- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
43

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trädgårdsmästaren betraktade ynglingen med en
mönstrande blick, men fann troligen icke något
misstänkt i hans yttre, utan nickade sitt samtycke
och gick ifrån honom. Gossen lade sig på en bänk i
närheten af boningshuset med mössan till hufvudkudde
och insomnade snart.

Ungdomens sömn är djup, och ynglingen sof tungt. När
klockan i Ladugårdslands kyrka klämtade de första
slagen af tio, flög ynglingen upp, ruskade på sig,
ref med alla fingrarne några tag genom sitt lurfviga
hår, for med handen öfver jackan och mössan och
ämnade derefter begifva sig upp till byggningen,
då han helt plötsligt såg upp och befann sig ansigte
mot ansigte med en herre i nattrock.

»Gossen blottade sitt hufvud, och en varm rodnad
betäckte hans ansigte.

»Hvad, min gosse, jag tror, du har sofvit här!»
utlät sig herrn i nattrocken.

»Ja, det har jag och drömt om Engelbrecht och hans
dalkarlar.»

Den snillrike författaren till skådespelet smålog.

»Så-å», sade han, »men hvarföre
har du ej gått hem till dig?»

»Derföre att... att... jag ville tala vid herr
Blanche och bedja om...» gossen tystnade.

August Blanche upptog genast en börs, men
innan han hunnit öppna den, utropade gossen
med blossande kinder och blixtrande ögon:

»Nej, nej, jag är icke kommen att begära någon
allmosa, jag ville bedja herr Blanche taga mig
i sin tjenst, så att jag ständigt fick vara i er
närhet. Att betjena er skulle utgöra min lycka.»

August Blanche, så van han än var vid hyllning,
kände sig dock rörd vid den, som nu
skänkts honom af den fattiga gossen i den
luggslitna jackan. Blanche sade honom det,
och den fattige ynglingens hjerta svällde af
glädje, då han lyssnade till de vänliga ord, som
dessa läppar uttalade.

Blanche frågade efter gossens
namn och föräldrar.

»Jag heter Oscar Stenberg»,
svarade han, »min far har i fordna dagar varit vid en
landsortsteater, men är nu sängliggande i vattusot.
Mor min arbetar för oss alla och har hållit
mig i skola.»

»Hvad gör du nu?»

»Jag söker mig en plats: min mor kan icke hålla mig
vid gymnasium, och jag vill icke, att hon skall träla
längre för mig, hon har nog med att försörja sig och
far. – Visst är det bittert att icke få fortsätta
att läsa, men det skulle jag glömma, om herr Blanche
toge mig i sin tjenst. Jag skulle vara er så trogen
och tillgifven», försäkrade gossen.

August Blanche såg på gossen, klappade honom
vänligt på skuldran och frågade:

»Huru kom du upp i trädet i går?»

»Åh, det var för att
se och höra herr Blanche, jag äntrade upp dit. Jag
hade gått till Djurgården, for att söka en tjenst,
som var ledig i en af bodarne der. – Som jag stod
i boden och väntade på ägaren till densamme, gingo
ett par herrar förbi. ’Der går August Blanche’,
utropade bodbetjenten. ’Hvilkendera’, sporde jag,
»och då han visade mig på er, var jag med ett språng
ur boden och följde efter till herr H–s villa. Jag
måste se och höra författaren till ’Engelbrecht’,
’Läkaren’ och ’Hittebarnet’, och så klättrade jag
upp i trädet. Medan jag satt der, tänkte jag, att
det skulle vara en bra stor lycka att få blifva er
tjenare, och nu bönfaller jag derom.»

Oscar sänkte helt ödmjukt sitt vackra hufvud och
afvaktade sitt öde. Han hade talat med hela hänförelsen
hos en yngling, som hyser en exalterad beundran.

August Blanche hade ett rikt och varmt hjerta, öppet
och känsligt för allt godt. Gossen gjorde ett lifligt
intryck på honom, men han var för sant storsint
att kunna bevilja hans begäran.

