Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G2 –––
skapa ett redskap för hans eget fall, derom drömde
ej Hans j Lijkanens stolta sjelftillräcklighet.
j
Just som vår patron med belåten min nedlagt
papperen i pulpeten, öppnades sakta dörren
till kontoret och Jane Ho- i ward trädde in.
|
Den förflutna natten, så rik på skiftande
händelser, hade j åstadkommit en märkbar
förändring i den sköna flickans ut- j seende.
|
Öfver hennes drag låg utbredd en genomskinlig
blekhet; j glansen i hennes mörka ögon var mattare
än förr, och öfver i hela hennes väsende hvilade
ett uttryck af stilla ödmjukhet, så olikt den förra
kraftfulla, nästan trotsiga bestämdheten.
Patronen hade vid hennes inträde för ett ögonblick
vändt hufvudet åt dörren, men genast åter fördjupat
sig i en diger räkenskapsbok och tycktes snart hafva
glömt, att någon främmande fanns i rummet.
Hans Lijkanen, som visste, att hans son älskade
Jane, men i sitt rikedomshögmod uppgjort helt andra
giftermålsplaner för sm sons räkning, än att förena
honom med den okända och djupt föraktade främmande
flickan, hatade innerligt de båda invånarinnorna på
Fridhem, och sedan han gjort flere fåfänga försök
att förmå församlingens pastor till att nödga dem
till afflyttning från orten, hade vår patron nödgats
inskränka sig till att förbjuda dem att någonsin
sätta sin fot på Likalas ägor, liksom Paul allt
umgänge med dem.
Ryktet om Fridhems brand och fru Howards död hade
redan hunnit till Likala, och det var icke utan, att
patronen väntat sig det besök, han nu erhållit, ehuru
det ändå till en viss grad bragte honom ur fattningen.
Sedan han fåfängt väntat, att Jane skulle bryta
tystnaden, höjde han slutligen ögonen från boken och
vände sig till den unga flickan med den i en kärf
och frånstötande ton framställda frågan:
»Hvad söker ni här?»
»Ensam och värnlös, sedan döden beröfvat mig min
enda beskyddarinna», svarade Jane, som erfor en
viss bäfvan, då hon nu stod ansigte mot ansigte med
den hårde mannen, »är jag kommen för att i ert hem
söka skydd.»
»Såå», inföll patronen gäckande. »Jag är er mycket
tacksam för den vänliga hågkomsten, men ni bedrar
er, om ni tror, att mitt hus står öppet för hvarje
äfventyrer ...»
»Min herre», afbröt honom Jane, och i hennes öga
glimmade åter en blixt af den fordna elden, »ert hus
är det sista, jag skulle uppsökt, om ej Paul förmått
mig dertill.»
»Paul, den vanartige pojken!» utbrast patronen
häftigt. »Jaså, det är han, som skickar mig på halsen
främmande äf-ventyrerskor utan fosterland, utan slägt
eller hem.»
»Jag ar utan hem, det är sannt, men min familj är
en af de ädlaste i England», svarade Jane och höjde
stolt sitt vackra hufvud, »ehuru hemligheten af dess
namn följde min stackars fostermoder - ty detta var
fru Howard - i grafven.»
»Ganska möjligt, det der, men föga bevisande», invände
patronen. »Hm! att inte känna sina föräldrars namn! -
Ni har väl dock vistats i deras hus?»
»Det enda minne, jag har af min lysande barndom är,
att jag vistades i ett stort palats, omgifven af lyx,
prakt och en talrik betjening. Sedan 3 eller 4 års
ålder har jag vistats i fru Howards hus. Hvarföre
vi hastigt måste fly från England och nedsätta oss
på denna aflägsna kust, vet jag lika litet som min
familjs namn. I morgon, på min tjugonde födelsedag,
skulle jag få veta det, och i natt mördades den enda,
som kunnat upplysa mig derom.»
Slagen af den sköna flickans imponerande hållning
och det allvar, som hela hennes sätt uttryckte,
yttrade patronen i en något blidare ton:
»Nånå, ni skall få stanna i mitt hus tills vidare,
men på ett vilkor, och det ar, att ni afsäger er alla
anspråk på Pauls hand eller kärlek. Ni är ingen hustru
för min son. - Lofvar ni det, mitt vackra barn?» och
patronen nedlät sig till och med att helt förtroligt
klappa Jane under hakan, en vän-skapsbetygelse, som
den unga flickan dock skyndsamt undandrog sig. »Nåå,
ni lofvar det?»
