Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Svarta Jane,
Ett äfventyr från Gustaf IILs finska krig, af Axel
S-< 1.
j"j|Ll^en nedgående solen kastade sina vänliga
strålar öfver Finlands skärgård och strödde sitt röda
skimmer öfver öar och sund, då en afton i Augusti
månad år 1788 en svensk örlogs-skonert, uppfångande
den bortdöende vindens sista fläktar med alla dukar
tillsatta, långsamt syntes närma sig nyländska kusten.
På fartygets back satt lotsen, uppmärksamt betraktande
farvattnet, och vid hans sida stod en ung officer,
antagligen skeppets befälhafvare.
Löjtnanten, ty sådan var skeppschefens rang, var en
ung man om fem eller sex och tjugo år, med vackra,
välbildade drag, hvilkas manliga och dristiga uttryck
förhöjdes af den brunröda ansigtsfärg, som under
vistandet i fria luften sol och vindar åstadkomma
hos menniskor af frisk och kraftfull natur.
»Nå, min kära Matts», yttrade löjtnanten, vändande
sig till lotsen, en undersätsig, bredaxlad, äkta
finngubbe, »är allt sig likt här hemma?»
»Mestadels», svarade Matts.
»Det är nu ett helt år, sedan jag sist trampade gamla
Finlands jord», återtog löjtnanten, »och mycket har
kunnat förändras här under tiden. Huru mår min far
... och svarta Jane?» tillade han saktare.
»Tackar som frågar. Patron Lijkarien är sig ackurat
lik, men hos somliga andra tima allt förunderliga
saker, som en vacker dag . . . ja, ja, det är inte
bra att tala högt om sådane ting. Det kan komma ofärd
åstad», mumlade Matts med en betänklig skakning på
hufvudet, tände sin pipa och tystnade tvärt.
»Se så, gamle backhare, fram med hvad du bär på
hjertat», uppmuntrade honom löjtnanten. »Det höfves
ej män att bära fruktan.»
»Hm! ungdom och visdom följas sällan åt», puttrade
becktröjan. »Nå, eftersom löjtnanten nödvändigt vill
komma i delo med trollen, så gerna för mig. Jag skall
tala om hela paschasen. Men nog tycker jag ändå, att
löjtnanten gerna kunde slå den der svarta ’missen’
ur hågen . . . nåja, det angår mig inte för resten,
men farlig är hon, det är visst som amen i kyrkan,
dit hon aldrig går.»
»Berättelsen, gubbe», afbröt honom löjtnanten otåligt.
»Jo se, som löjtnanten vet, så ha här i socknen
alltid gått underliga rykten om den der »engelska
frun» - som somliga påstå ska’ vara en riktig hexa -
och hennes dotter, svarta Jane. Nå, jag för min del
har alltid trott, att det inte stått rätt till hos
den gamla trollpackan . . . ursäkta! . . . och på
sednare tiden har jag allt fått rätt också.»
»Såå», inföll hans åhörare med ett misstroget leende.
»Jo men har jag så», återtog gubben, »ty hvarje
fredagsnatt grassera trollen förskräckligt i hexans
hus. Ja, ja, ni ser misstrogen ut, unge herre,
men ni kan sjelf Öfvertyga er derom. Jag vill gå
till botten som en sten, om inte i natt, som blir,
trollen tråda sin dans derinne igen.»
»Då dansar jag med», skrattade löjtnanten.
»Gud bevare er, unge herre! sådane ting äro ej att
skämta med», utropade den vidskeplige gubben. »Hvarje
fredagsnatt, ser ni, och stundom söndagsnätterna
också, sväfva en hel hop långa troll in genom Fridhems
port .- ett allt för vackert namn för ett sådant
näste! - och sedan bommas portar och luckor till
och trollen dansa och leka derinne, till-dess att
ett-slaget klingar. Då öppnas portarne igen, och de
flyga i brådskande hast derifrån. Pastor Froms son,
studenten - ni kände nog den raske Mathias, herre -
tog mod till sig, eller kanske rättare öfvermod, och
smög sig en natt fram, för att lyssna vid de stängda
luckorna, sedan trollen väl samlats. Der var ett lif,
må ni tro, så det stod herrliga till. Der klingade
och skramlade i huset, så att herr Mathias flera
gånger hoppade till, och det är ingen rädd gosse
j ändå. Och litet emellan flammade det till derinne,
så att j skenet trängde ut mellan luckorna. Det
var trollens aöde-! drägt, det; ty när de flämta,
så gå eldslågor ur munnen på 1 dem. Ni skrattar, herr
löjtnant; så gjorde Mathias också, | men han fick för
skratta, han. - Nå, som sagdt, han stod l der nu och
lyddes till trolldansen och trollskrattet; men hur han
stod, så blef han liksom förhexad och ville burdus
in i trollens lag. Så gick han åstad och slog ett
kraftigt slag på | porten. Men ej förr hade hans hand
nått träet, än en blixt l ljungade ut genom sjelfva
porten, efterföljd af en knall, så j att det echade i
bergen, och han sjönk liflös ned på husets ! trappa.»