»Min tjenare kan du icke blifva», svarade
han derföre mildt, »men min skyddsling måhända.
Jag önskar att kunna
göra något för din framtid och skall tänka närmare
derpå; men först skall du hafva dig en god frukost.»

Han tog gossen med sig in i sin boning, och
ögonblicket derefter sutto Oscar och Sveriges
populäraste man och frukosterade. August Blanche
underrättade sig, medan de åto om åtskilligt, som
rörde ynglingen, och om han hade fallenhet för något
särskilt. Gossen hade velat blifva läkare; men det
var nu icke någon möjlighet att tänka på. Då de stego
upp från bordet, tillsade Blanche honom att genast gå
hem och lugna sina föräldrar, som säkert voro oroliga
öfver honom.

»Du skall snart höra af mig», var hans afskedsord.

*



Blanche hade då, såsom alltid, mycket att tänka på. En
vecka förflöt, utan att Oscar förnam något från honom.

Den vattusigtige skådespelaren och hans son väntade
med spändt intresse, att bud skulle komma från den
man, de ansågo för sin tids största snille; – men
dagarne förflöto, och intet budskap hördes af.

Oscar förlorade för hvarje dag, som förgick, något
af sin glädtighet, och på den åttonde dagen var
gossen helt dyster.

Han har glömt mig, tänkte han och var färdig att gråta.

Jag skall icke blifva så
lycklig, att jag får se honom, suckade Oscars far.

Blanche glömde sällan den, han lofvat hjelpa,
och försummade lika sällan de tillfällen,
som yppade sig, för att göra en god gerning.

Oscar satt en dag med hufvudet lutadt i händerna
framför det öppna fönstret i fadrens lilla och tarfliga
rum. Han tänkte med samma längtan på Blanche,
som en ung mö tänker på den, hon älskar, när
denne uteblifver. Ynglingens hjerta slog oroligt,
och heta tårar runno utför hans kinder. Han var
olycklig, derför att han hade haft så svindlande
förhoppningar om att ofta få se och höra den,
som han beundrade; och nu vore dessa gyllene drömmar
tillintetgjorda.

Ur dessa sorgliga betraktelser väcktes han plötsligen
af att dörren mellan fadrens rum och det yttre
öppnades och modren yttrade:

»Var så god och stig in, min man och son äro der
inne.»

Oscar såg mot dörren; öfver tröskeln trädde August
Blanche. Ynglingen störtade upp; i ett nu
hade lifvet åter för honom blifvit ljust och leende.

Blanche dröjde ganska länge i den gamle
skådespelarens sjukrum och talade med honom om
hans förflutna lif och om sonens framtid.

Han älskade att studera menniskorna, och
landsortsaktören var ett original i sin genre,
som förtjenade att lära känna.

Om sonen Oscar hade Blanche genom lärarne förskaffat sig underrättelse:
han var en flitig och liflig gosse, med lätthet och
håg att lära. Blanche hade också bestämt sitt
handlingssätt. Han ville sörja för, att ynglingen fick
fortsätta sina studier, och befria modren från att
arbeta för flera än sig sjelf och den sjuke mannen.

När August Blanche bjöd skådespelaren farväl, gjorde
han det med löfte, att helt och hållet bekosta
Oscars studier.

Ifrån de tacksamma föräldrarne och den lycklige Oscar
gick August Blanche, ledsagad af de varmaste
välsignelser.

Efter hans bortgång upptäcktes, att han qvarlemnat en sedel
på femtio rdr rmt, den han laggt under ett af
sina egna arbeten, som den sjuke studerade.

Oscar kom om hösten in på gymnasium
och fick tvenne gånger i veckan äta vid August Blanche’s bord och
njuta af att åhöra honom. Derjemte betalte
hans välgörare för honom i hemmet och bekostade
alla utgifterna för ynglingen.

Oscar läste flitigt och ansträngde sig för
att blifva student; men innan dess dog hans
far, och det var August Blanche, som bekostade,
att den gamle skådespelaren erhöll en anständig
begrafning. Sjelf följde han den döde till
dennes sista hvilorum, en heder hvarom
den aflidne icke vågat drömma i lifstiden.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free