Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
nom en bakport in i trädgården. Han var väntad
och befalld att genom en signal tillkännagifva sin
ankomst. En buske stod utmed väggen; en af grenarne
hvilade mot ett fönster på gafveln, han böjde
undan grenen och knackade på rutan. Nu öppnade han
trädgårdsluckan och steg in på gården.
Derefter öppnades förstuguporten.
»Ödmjukaste tjenare, herr major!» helsade Schedin och
följde en till växten kort. men kraftfullt byggd man
in i ett rum, der denne, hållande en tänd vaxstapel
i handen, visade honom vägen.
Mannen var omkring fyratioåtta år. Han hade ett
dystert, men tänkande ansigte, hans blick var skum, -
med ett ord, hans utseende ingaf icke förtroende. Han
förde vaxstapeln mot ett ljus, tände det och bjöd
Schedin taga plats. Blygsamt satte sig bokhållaren
vid dörren.
»Vågar jag fråga, om ställningen är så beklaglig,
som det säges?»
»Ja, till punkt och pricka.»
»Ingen räddning är således möjlig?»
»Jo», svarade Wrangel med låg röst.
»Hvilket skulle räddningsmedlet vara?»
»Dristighet och mod.»
»Hos hvem?»
»Hos det folk, som under Engelbrekt och Wasa förr
bidragit till sitt lands räddning.»
Det blixtrade till i den unge mannens ögon. Engelbrekt
och Wasa voro namn, med hvilka majoren framkallade
äregirighetens demon i hans bröst.
»Jag är öfvertygad», sade Schedin, »att våra
riksdagsmän hafva hållit de löften, de gåfvo allmogen,
då de reste till den bullersamma riksdagen.»
»Och dessa löften voro?»
»Att arbeta för danske prinsen vid det blifvande
tronföljarevalet; att straffa de förrädare,
som öfverlemnat Finland i fiendens våld, samt
att föreställa de tre öfriga ständerna, huru
illa det vore, att neka allmogen att bränna till
husbehof. Herremannen har vin till sin läckra kost,
och skulle man då icke unna den arme bonden en sup
till sitt grofva, med korn blandade rågbröd. Dalkarlen
är gudfruktig, han begär, att de afskaffade
apostladagarne åter skola upptagas.»
»Det är», svarade Wrangel, »en oskyldig begäran.»
»Men de hafva länge talat för döfva öron.»
»Men de ’döfva öronen’ skola nog få sin hörsel igen»,
sade han med ett sarkastiskt leende.
»Om ni genom ed förbinder er», återtog han, »att
förtiga, hvad jag ämnar säga er, så skall jag gifva
er ett råd, som jag tror lyckas.»
Wrangel visade på en bibel, som låg på bordet. Schedin
lade sin hand på den samma och svor den ed, som
Wrangel förestafvade.
Wrangel talade länge utan afbrott, och då han slutat,
sade han:
»Nu har jag sagt min mening, gifvit er mina
råd. Olycklig ni, om ni förråder mig! Som
tjensteman kan jag ej offentligen uppträda, men som
fosterlandsvän anser jag mig äfven hafva pligter,
och dem vill jag icke heller svika.»
Schedin tog sin hatt, tackade och ville gå.
»Lägg er på soffan i mitt yttre rum. Stormen hviner,
regnet öser ned på marken.»
»Jag tackar vördsammast, men jag måste vara hemma
innan morgonen. Jag är icke van», tillade han, »att
sky väder och vind.»
Schedin började åter igen sin ensliga
vandring. Ugglornas skrän ökade nattens
hemskhet. Regnet forsade till marken. Stormeri skakade
träden, och ett furuträd helt nära honom brast för
en häftig, orkanlik vindstöt. Men, upptagen af sina
framtidsplaner och framtidsdrömmar, tycktes han vara
oåtkomlig för naturens strider.
»Skulle jag», frågade han sig slutligen sjelf, »kunna
uppoffra min Anna för mitt fädernesland?»
Nu skrek en uggla:
»Klä hvitt, klä hvitt!»