»Man hade lossat ett skott mot honom?»
j "Nej, herre, det var ej något vanligt
skott. Han hade
fått trollskott, den stackars gossen. Sådant dödar
inte alltid, men beröfvar den förståndet, som träffas
deraf. Emellertid återfick han efter en stund sansen,
men aldrig sitt förstånd, och ännu i denna stund irrar
han omkring trollnästet för att hämnas på trollen.»
»Det var en hemsk historia, det der, min kära
Matts. Nåå, hvad säga då ’engelska frun’ och hennes
dotter om de fula rykten, som gå om dem i trakten?»
»Hm! De måtte väl blygas. Åtminstone visa de sig
aldrig ute bland grannarne oftare, än mamsell Jane
seglar in till Lovisa efter deras förnödenheter. Nå,
nå, det är rådligast också; ty fick folket syn på
käringen, så blef allt första träd den leda hexans
galge. Det har allt varit fråga om att sätta eld på
hela rucklet någon natt och bränna hexan inne, men det
är likväl synd att skära mamsell Jane öfver samma kam,
ty det är en dägelig flicka och en flicka med hjerta
och kurage. Löjtnanten skulle ha sett henne bara, då
en svensk jakt i våras förliste här på kusten. Skutan
var stadd på ingående, för att söka skydd undan en
storm, hvars like man knappt i mannaminne sett,
då storsegelskotet sprang och bommen slog ikull
rorsmannen, som dervid släppte rodret. Jakten tog
tvärt en öfverhalning och gick rakt upp på ’Negern’,
den der klippan vi se der rätt förut sticka upp sin
svarta hjessa. Nå, skutan stod der, och sjön vräkte
öfver henne. Genom den mörka vårnatten trängde de
skeppsbrutnas skrik till stranden, men ingen vågade
sig ut till deras hjelp, ty våra raskaste gossar voro
ute på fiske, och de par eller tre mesar, som voro
hemma, stodo handfallna. Då kom mamsell Jane ner till
stranden och frågade pojkarne, om de inte hörde, att
menniskor ledo nöd. Väl hörde de det, menade gossarne,
men de hade ingen god båt hemma och inte tillräcklig
besättning. De voro visst fyra roddare, men de hade
ingen van styrman. ’Än jag då?’ frågade mamsell Jane,
och så sprang hon i en båt och gaf med en befallande
vink tecken åt gossarne att följa henne. Hennes ögon
hade lyst som ett par fyrbåkar, påstodo pojkarne,
och satt en sådan skräck i dem, att de inte vågade
neka längre. De satte sig vid årorna, och mamsell
Jane stod vid styret med en gammal sjömans lugn. Sjön
nappades väl med henne om herraväldet öfver rodret,
men hon bet ihop tänderna och fattade rorkulten med
sina båda fina händer, och så bar det af med stadig
kurs på den strandade jakten. En halftimme sednare
återkom båten till stranden med de skeppsbrutna, som
alla blifvit räddade. - Och nu låta vi berga seglen,
herr löjtnant, ty vi ha här en god ankarplats.»
Kort derefter fälldes ankaret, och skonerten gick
rund och red upp mot vinden.
Sedan han utdelat några ordres, steg löjtnanten i en
af båtarne för att begifva sig i land. Då han satte
foten på stranden, varseblef han ej långt derifrån en
ung flicka, såsom det tycktes sysselsatt med läsning,
ehuru hon för ögonblicket låtit boken sjunka ned på
sina knän och med drömmande blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
