Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragmenter ur lejonjägares iakttagelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o ,->
o O
klagoljud, som om en menniska hölle på att
drunkna. Genast j föll han på den tanken, att ett
lejon kunde hafva öfverfallit ! någon stackars
inföding, som vid någon drickesplats hade lurat
på vildt. Oförmögen. att urskilja ljuden, arbetade
han sig, i ; hopp om att kanske rädda en menniska,
genom täta tamarisk-buskar mot det ställe, hvarifrån
det aftagande jemrandet hördes, då han från en annan
sida förnam brådskande steg och röster af menniskor,
som tycktes skynda mot samma punkt, hvilket blott
kunde stärka honom i hans antagande. Plötsligen såg
han på en liten öppen plats framför sina fötter en
stor mörk massa, öfver hvilken han var nära att falla,
och hörde tätt vid sitt öra klangen af en bågsträng
och hvinandet af pilen. I samma ögonblick skållade få
steg ifrån honom ett lejons förstenande vredestjut,
som besvarades af det vilda segerropet från ett antal
infödingar. Då han hämtat sig från sin förvåning,
märkte han, att hindret framför honom hade varit
en inföding, som böjt sig ned öfver en utaf lejonet
nyss dödad zebra. Först nu fick han till sin stora
tillfredsställelse
väntade hvarje ögonblick ett anfall af lejonet på
infödingarne, men något sådant inträffade icke, ehuru
de slutligen styckade och bortförde hela zebran. Under
detta arbete slungade de då och då en eldbrand bort
mot den plundrade röfvaren; men detta bombardement,
långt ifrån att drifva honom på flykten, blott ökade
hans raseri.
Vid ett annat tillfälle, på resan från vestkusten
till sjön Ngami, följde Andersson med några infödda
beledsagare spåren efter ett lejon, på hvilket
han aftonen förut hade skjutit. Snart råkade de
på spåren efter en hel trupp lejon samt en enskilt
giraff. Vid denna anblick blefvo buschmännen såsom
elektriserade; de ilade framåt i största skyndsamhet,
och ett ögonblick senare återskallade skogen af deras
triumfskri; men till sin högsta förvåning varseblef
han i stället för en död best fem lefvande, tvenne
lejon och trenne lejoninnor; tvenne bland dem voro
sysselsatta med att rycka en präktig giraff till
marken, de öfriga af vaktade tätt bredvid med giriga
blickar utgången. Men alla grepo skyndsamt till
flykten för de under genom-
Lejonanfall på en buffel.
veta, att dödsljuden icke hade kommit från
en menniska, utan | från den stackars zebran.
Vildarne hade genast riktigt igen- | känt dem; de
hade icke utskyndat i någon annan afsigt, än just
för att för sin räkning taga det dödade djuret i
beslag, j hvilket också fullständigt lyckades dem.
Under det några af ! dem skyndsamt upptände en eld,
uppförde de öfriga omkring zebran under de vildaste
åtbörder och gester ett slags krigsdans, fullkomligt
obekymrade om lejonet, som hade vikit andan | blott
några få steg. Då elden började fladdra kunde
man verkligen tydligt se, huru djuret marscherade
fram och tillbaka i mellan buskarne vid strandkanten.
En liten hund, som oför- ! sigtigt hade kommit
det allt för nära, gaf lejonet med tassen en |
vink, som uppslet hans kropp efter hela dess längd.
Den stac- ! kars hunden förmådde ännu krypa fram
till elden, hvarvid han efter ett par minuter dog.
Infödingarnes främmande fysiono- j mier, hvilka
eldskenet förlänade någonting ovanligt vildt;
den i döende hunden med sin öfver honom nedböjda
klagande herre; i den stympade zebran och få steg
derifrån det vredgade lejo- j net? - allt detta
gaf en märkvärdigt sällsam scen. Andersson j
trängande skri mot dem framstörtande vildarne och
öfverlem-nade åt dessa den döende giraffen, som då
fullkomligt förtärdes vid en på stället improviserad
festmåltid.
Såsom förestående exempel visa, har äfven lejonet i
likhet med de öfriga vilda djuren en instinktmessig
fruktan för menniskan. Det är, enligt Livingstone’s
mening, icke det minsta farligt att vid dagsljuset
eller i klart månsken möta ett lejon, så vidt det icke
är jagadt eller eljest retadt. Vanligen gör det då
halt, ser under en eller två sekunder på menniskan,
vänder härpå långsamt tillbaka, går lika långsamt
ett dussin steg bortåt, hvarvid det skelar bakut
öfver bogen; derpå börjar det att trafva, och när
det tror sig vara ur sigte, springer det vidare i
satser, liksom en vindthund. Blifver det såradt eller
eljest retadt, eller har det ungar att beskydda,
då är visserligen dess uppträdande i allmänhet af
annan beskaffenhet,
Lejonet börjar genast efter mörkrets inträdande att
ryta och fortfar dermed efter mellanstunder natten
igenom, i aflägsna öknar också ända intill klockan
9 eller 10 på dagen, under det man under dystert och
regnigt väder kan höra det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
