- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
34

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLIX. Carl X och Axel Oxenstjerna - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

34

med drottningen i närvaro af grcfve M. G. De la Gardie och finge hennes maj:t~, svarade Christina: "har ingen fara; kär
biskop Johannes Mathiai~ i Strengnäs, för att få ett bestämdt leken brinner ej nödvändigt för en enda; en krona är en vac-
svar rörande sitt frieri till drottningen, och dervid yttrade ker flicka !" Den 10 Mars förklarades verkligen Carl Gustaf
drottningen, att hon ville göra honom till sin efterträdare på af råd och ständer för arfvinge till svenska kronan.
tronen. Underrättelsen härom väckte ingalunda någon glädje Gamle grefve Axel, som till följd af sjukhighet, måste
hos pfaltzgrefven. "Jag svarade" berättar han sjelf - hålla sig hemma, kunde endast med största svårighet förmås
"och blef vid min förra mening om giftermålet. Jag önskade att teckna sitt namn under detta beslut. Hofkansleren Tun-
Gud bevara mig från att lefva den dag, då jag efter hennes gel, som af drottningen skickades hem till honom, har uppsatt
maj:ts död skulle vara i dessa herrars händer; jag komme en berättelse om detta besök. Vi införa ur dennes berättelse
aldrig till rätta med dem och ville ej söla mina händer i deras blott följande yttrande af rikskansleren: "Jag bekänner det
blod. Det vore mig kärare under sådana förhållanden, att med allvar," – sade han - "att om min graf stode mig på
aldrig hafva något hopp om riket. Drottningen svarade, att denna timman öppen, och i mitt vilkor vore, att lägga mig
hon ville väl förekomma, att jag ej skulle söla mig i deras grafven eller underskrifva beslutet om arfföljden, så tage mig
blod; hon hoppades tvärtom att genom mig förekomma all fanen, om jag icke hellre ville lägga mig i grafven, än som
oreda." det underskrifva !" Vid sidan af detta yttrande, som så tyd-
Enligt detta Carl Gustafs yttrande, jemfördt med en mängd higt tillkännagifver den gamle mannens motvilja mot Carl Gu-
mera enskildta och förtrohiga i bref till hans fader, synes man staf, må dock framhållas det klagande utropet från hans döende
kunna med visshet antaga, att han icke eftersträfvade kronan, läppar, när Christina, efter att hafva nedlagt sin faders krona
och i ljuset af denna visshet förefalla "dessa herrars" bemö- och satt den på Carl Gustafs hufvud, lemnade sitt fädernesland:
danden att utestänga honom från kronan ännu mer anmärk- "Hon är likväl den store Gustaf Adolfs dotter !" Axel Oxen-
ningsvärda. 1 Februari 1649 samlades ständerna till en riks- stjerna, liksom flera i rådet, anade, att bakom drottningens
dag i Upsala, der de genom en deputation förnyade sin an- ifriga bemödande att få arfsföljden fastställd för Carl Gustaf
hållan, att drottningen ville fatta sitt beslut med afseende på låg en annan plan, den nämligen att sjelf afsäga sig kronan,
giftermålet. Detta egde rum den 23 Februari, och dagen en plan, som drottningen i sjelfva verk&t hyst allt sedan 1 648.
derpå uppträdde Christina i rådet med ett förslag, att Carl Detta var något, som, mer än allt annat, måste gå Gustaf Adolfs
Gustaf måtte utnämnas till tronföljare, och hon utvecklade i vän till hjertat, och väl hade denna sorg sin goda del i den
ett tal de skäl, hvarpå hon härvid stödde sig. Rådsberrarne gensträfvigbet, livarmed han gick Christinas önskan till mötes,
sutto helt öfverraskade och bestörte, och en allmän tystnad med afseende på arfsföljden.
inträdde. Men så började de uttala sina meningar, och nästan Den 6 Juni 1654 fullbordade Christina sin länge närda
alla yttrade sig emot drottningens förslag. De framställde fn- plan att afsäga sig regeringen. Dette skedde i Upsala, och
ran af att under drottningens hifstid utnämna en efterträdare, samma dag på eftermiddagen kröntes Johan Casimirs son Carl
som ej tillika var hennes gemål, och de påminte om striderna Gustaf till Sveriges konung.
