa sig
vid ytan, än vid solida inre egenskaper, menade
några af dessa gamla sparbössor för sann moral och
ädla åsigter.
Aurora och hennes mor bodde sedan i Stockholm. Det
är klart, att gamla grefvinnan Lichton, som hyrde
våningen två trappor upp, var alldeles förtjust
i sin älskvärda värdinna och hennes »förtjusande
dotter», den englasköna Aurora Nicolai, som var så
läraktig och så snart lärde sig att obehindradt tala
fransyska. Aurora var hvardagsgäst hos grefvinnan,
hvars ende son, löjtnanten grefve Hans, så godt han
kunde, sade Aurora artigheter och vid alla tillfällen
uppträdde som hennes riddare.
Nästa julen - i mellandagarne (ty då har man intet
annat att göra) - blefvo grefve Hans och Aurora
förlofvade. Det var så skrifvet i stjernorna,
och i spådomen under mellandagarne förra året. Så
underligt ändå.
Några år derefter var det riksdag och prosten
Wirrman var ett af ombuden från sitt stift. Han
gjorde naturligtvis visit i det granna huset vid
Regeringsgatan, der unga grefvinnan bodde under
vintern.
Det vackra barnet hade åldrats, och en liten flicka,
som lekte på den präktiga mattan, hade någonting
pussigt, som ej förrådde helsa. Grefven var
för helsans skull i Pisa. Det varma klimatet
skulle nyskapa honom, påstodo herrar läkare. De sutto
nu i de ståtliga rummen; den gamle presten talade
vid sitt skriftebarn, lika vänligt och
lika öppet, som for-| dom der hemma. Han sökte
att fatta den unga grefvinnans nuvarande sätt att
lefva, och han fann snart, att hon icke passade
på den nya platsen. Hon talade med förtjusning
om den lilla kojan, der hon bodde som barn,
men nämde blott flyktigt det präktiga Platthammar.
Hon målade lifligt, huru hon, sedan den oväntade
lyckan kommit, kunde sitta hela timmar och blicka ut
genom de små fönsterrutorna och sörja öfver, att hon
skulle skiljas från sina få pioner och löfkojor och
ut-! byta dem mot de stora orangerierna. Det är
så med fattig-i domen, att man fäster sig så starkt
vid några få föremål .- i under det att rikedomen
har tusende gånger fler föremål, som l kunna omfattas
med samma kärlek; men hvar och en har blott | en viss
mängd af tillgifvenhet och känsla att disponera,
och | känslan, fröjden blir desto svagare
ju flera de föremål äro, | på hvilka den delas.
Det är dermed som med lågan af ett j ljus. Den är
nog för det lilla, trånga hemmet, men försvinner till
intet i de stora slottssalarne - den är nog att lysa
den ensamma madonnabilden i en katolsk bönkammare,
men i bildergalleriet skulle den icke förslå till
annat, än att Öka skuggorna och låta bilderna
framträda som hvita spöken i natten.
Aurora njöt således intet af sin lycka, och säkert
är också, att en lefnadsfrisk man är bättre, än en
förnäm man - friska barn bättre, än högvälborna,
skrofelsjuka små varelser. Också märkte prosten, att
förhållandet till slägten icke var behagligt. Aurora
förblef, med all sin rikedom, dock ej annat än en »för
detta» mamsell Nicolai, som man »upptagit» i slägten
- och detta utan att bördshögmodet var orsaken. Man
var blott ovand vid att i soffan se en för detta
mamsell intaga högsätet, och hon var lika ovand att
intaga det på det sätt, som en från barndomen inväxt
vana gör så på en gång behagligt och naturligt -
detta nobla sätt, som nästan måste vara medfödt,
för att icke ettdera skrufvas upp till nedlåtenhet
eller ner till kamratskap. Den konsten är icke lätt:
men det är också icke en konst, utan .- hvad skulle
jag säga - en konstgjord natur.
»Är Ödeslunda kyrka sig lik?» frågade den nya
grefvinnan. »Farbror undrade väl på, då jag sände
penningar för ett så underligt ändamål som det, att
slå upp ett litet fönster nära taket på gaf vein. Har
det skett?»
»Ja, mitt barn, du ville, att små fåglar, som
komma in, åter må hitta ut igen i det fria. Det
var en vacker tanke; 1 ty den röjer kärlek för allt
lefvande. Säkert, goda barn, skall Gud känna igen
sin egen ande i denna kärlekens ande, som vårdar sig,
liksom hans egen, om den minsta fågel, som icke utan
hans vilja faller från taket.»
Grefvinnan smålog. »Ack! farbror säg ej så -
det var för mig sjelf jag lät mura det nya, lilla
fönstret. Ser far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