Ofrivilligt genomfor en rysning hela hans varelse.
»Är du feg, Gustaf Schedin?» var den andra frågan,
som han framställde till sig sjelf.
»Nej, feg är jag ej, men offret af henne kunde jag
ej öfverlefva ... Nå väl ... jag skulle offra henne
och sedan - dö!»
En lång höst och vinter hade mor Brita upplefvat. Det
var tomt efter den frånvarande maken, och hans bref,
som upplästes af Schedin - ty den tiden skref icke
någon svensk bondqvinna och kunde ej heller läsa
skrifvet - utgjorde hennes enda fröjd. Anna hade
undergått en märklig förändring. Modren kände ej igen
sitt barn. Högtrafvande ord, som mor Brita ej förstod,
gingo ut från hennes läppar. Det var hennes fästman,
som lagt orden i hennes mun. Hon skötte sina sysslor
nu som förr, men utan lif, utan lust. Hela timmar
satt hon orörlig på samma plats, tyst som muren. Men
om en viss person kom i förstugan, lyssnade hon och
spratt till, igenkännande strax hans gång, och då
fick kinden färg och ögat uttryck.
Schedin - så tänkte mor Brita - var fridstöraren
i det förut så lugna hemmet. Från den dagen, som
hennes man gaf sitt samtycke till Annas förbindelse
med bruksbokhållaren Schedin, hade hon ej räknat en
glad stund.
Emellertid hade dagarne runnit bort, den ena efter
den andra, tills man slutligen uppnådde ett annat
årsskifte.
Det var en hemsk och mörk Februaridag
1743. Snöflingorna dansade mot de små
fönsterrutorna. Mor och dotter suto vid hvar sin
spinnrock, den ena dragande en fin tråd ur en lintotte
och den andra spinnande ett utomordentligt vackert
ullgarn. Mor Brita sjöng andäktigt med sin af naturen
vackra röst:
"Tänk ej uti din motgångstimma, Att du af Gud
förlåten är."
Anna hörde väl sången, men hennes tankar flögo åt
annat håll.
»Det är lördag i morgon», sade hon för sig sjelf,
»men blir det sådant här väder, kan han ej komma.»
Det tredubbla ljudet af mor Britas röst och tvenne
spinnrockar hindrade de båda qvinnorna från att höra,
hvad som tilldrog sig utom stugan.
Plötsligen stöttes dörren upp på vid gafvel. Pehr
Andersson steg in, helsande med sin gröfsta bas:
»God qväll! . . . Huru står det till? ... Du sjunger
psalmer - det är fromt, men ...»
»Far, far!» ropade tvenne röster.
Och mor och dotter rusade upp, ilande emot honom,
och han, kastande sina armar kring dem, slöt dem på
en gång till sitt hjerta.
»Hvarför», frågade hustrun, dragande sig sakta ifrån
honom, »hvarför har du kommit hem så oförväntadt? Det
står icke rätt till, ser jag på ditt ansigte ... det
är så mörkt, så strängt, alldeles som när du är vred.»
»Med mig står det nog rätt till», svarade han med
stark tonvigt, tilläggande: »är jag ej välkommen?»
»Så du talar, men du måste förtära något varmt.»
Närmare betraktande honom, sade hon:
»Ditt ansigte är rödblått, är det vinden, som gjort
detta? Dina händer äro kalla som is.»
»Är far sjuk?» frågade Anna.
»Friskare kan man vara - om jag ej skaffat mig
läkarebetyg, hade jag ej så snart kommit hem -. som
riksdagsman hade jag måst dröja tills riksdagen
blifvit slut . . . Stormigt har det varit, men
stormigare blir det . . . Nytta har jag dock gjort -
grunden är lagd ...»
»Ditt tal är så konstigt, att jag ej begriper
ett ord.»
»Så får du väl begripa det en gång», sade han med
rynkade ögonbryn och upplyftad hand. Vändande sig
till Anna frågade han:
»Har Schedin nyligen varit här?»
»Han kommer hvar lördag och går härifrån hvar
söndags-qväll.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