mellan konung Erik och hans bröder, mellan drottningens far- Nu voro förhållandena omvända, och alla de mäktiga her-
fader och Sigismund och den hemliga täflan, som jäst mellan rarne måste i den tillbakasatta pfaltzgrefvens son erkänna sitt
Gustaf Adolf och Carl Filip, men hvars utbrott försynen före- öfverhufvud. Dock må det till deras ära sägas, att förhål-
kom; slutligen framböllo de faran af att få tvenne kullar af landet mellan dem och Carl Gustaf såsom konung blef det
arfprinsar, om framdeles drottningen och hertigen förmälde sig, bästa. De voro stolte och högdragne, dessa herrar men de
hvar på sitt håll. Carl Gustaf önskade de allt godt, men de voro tillika män af heder och ära. Den stolte grefve Per
kunde endast råda till giftermålet, som drottningen eiiligt sitt Brahe, riksdrotsen, blef Carl Gustafs trogne vän. Gref Axel,
löfte borde uppfylla. "Jag har endast lofvat att aldrig äkta den gamle rikskansleren, stod vid grafvens brädd och fick så-
någon annan"; - svarade drottningen - "nu har jag beslu- lunda kort tid att tjena denne konung. Men i kärleken till
tat att för rikets säkerhet låta nämna en tronföljare, och j Sveriges land och dess ära hunno de dock mötas. Den store
kunnen ej undra på, om jag valt den, som ständerna ansett rikskanslerens fiender och sådana egde han många - på-
värdig att bhifva min gemål." minte konung Carl om den smälek, han och hans fader lidit,
Men rådet lät sig ej så lätt öfvertyga. Ordvexlingen samt om hans löfte att deröfver utkräfva hämd. Men Carl
blef häftig. Och der stod hon ensam, den unga drottningen, Gustaf svarade: "Väl kommer jag i håg, att shik oförrätt ve-
gent emot gamla, bepröfvade män, hvilka voro ett föremål för derfarits pfaltzgrefven Carl Gustaf, och att han lagt den till-
Europas beundran och mer än en gång gjort sin vilja gällande börligt på sinnet; men sådant är alldeles obekant för Sveriges
afseende på verhdsdelens angelägenheter. Dessa veteraner konung; han känner ej annorlunda grefve Axel, än som en
vid rådsbordet och på slagfältet måste dock till slut foga sig välförtjent och emot sitt fädernesland välsinnad man!"
efter den tjugotreåriga drottningen. Hon kände väl ut- Trenne månader voro icke gångna efter Christinas afsä-
brast hon slutligen med lågande blick - att rådet åter ville gelse af regeringen och bortresa ur landet, så nedlades den
införa valriket i Sverige; kanslerens (Axel Oxenstjernas) och åldrige rikskansleren på sin dödsbädd. Två dagar före hans
drotsens (Per Brahes) planer voro inga hemligheter; de talte död besökte honom Carl Gustaf, och ett långt samtal ägde
om arfprinsars sphit om riket, men hon sporde dem till, om rum dem emellan. Hvad som derunder förekom, känner man
det väl vore bättre, att det framdeles blefve ett stridsäpple icke, men när konungen steg upp för att gå och sade den
mellan deras egna barn. "Förklaren Carl Gustaf" - sade hon döende sitt sista farväl, drog grefve Axel af sitt finger en dyr-
- "genast för min efterträdare; dör jag, utan att det skett, bar ring, som han fått af konung Ludvig XIII i Frankrike
så håller jag vad om niina begge öron, att han aldrig kommer och som var värd 10 till 1 2,00 0 riksdaler specie, och räckte
på tronen!" På en invändning af Lennart Torstenson, "att i den åt konungen. Det var den 26 Augusti 1 654. Två dagar
Carl Gustaf aldrig skulle komma att förmäla sig, om han ej derefter låg rikskansleren på hår. St.




Den objud.ne gästen.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.



~~sedan
herr H-s ulla på Djurgården var för många år åt den sednare, och gräsmattan myste så inbjudande åt den
en utvald samling utbjuden. ankomne gästen. Allt i naturen hade vaknat till hif, poesi
Våren hade räckt handen åt sommaren till afsked. och sång. På herr I1-s villa var också idel glädje och mun-
De pada löfven nickade farväl åt den förre och välkommen terhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:45 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free