Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trädgårdsmästaren betraktade ynglingen med en
mönstrande blick, men fann troligen icke något
misstänkt i hans yttre, utan nickade sitt samtycke
och gick ifrån honom. Gossen lade sig på en bänk i
närheten af boningshuset med mössan till hufvudkudde
och insomnade snart.
Ungdomens sömn är djup, och ynglingen sof tungt. När
klockan i Ladugårdslands kyrka klämtade de första
slagen af tio, flög ynglingen upp, ruskade på sig,
ref med alla fingrarne några tag genom sitt lurfviga
hår, for med handen öfver jackan och mössan och
ämnade derefter begifva sig upp till byggningen,
då han helt plötsligt såg upp och befann sig ansigte
mot ansigte med en herre i nattrock.
»Gossen blottade sitt hufvud, och en varm rodnad
betäckte hans ansigte.
»Hvad, min gosse, jag tror, du har sofvit här!»
utlät sig herrn i nattrocken.
»Ja, det har jag och drömt om Engelbrecht och hans
dalkarlar.»
Den snillrike författaren till skådespelet smålog.
»Så-å», sade han, »men hvarföre
har du ej gått hem till dig?»
»Derföre att... att... jag ville tala vid herr
Blanche och bedja om...» gossen tystnade.
August Blanche upptog genast en börs, men
innan han hunnit öppna den, utropade gossen
med blossande kinder och blixtrande ögon:
»Nej, nej, jag är icke kommen att begära någon
allmosa, jag ville bedja herr Blanche taga mig
i sin tjenst, så att jag ständigt fick vara i er
närhet. Att betjena er skulle utgöra min lycka.»
August Blanche, så van han än var vid hyllning,
kände sig dock rörd vid den, som nu
skänkts honom af den fattiga gossen i den
luggslitna jackan. Blanche sade honom det,
och den fattige ynglingens hjerta svällde af
glädje, då han lyssnade till de vänliga ord, som
dessa läppar uttalade.
Blanche frågade efter gossens
namn och föräldrar.
»Jag heter Oscar Stenberg»,
svarade han, »min far har i fordna dagar varit vid en
landsortsteater, men är nu sängliggande i vattusot.
Mor min arbetar för oss alla och har hållit
mig i skola.»
»Hvad gör du nu?»
»Jag söker mig en plats: min mor kan icke hålla mig
vid gymnasium, och jag vill icke, att hon skall träla
längre för mig, hon har nog med att försörja sig och
far. – Visst är det bittert att icke få fortsätta
att läsa, men det skulle jag glömma, om herr Blanche
toge mig i sin tjenst. Jag skulle vara er så trogen
och tillgifven», försäkrade gossen.
August Blanche såg på gossen, klappade honom
vänligt på skuldran och frågade:
»Huru kom du upp i trädet i går?»
»Åh, det var för att
se och höra herr Blanche, jag äntrade upp dit. Jag
hade gått till Djurgården, for att söka en tjenst,
som var ledig i en af bodarne der. – Som jag stod
i boden och väntade på ägaren till densamme, gingo
ett par herrar förbi. ’Der går August Blanche’,
utropade bodbetjenten. ’Hvilkendera’, sporde jag,
»och då han visade mig på er, var jag med ett språng
ur boden och följde efter till herr H–s villa. Jag
måste se och höra författaren till ’Engelbrecht’,
’Läkaren’ och ’Hittebarnet’, och så klättrade jag
upp i trädet. Medan jag satt der, tänkte jag, att
det skulle vara en bra stor lycka att få blifva er
tjenare, och nu bönfaller jag derom.»
Oscar sänkte helt ödmjukt sitt vackra hufvud och
afvaktade sitt öde. Han hade talat med hela hänförelsen
hos en yngling, som hyser en exalterad beundran.
August Blanche hade ett rikt och varmt hjerta, öppet
och känsligt för allt godt. Gossen gjorde ett lifligt
intryck på honom, men han var för sant storsint
att kunna bevilja hans begäran.
»Min tjenare kan du icke blifva», svarade
han derföre mildt, »men min skyddsling måhända.
Jag önskar att kunna
göra något för din framtid och skall tänka närmare
derpå; men först skall du hafva dig en god frukost.»
Han tog gossen med sig in i sin boning, och
ögonblicket derefter sutto Oscar och Sveriges
populäraste man och frukosterade. August Blanche
underrättade sig, medan de åto om åtskilligt, som
rörde ynglingen, och om han hade fallenhet för något
särskilt. Gossen hade velat blifva läkare; men det
var nu icke någon möjlighet att tänka på. Då de stego
upp från bordet, tillsade Blanche honom att genast gå
hem och lugna sina föräldrar, som säkert voro oroliga
öfver honom.
»Du skall snart höra af mig», var hans afskedsord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
