Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
sammanstörtade, blef för ett ögonblick bländad af det
starka . skenet, och begagnande sig häraf, lyckades
Sparrhjelm vid ett j hastigt utfall att träffa sin
motståndare.
Paul erfor en häftig smärta i venstra axeln, släppte
sin värja och vacklade.
I detta ögonblick syntes på vägen, som från kusten
ledde till Fridhem, båtbesättningen i raskt språng
närma sig, och högbåtsmannen, som i spetsen för den
samma skyndade till stället, kom just i läglig tid,
för att i sina armar mottaga sin sanslöse löjtnant.
De sammansvurne voro försvunna.
3.
Österut från Lovisa låg vid finska kusten Likala gård,
tillhörig riksdagsmannen Lijkanen.
Det var en af de största och mest välskötta egendomar
i hela länet, och ingen hade att uppvisa vidsträcktare
eller bördigare åkerfält, men så var också Hans
Lijkanen länets rikaste bonde och dertill kustens
störste handelsman.
Det fordna enkla omålade boningshuset, som bebotts
af hans fader och farfader, hade, allt efter som Hans
Lijkanen från de kringliggande skogarne eller kärren
eröfrat det ena åkerfältet efter det andra, erhållit
en och annan till- och påbyggnad, så att egendomen
nu kunde uppvisa en ståtlig tvåvåningshufvud-byggnad
af trä, bestruken med gul oljefärg, mot hvilken
de hvitmålade fönsterluckorna gjorde ett behagligt
afbrott.
Klockan var ännu icke sju på morgonen, och likväl
belyste morgonsolens vänliga strålar en liflig
tafla af arbete och flit på Likalas bördiga falt,
der skörden sysselsatte nära ett ^ladrädfctal män
och qvinnor midt i den gyllene rågens böljande vågor.
Och det var ett arbete, som gick med drift, ty den
gamle Lijkanen var en sträng husbonde, som obevekligt
straffade lättjan och försumligheten.
Men de skarpa skarornas fart fördubblades om möjligt,
hvarhelst en bredaxlad undersätsig man framgick,
med kännaremin beskådande arbetet och någon gång med
en belåten nick belönande en arbetares synnerliga
raskhet.
Vår granskare var ingen annan än Likalas ägare, som
återvände från sin vanliga morgonrund kring ägorna.
Hans Lijkanen hade vid tidpunkten för vår berättelse
redan sina modiga sextio år på nacken, ehuru han såg
ut att knappt hafva hunnit femtiotalet - så rak var
hans hållning, så spänstig hans gång och så litet
grånadt hans hår; de enda förrädiska vittnena om hans
verkliga ålder voro de djupa fårorna i pannan och
det för hvarje år allt sträfvare draget kring munnen.
Utom det under hans tid fördubblade åkerbruket
vid gården hade Hans Lijkanen der anlagt ett
Jernbruk. Lägga vi härtill en betydande handel på
Stockholm, underhållen af hans ägande tio större och
mindre fartyg, samt utöfningen af riksdagsmannakallet,
hvarmed han sedan fem och tjugu år tillbaka varit
hedrad, så finna vi, att det fordrades både trägen
om-tanka och strängt arbete, för att sammanhålla
affärer och göromål af det omfång och den vigt,
sorn ägarens till Likala gård.
Sedan han förvissat sig om, att skörden bedrefs med
den största möjliga fart, begaf sig Lijkanen upp
på kontoret, der han före sig fann en gammal man,
som vid patronens inträde steg upp och bugade sig
vördnadsfulit.
Det märktes på hela tonen i hus och på mark, att Hans
Lijkanen var van att bemötas med respekt och att se
sina befallningar flinkt åtlydda.
»Välkommen, kära Larsson»», helsade patronen vänligt,
i j det han knackade ur sin pipa och stoppade den på
nytt. »Har ! allt gått väl?» frågade han saktare och
såg på skepparen j med en plirande blick:
»Ja, så väl, som man kan önska det», svarade
skepparen. »Men det var på ett hår nära, att det gått
rakt åt fanders.»
»Huru så?» frågade patronen, sedan han intagit sin
plats på den höga stolen vid en gammal omålad pulpet,
vid hvilken emellertid mera solida affärer bedrefvos
än på månget luxuriöst möbleradt köpmanskontor i
våra dagar.
