- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
29

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

Båda störtade ur rummet. Anna sprang efter dem, så
fort, att hon hann dem, just som de stodo i begrepp
att stiga i båten.

Schedin vände sig om och slöt henne ännu en gång i
sin famn.

"Barn»?, sade fadern, »gå till din mor, helsa henne
från far!»

Major Wrangel, den hemlige folkuppviglaren, infann sig
klockan 6 på morgonen den 6 Juni i Falun, meddelande
landshöfdingen, att ett stort antal bönder från
flera socknar brutit upp från sina hem, för att tåga
mot staden.

»Freden är nära af slutad», svarade Wennerstedt,
»och ni som är en folkets man», fortfor han med en
egen betoning i rösten, »bör kunna lugna dem samt
förmå dem att vända tillbaka.»

»Omöjligt», svarade Wrangel.

»Jag vill ej veta af någon omöjlighet», återtog
Wennerstedt, »och vet, major Wrangel, att om ej
upproret hämmas i sin början, så hvilar ansvaret
på er.»

»Ett ansvar, som jag helt och hållet af skuddar mig.»

Major Wrangel tillika med landssekreteraren reste
bönderna till mötes 3 mil utom staden. Alla lugnande
försäkringar, såsom fredens snara afslutande,
Dalregementets qvarstannande o. s. v., voro
fruktlösa. Under trumslag och flygande fanor j
marscherade de in i staden, uppställde sig på torget,
der lör-rättande sin morgonandakt. - Lika märklig
som nedslående ! är den sekelgamla erfarenheten,
att religionen sällan mildrar j sinnena, sällan
praktiskt inverkar på menniskans handlingar. Hon är
väl ett opium för ett upprördt sinne - men när var
hon och när blifver hon ledstjernan på pligternas väg?
Oftast har fanatismen omfattat henne med sina knotiga
armar. Tusende sinom tusende hafva, afskräckta
vid denna hemska syn, vändt sig ifrån henne, döfva
för hennes ljufva, manande stämma och blinda för
hennes ofördunklade, herrliga sken. Skall det
någonsin blifva annorlunda? Hoppet, den sista vän,
som lemnar menniskan, svarar ja, men det tillägger,
»ej förr än vid j den stora profetians uppfyllande,
då det blifver ett fårahus \ och en herde.»

Folket inqvarterade sig efter godtycke. Husägarne hade
| under dessa dagar knappt en vrå för sig sjelfva;
de måste ] tränga ihop sig i kök och uthus, hvarhelst
de kunde.

När landshöfdingen, efter en utvandring, återvände
till residenset, var hans gård uppfylld af
menniskor. Ibland denna l stora folkskara kände
han blott Pehr Andersson och en af- | skedad
kronobetjent. Desse begärde ammunition och vapen,
j samt fordrade, att landshöfdingen följande morgon
skulle in- | finna sig på torget, då de ämnade göra
bön och sjunga chorum.

»Jag skall öfvervara eder morgonandakt, ehuru jag
håller j den för att vara en hädelse; men för eder
må man bedja, | som den rättfärdige på korset bad
för sina bödlar: ’Fader i förlåt dem, ty de veta icke
hvad de göra’. Några gevär har l jag ej att aflåta.»
j

Delande sig i särskilta trupper, uppmarscherade
allmogen | den 9 Juni på torget med sina skarpt
laddade gevär. De | bildade en tätt packad ring,
i hvars midt de tvingade landshöfdingen att träda
inför anföraren, den s. k. bondgeneralen Schedin.
Denne var nog djerf att fordra, det landshöfdingen
j tillika med alla närvarande ståndspersoner skulle
göra ett med allmogen och underteckna ett papper, som
en bonde ur hopen räckte den förenämde. Slitande sig
ur folkmassan, drog Wennerstedt sig ur ringen, gick
in i nästa hus, öppnade ett fönster, från hvilket han
talade till bönderna hofsamt och vänligt, uppmanande
dem att vara nöjda med de vilkor, på hvilka
freden kunde erhållas.

»Freden är väl god», svarade Pehr Andersson, »men
en neslig fred vilja vi ej hafva. Bröder, är det
ej sant?»

»Jo, jo!» ljöd det från alla håll.

Innehållet af skriften var en begäran till
öfverheten, att danske kronprinsen måtte utväljas
till tronföljare.

Landshöfding Wennerstedt insåg, att innan man hunnit
qväsa dessa halsstarriga menniskor, var eftergift
nödvändig.