»Nej», var Janes bestämda svar. »Jag har lofvat Paul
min kärlek och så länge jag lefver, sviker jag aldrig
mitt löfte.»
»Hvasa?» utbrast patronen, och hans häftiga lynne
brusade upp. »Inbillar ni er verkligen, min stolta
mamsell namnlös, att Paul haft något allvar med det
tokprat, han trattat i edra öron?»
»Ni känner illa er egen son, min herre, om ni kan
betvifla Pauls heder.
»Pladder och fraser!» utropade patronen. »Se så,
välj emellan landsvägen och mitt hus. Ni lofvar?»
»Nej.»
»Nå, som ni vill. Paul skall ändå i evighet aldrig
gifta sig med en tiggerska. Förr förbannar jag min
egen son. Ja må han ...»
»Håll, min herre», afbröt Jane den rasande
gubben. »Öka ej bördan af edra skulder med en ny. Jag
lemnar för alltid ert hus.»
Med dessa ord öppnade Jane dörren och aflägsnade sig
med fasta steg, utan att se sig om.
Hade hon det gjort, skulle Hans Lijkanen måhända
hafva vinkat henne tillbaka, ty den unga flickans
bestämda karakter och nästan halsstarriga fasthet voro
egenskaper, som aldrig förfelade att slå an på honom.
»Qvinnor och dårskap!» mumlade patronen, sedan dörren
slutit sig efter Jane. »Det var dock en flicka med
hjertat på rätta stället. - Men min son får hon
aldrig, så sant som jag heter Hans Lijkanen.»
4. ’" -
Missnöjet med de i flera afseenden felaktig- <ti^._
<.Ungarne för kriget tillväxte dagligen inom arméen,
der man ofta led brist på ej blott kläder och skodon,
utan till och med proviant och krigsförnödenheter.
Det städse blinda missnöjet sköt här, såsom alltid,
förbi sitt mål, skonade de egentligen felaktiga samt
riktades mot den alltid och allestädes förhatliga
makten, och regenten gjordes sålunda personligen
ansvarig för vid härens utrustning begångna misstag
och försummelser, hvarom han sjelf hållits i
fullkomlig okunnighet.
Det länge i tysthet arbetande förräderiet, som ledt
till bildandet af Anjalaförbundet och utbrutit i öppet
myteri framför Fredrikshamns murar, organiseringen
af det utaf finska officerare sammansatta
s. k. sjelfständighetspartiet, som hade till sitt
mål Finlands oberoende och såsom verksammaste medlet
for dess ernående beslutat konungens arrestering
och afsättning, - allt detta gjorde Gustaf III:s
ställning under sista tiden af hans vistande i Finland
eftersommaren 1788 föga afundsvärd.
Yid middagstiden samma dag som Jane Howard (såsom vi
fortfarande nödgas kalla henne, okunniga om hennes
rätta namn), hade det nyss beskrifna mötet med
patronen på Likala, finna vi Gustaf III i Lovisa,
inbegripen i ett samtal med Årmfelt.
Yid ett bord, öfverhöljdt af papper och kartor, satt
konungen med hufvudet stödt i handen och tankfullt
utseende.
Framför honom stod Årmfelt, som just slutat läsningen
af en bundt papper, hvilka han tigande återlemnade
till konungen.
»Foi de gentilhomme!» utropade Gustaf III, i det han
höjde sitt hufvud. »Det kan man kalla en exempellös
har-diesse af de konfedererade, att sjelfve icke
blott underrätta oss om sina förrädiska afsigter,
utan äfven lemna oss kopia af alla de akter, som deras
ambassadör Jägerhorn medfört till vår kusin Catharina,
eller hvad tycker ni, min vän?»
»Ack, ers majestät, jag erfar en liflig smärta öfver
att se en älskad farbroders namn i spetsen för de
andras. Denne dygdige, men svage man har man förfört
genom de fagraste löften om en lycklig utgång. Han
trodde sig tjena sin kung och riket på det bästa och
insåg ej den afgrund af olycka, i hvilken detta steg
kunde störta båda.»
»Nå nå, vi vilja hafva öfverseende med er onkel, min
vän. Jag önskar nu höra ditt råd angående hvad som
är att göra, för att komma ur detta fatala embarras.»
»Ers majestät borde enligt min underdåniga tanka
sammankalla cheferna, låta arrestera dem och afsända
dem till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