»Jo, ser patron, jag hade just i går afton klarat
Björk-holmarne, då jag med alla lappar tillsatta, för
att uppfånga den mojnande vinden, löper rätt för om
ett bakom holmarne ankradt krigsskepp, hvarifrån man
prejade mig an, men eftersom vinden förtog ljudet,
så att jag intet hörde, hvad man sade, så kunde jag
inte svara heller, ser patron», småflinade Larsson.
»Skutor och krigsskepp!» utropade patronen
småleende. »Det var naturligt det, hehe.»
»Nå, när jag infe svarade», fortfor skepparen, »så
frågade man en gång till och den gången med ett löst
skott, men då krigsskeppet låg för ankar med beslagna
segel och jag inte hade tid att vänta ...»
»Vindfläktar och stiltje! Jag säger intet om det»,
mumlade Lijkanen, som synbarligen började blifva allt
mera intresserad af berättelsen.
»Som jag inte hade tid att vänta», återtog Larsson,
»och jag nästa ögonblick hade en udde mellan mig
och örlogsmannen, så lät jag skutan löpa, allt hvad
tygen höllo, och nu har jag henne i säkerhet instucken
mellan ett par skogbevuxna holmar, der man från sjön
inte ser en skymt af henne.»
»Hm! det var en lustig historia», yttrade köpmannen
skrattande. »Jag tycker, hvad Hans Maj:ts officerare
skola vara förgrymmade öfver att hafva blifvit så
kapitalt lurade.»
»Jo jo men, patron.»
»Men, anfäkta det så visst, den nya förordningen är
inte att leka med. - Hm! man skall likväl inte kunna
bevisa, att skutan kommit från Kyssland, om jag bara
hinner lossa lasten i rattan tid. Larsson får lof att
taga med sig ett tjog af det raskaste folket och börja
lossningen, der skutan ligger och det på ögonblicket
ändå. Hvar har han sina papper?» j
»Här, patron.» Larsson framtog ur en stor sedelbok
en ! bundt papper och lemnade dessa till patronen.
|
»Godt! Och nu inte ett ord om affären. På Larsson
och i besättningen kan jag lita, och för folket
hetes rågen vara från j Wasa och afsedd för arméns
behof.» j
»Som patron befaller», svarade Larsson och lemnade
efter en ödmjuk bugning kontoret.
Då han blifvit ensam, uppvecklade köpmannen de
papper, han nyss emottagit och hvilka innefattade en
redogörelse öfver jaktens resa.
Hans Lijkanen, så riksdagsman han var, bedref i all
tysthet en under kriget förbjuden handel med Ryssland,
och detta i trots af den nyss utfärdade kongL
förordningen af den 8 Aug. 1788, hvari kungjordes,
»ät all skeppsfart, handel, postgång samt all
annan correspondence, under hvad namn det vara må,
ifrån och till alla uti ryska riket samt derunder
liggande provinser belägna hamnar, städer och orter,
vid lifsstraff til-görandes, ifrån detta dato aldeles
skola upphöra.» Men patronen ansåg fördelaktigast att
alldeles icke låtsa om den förargliga förordningen, ty
han var i hög grad girig, och det hviskades i tysthet,
ehuru man vaktade sig att högt säga något förklenligt
om den fruktade gubben, att han icke försmått att på
vägen till sitt gyllene mål en oeh annan gång skrida
öfver de gränser, som lag och rätt utstakat.
Ju längre han emellertid läste, desto mera uppklarnade
hans ansigte, och sedan han slutat granskningen af
räkningen och dess verifikationer, mumlade han för sig
sjelf, under det han omsorgsfullt sammanvek papperen:
»I sanning, en god affär! - Den der Petter Larsson är
en ovärderlig man. Aldrig har jag sett en menniska äga
en sådan förmåga att kunna uppdrifva priset på egna
och nedtrycka det på andras varor. Hm! Det är dock
en betänklig sak, att vara så i en menniskas våld,
som jag är i den karlens. Men så är han ju beroende
af mig. Karlen är gammal och skulle blifva tiggare,
om jag jagade honom ur mitt hus.»
Petter Larsson, som var patronens allt i allom, på
samma gång som hans bäste skeppare och hans inspektor
på Likala, var sin husbonde verkligen tillgifven och
skulle visst icke förråda honom, men att oberäkneliga
omständigheter eller försynens ingripande hand ändock
kunde af hans tillgifnaste tjenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