Skriften undertecknades med landshöfdingens namn i
främsta rummet.

Upprorsviglarne pålade kontributioner så i Falun, som
i alla socknar, genom hvilka de tågade, och efter nio
dygns marsch anlände de den 20 Juni till hufvudstaden.

Gustaf Schedin hade förpligtat sig att hålla sträng
disciplin. Bondgeneralen hade författat en visa för
sina soldater att sjunga under vägen, af hvilken vi
anföra de sista stroferna

"Låt våra fäders heder er dubbelt hjerta ge, Att dygd
i dalkarls seder vårt hela Sverge ser."

De tappre, oförvägne dalkarlarnes intågande i
hufvudstaden väckte allmän bestörtning. Eedan vid
Sala hade man skickat dem till mötes deputerade af
alla fyra stånden, försäkrande dem, att dödsdomen
vore redan afkunnad öfver de olycklige män, som
ansågos vara orsaken till den beklagliga vändning,
kriget tagit, och att freden var i annalkande. Men
det oaktadt fortsattes marschen. Vid Staket erhöllo de
återigen befallning att vända tillbaka; men oförfärade
gingo de framåt, tills vid Järfva nya utskickade
försökte att förhindra deras framfart.

Hvarje stund väntades öfverstelöjtnant von Lingen med
budskap om fredens afslutande. Tidigt på morgonen
den 19 Juni anlände han med den efterlängtade
underrättelsen.

Klockan 5 på morgonen förenämde tjugonde Junidag
närmade sig tåget Norrtull, der en temmeligen väl
ordnad militärstyrka öfverraskade dem. Det hade
varit en ganska lätt sak för öfverste Lagercrantz
att nedskjuta dem, om icke regeringen strängeligen
förbjudit att, utom i yttersta nödfall, använda
vapenmakt.

En timme senare kom konungen. Han var till häst,
åtföljd af några bland de män, som motarbetat
kriget. Han nedlät sig ända derhän, att rida till hvar
och en af de i trupper delade skarorna, meddelande dem
fredens afslutande, lof-vande dem att uppfylla alla
billiga önskningar, om de å sin sida förbundo sig
att ej tåga in i hufvudstaden. De gåfvo det äskade
löftet. Fredrik vände tillbaka, i det han förbjöd
militären att bruka våld. Men knappast hade konungen
af-lägsnat sig, förrän dalkarlarne började bilda en
half-cirkel kring trupperne. Lagercrantz, med vapen i
hand, hotade att nedskjuta dem, om de ej i ögonblicket
gjorde halt. Men trotsande hans hotelse, trängde de
in bland konungens trupper, borttogo ammunition och
kanoner, och marscherade jublande in i hufvudstaden.

Schedin var käck, uppmuntrade sin armé att
besätta nu varande Gustaf Adolfs samt Riddarhus-
och Södermalmstorgen. Hela dagen ströko de omkring
på gatorna med sina spjut och spikklubbor. Ryktet,
att danska flottan väntades till Stockholm för att
understödja dem, eggade så deras mod som öf-vermod.

Men de, som egentligen tändt upprorsfacklan,
Gustaf Schedin och Pehr Andersson, började blifva
oroliga. Att nu släcka den, stod ej i deras förmåga.

»Hvad är att göra?» frågade Schedin Pehr
Andersson.

»Jo, att samla så många af de våra, vi kunna, och
träda med dem upp i bondeståndets samlingsrum,
bedjande bönderna stå på sig och vända sig till
dansken i stället för till den der bispen från Utin,
eller hvad det heter.»

Men här mötte dem först en beskickning af en mängd
finnar ur alla samhällsklasser, hvilka besvuro dem
att icke genom sitt motstånd tillintetgöra freden,
i det de hopade ett ytterligare elände öfver sitt
fädernesland. Men våra improviserade krigare tvingade
dem att vända tillbaka.

Derefter infunno sig ståndens fyra talmän,
talande till dem i försonlig och fredlig anda, men
dalkarlarnes ilska och oljud aflägsnade äfven dem.

Schedin vände sig nu till sina bundsförvandter,
sägande med mycket pathos: »Bröder och landsmän! J
förderfven vår rättvisa sak, fruktar jag.»

»Hvad göra vi annat, än det du sjelf tillstyrkt?»

Mot aftonen skingrades folkhoparne, ströfvande åt
olika håll. Under sina vandringar möttes de af den
underrättelsen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free